ADHD-dagboken: Det går inte!

Genom åren har jag ofta fått höra att det inte går, eller så kan man inte göra. alternativt: Det kommer aldrig fungera. De där orden och den där inställningen till mig och det jag gör, till mina idéer och förslag, den där underliggande misstron, löper som en röd tråd genom hela livet. Alldeles för länge lyssnade jag på rösterna och människorna och lät deras ord och deras syn på mig diktera mina villkor och styra mina beslut. Länge vågade jag inte försöka, för jag lyssnade på vad de sa och hade svårt att övervinna mitt dåliga självförtroende; ett självförtroende som inte blev bättre av att mötas av den inställningen. Om jag bara mött människor som betraktade mig på det sättet, eller om jag verkligen övertagit deras syn på mig är jag övertygad om att jag gått under för länge sedan. Jag hade inte orkat, för jag hade hindrat mig själv från att försöka. Därför är jag ENORMT tacksam för den bekräftelse jag faktiskt fått på olika sätt genom åren, av vissa som visat att de trott på mig, som lyssnat och öppnat dörrar. Några har jag kunnat tacka personligen, men jag tror inte de förstår vilken skillnad de gjort i mitt liv; de flesta har ingen aning, men min tacksamhet känner inga gränser. Jag är den jag är idag för att jag lärt mig betydelsen av att försöka, försöka igen. Och lära av misstagen. Får man inte försöka går det dock inte.

Det jag föreslagit har aldrig handlat om några storslagna projekt, utan om små saker och anspråkslösa alternativ som man kanske skulle kunna testa. När jag presenterat förslagen har det ofta handlar om att tyckt mig se en möjlighet och sedan inte kunnat hejda mig. Ibland har det blivit tyst, och sedan har någon förklarat för mig att: Det går inte! Sakerna jag föreslagit har ofta handlat om sådant som går på tvärs mot rådande normer, konventioner och underliggande värderingar. Och det är detta som är problemet, har jag efter år av analys och rannsakning kommit fram till och slutligen i mogen ålder äntligen accepterat. Det är inte mig det är fel på, inte mina idéer heller; problemet är kulturellt. Jag har aldrig tänkt utanför någon box, av den enkla anledningen att jag har aldrig upplevt att jag levt i en box; inte förrän jag fått höra orden: Det går inte! Jag har aldrig personligen känt mig hindrad av konventioner, inte i mitt tänkande eller privatliv. När jag fått chansen att gå min egen väg och endast haft mig själv att ta hänsyn till har jag alltid hittat vägar fram. Det har gjort att jag aldrig slutat försöka. Varje dag och hela tiden, i olika sammanhang, försöker jag, på olika sätt. Det är så jag lever mitt liv, genom att hela tiden försöka. På det sättet finner jag ro, för jag kan inte stänga av det kreativa flödet. Jag ser öppningar och möjligheter överallt och hela tiden.

Oftast går det inte, det är helt riktigt. Det lärde jag mig tidigt. Redan när jag presenterar förslaget vet jag att det finns en risk att det inte ska fungera, men försöker man inte får man ju aldrig veta. Det som gör och genom åren så många gånger gjort mig ledsen är inställningen till mig och mina förslag. Genom att på förhand bestämma att det inte går får skeptikerna rätt, och deras bild av mig som avvikare och kuf bekräftas. Inte så att förslagen som läggs fram, accepteras och sedan faktiskt testas fungerar. Oftast fungerar lösningarna som vinner bifall inte. Skillnaden är att när förslag som ligger i linje med konventionen och inte skaver mot rådande normer leder till misslyckande faller ingen skugga på förslagets upphovsperson. Nästa gång hen lägger fram ett liknade förslag lyssnar man uppmärksamt och tar det på största allvar. Det är inte förslagen eller det som sägs som avgör, utan vem som lägger fram förslagen.

Jag är idag över 50 och kan luta mig tillbaka på en lång erfarenhet av att det väldigt ofta visst går, att mycket av det jag velat göra bevisligen har fungerat, när jag väl fått möjligheten eller vågat bryta mot konventionerna. Inte alltid, men ofta. Tillräckligt ofta för att jag ska våga försöka igen, och av misslyckandena har jag lärt mig massor. Jag blir bättre och bättre på att våga höja rösten och presentera förslag, och jag vågar oftare driva igenom förslag som jag tror extra mycket på. Väldigt ofta går det. Problemet är att synen på mig inte förändrats särskilt mycket. Trots alla framgångar och även om alla vet att jag aldrig misslyckats kapitalt eller ställt till med problem. Har jag fått ansvar för något har jag klarat uppgiften, inte sällan med framgång. Ingen kan peka på några fatala misslyckanden som jag eller mina förslag varit upphov till. Ändå möts jag fortfarande av skepsis och om mina förslag inte möts med tystnad hör jag allt som oftast orden: DET GÅR INTE! Skillnaden är att jag idag inte lyssnar. Kan jag försöker jag ändå, och vinner mina förslag inte bifall går jag vidare i livet utan att känna mig särskilt nedslagen.

Idag vågar jag allt oftare gå min egen väg, och ju mer jag faktiskt försöker, ju fler idéer och infall som testas, desto fler försök faller väl ut; samtidigt som jag lär mig massor av misslyckandena. Jag finner ingen som helst anledning att lyssna på skeptikerna, och idag när jag hör någon säga att det inte går skakar jag inombords på huvudet och tänker: Du har ingen aning om vad du talar om. Ingen av oss vet något om framtiden. Den som säger: Det går inte, gör det för att förslaget är nytt och går på tvärs mot majoritetssamhällets föreställningar om vad som fungerar. Det går inte, är ett uttryck för förändringsrädsla, för osäkerhet. När en grupp enas om att det inte går skapar det trygghet. Det känns bra att slippa försöka, att hindra knäppgöken som med sina förslag utmanar konventionen, för tänk om förslaget faktiskt fungerar? Då skulle man behöva göra upp med och lära sig hantera ännu en fördom, man skulle tvingas erkänna sin osäkerhet och konfronteras med fegheten. Människor som säger: Det går inte, är ynkliga. Sent i livet har jag insett det, och jag kan idag ha överseende med det. Jag behöver inte deras godkännande och ser snarare deras tvekan och skepsis som ett slags bekräftelse på att jag är på rätt väg.

Tänk om fler fick försöka. Tänk om fler fick möjlighet att se sina förslag omsatta i handling. Tänk om misslyckanden inte sågs som misslyckanden; om förslag som inte fungerar kunde användas som sedelärande exempel, som en möjlighet att utvecklas och bli bättre. Om det går eller inte vet ingen på förhand, det är sanningen. Och försöker man inte kommer man aldrig att få veta om det gick eller ej. Därför kommer jag att fortsätta försöka så länge jag lever; inte för att jag vet att förslagen jag testar fungerar utan för att lära mig mer och bli bättre. Det är inte mig det är fel på, äntligen kan jag känna mig säker på det; det är de som säger: Det går inte som har anledning att rannsaka sig själva, och ju längre de väntar, desto svårare blir det att utvecklas som människa. Även om ingen lyssnar på mig är jag ingen förlorare, tvärtom är jag en vinnare. Och genom att aldrig sluta försöka lever jag i förvissningen om att jag hela tiden utvecklas, vilket ger trygghet och mod att försöka igen.

Till alla som känner igen sig vill jag därför avsluta med följande ord: Försök, fortsätt försök. Den som säger att det inte går har ingen aning om vad hen säger, för ingen kan veta det, inte på förhand. Låt ingen hindra eller definiera dig som människa!