Vågornas toppar, dalar och mellanrum 3

Avslutar reflektionerna över meningsbärande mellanrum med utgångspunkt i Lars Melins understreckare som är en text som uttrycker förundran över vågrörelsens utbredda förekomst. Fast är det så märkligt egentligen? Är det inte just för att livet är LEVANDE som det rör sig? Vi andas in för att få syre och andas ut för att bli av med koldioxid. Vatten pumpas upp i reservoarer och rinner ner när kranarna öppnas. Vi sover för att samla kraft för att orka och vi äter av samma skäl. Livet är inte mekaniskt, det är organiskt, dynamiskt eller för att tala med Deleuze och Guattari maskinsikt. Helheter består av delar i samverkan, och även om varje del för sig är isolerad klarar sig ingen utan andra. Vi människor är fixerade vid oss själva och glömmer därför att livet är en helhet och att det är vår roll och plats i relation till helheten som ger upphov till livet. Ingenting är statiskt eller linjärt, allt är i rörelse. Från de svängande strängarna och uppåt till galaxhoparnas dans i universum. Relationer, allting handlar på ett eller annat sätt om relationer. Jag påverkar dig som påverkar mig som påverkar dig. Och vi påverkar andra som påverkar oss.

När vi önskar oss en egen lägenhet får vi stå i kö, men det tar tid för de flesta. Eller så går man till banken och lånar pengar. På det sättet kan man påverka sakernas tillstånd och ge sig själv fördelar i relation till andra. Men det kostar och någon måste betala. Livet är relationellt. Det jag "tjänat" genom åren på att äga bostäderna jag bott i får mina barn betala nu när de behöver någonstans att bo. Och lånet jag har måste betalas tillbaka. Pengar finns som bekant bara i föreställningsvärlden, så när jag lånar plockar jag ut framtida lön och skapar ett underskott. Drivs utvecklingen av brist, eller av överflöd? Det är vanligt att tänka sig brist som förändringens motor, men överflöd förklarar vågrörelserna bättre. Underskottet som bostadslånet utgår är skapat av en önskan om mer, av ett begär. Och det är BEGÄRET som ger upphov till bristen, inte tvärtom. Människans kultur och känsloliv består av ett virtuellt överflöd. Vid varje givet tillfälle i livet finns det fler önskningar än det finns möjligheter att förverkliga dem. Det går dock att tänja på gränserna, bland annat genom att låna pengar, genom att inteckna framtiden.

När jag andas drar jaga girigt efter andan. Inandningen betyder liv för mig, men den betyder död för någon annan. Andning där både och, inte antingen eller. Utandningen betyder liv för växterna. Relationer, överallt och alltid: relationer och växelverkningar. Det är så livet blir levande, genom att inte vara något i sig själv; genom att uppstå mellan, som ett resultat av slumpen. Allt påverkar allt annat relationellt; inte bara människor påverkar varandra.

Inte nog med det. När vetenskapsmän (från de flesta fakulteter) ska förklara något för oss förvandlas excel-arkets siffror till powerpointens diagram med grafer, regressionslinjer och – framför allt – vågor. Komplexa sammanhang kokas nästan alltid ner till slingor i en fyrkant, och vågiga diagram tycks vara vetenskapsmännens modersmål. Den mest kända vågkonturen är den så kallade klockkurvan, förklaringen till det mesta, eller i alla fall oförklarligt mycket.

Klockkurvan är en konstruktion, eller förvrängning. Det är som en platt och fyrkantig representation av en rund jord. En fyrkantig beskrivning av ett cirkulärt fenomen. Delarna som alla helheter består av är slumpvis utspridda i ett öppet och obegränsat rum, men när helheten ska beskrivas fryses först förhållandena och sedan ordnas de. Det mest ovanliga och udda finns det minst av och det vanligaste finns det mest av. Livet och tillvaron är kaos. Vetenskapen söker mönster och ordnar världen för att förklara den, men på samma sätt som kartan är ett verktyg (inte en med verkligheten överensstämmande beskrivning) är kunskapen om livet och världen också verktyg. Vetenskapens uppdrag är inte att beskriva världen exakt som den är, för det vore en meningslös upprepning. Vetenskapens uppgift är att hjälpa oss orientera oss bättre i världen.

Kroppslängd är paradexemplet på så kallad normalfördelning. Ytterst få människor är extremt korta eller långa. Så kurvans ytterändor reser sig knappt över nollinjen, men ju mer vi närmar oss mitten, det vill säga normallängd, desto fler människor gäller det, och kurvan stiger alltså till en topp, en vågkam, på mitten. Detta kan sedan beskrivas i standardiserade spridnings- och variationsmått. Och det gäller överallt, för alla människor eller grupper av människor som resliga nordbor eller kortvuxna pygméer. Och klockkurvan beskriver inte bara kroppen utan framför allt vad som finns i den: intelligens, musikalitet, bollsinne … 

Klockkurvan är så generell att det är en statistisk tumregel att anta att all mänsklig variation är normalfördelad ända tills motsatsen bevisats.

Ordningen som framträder ur kaos är ett resultat av vetenskapens sökande efter ordning. Ett resultat av människans önskan av eller snarare begär efter säker kunskap. Begäret att veta säkert tvingar fram ordningar som bara finns i laboratoriet och presentationerna. Livet som levs är inte ordnat, och statistiska samband är just "bara" statistiska. Jag som enskild individ i samhället eller del av en större helhet är unik liksom alla andra. Det är normalfördelningskurvan och begäret efter kunskap som ger mig epitet som lång, kort; intelligent, korkad; gammal, ung, och så vidare. Kunskap är alltid relationell, kontextberoende och därmed föränderlig, aldrig absolut och evig. Livet är dynamiskt och i rörelse, det har en rytm, ett tempo och varierande tonhöjd. Andas in, andas ut. Fråga -- svar. Födelse -- död. Tillgång -- efterfrågan. Årstidernas växlingar och livets gång. Ordnat kaos skapar möjligheter för livet att överleva i mellanrummen som rörelserna mellan ytterligheter öppnar upp.

Och det kanske finns ännu mer som rör sig i vågform. 

Själva rumtiden, den där alla vågor rör sig, har förstås kommit till i big bang, precis som allt annat. Den stora smällen var helt enkelt en orgie i vågor av energi som utvidgade sig och blev till den värld som vi i dag känner oss som hemma i. I begynnelsen fanns vågrörelserna. 

Till och med det spikrakaste vi vet, tiden som löper från nyss till strax, är enligt Einstein krökt, precis som rum­tiden är krökt. Än har ingen föreslagit att tid är vågor eller att tid skulle vara en partikel, men tiden är obegripligare än vi begriper.

Tiden är också en representation, och i många sammanhang är den inte alls rak och linjär utan cyklisk. Tiden är en beskrivning, en efterhandskonstruktion; ett verktyg för att ordna kaos och förstå verkligheten. Dess gång är obändig och dess hastighet absolut, men som jag förstår det handlar det om att tiden inte är någonting i sig. Det är vi människor som upplever tiden som en rörelse, men tiden är verkligheten. Tiden och rörelsen, växlingarna mellan, är livet, och livet är som det är. Därför är det meningslöst att strida om vems förklaring som är mest sann, att debattera om vem som är bäst. Kunskap som fungerar är bra, och kunskap som inte fungerar är dålig; det räcker så, att konstatera det. Därför vill jag se mer av samtal. Jag reagerar på texten om vågor skriven av Lars Melin. Jag låter hans tankar möta mina kunskaper och sätter ord på vad som händer mellan. Att kritisera honom eller leta fel eller förtjänster i hans text ser jag som meningslöst slöseri med tid. Jag läser reagerar och utsätter mig för textens innehåll och förundras över resultatet. Orden som sätts på pränt uppstår mellan, alltid mellan. Liksom livet, kulturen och kunskapen. Ingenting är, allting blir.

Den som skrivit denna artikel är varken fysiker eller ekonom, bara en simpel språk­vetare. Orsaken till mitt intresse för vågor är förstås att allt språk i själva verket är förädlad utandningsluft. Den får stämbanden att svänga som vilken sträng som helst och den alstrar toner som tar sig fram genom att sätta luftens molekyler i vågrörelser som slutligen når fram till lyssnarnas trumhinnor som försätts i dallring. Sedan blir det elektrokemiska signaler i nervtrådarna ett par centimeter fram till hjärnans hörselcentrum som tursamt nog är granne med språkcentrum.

Samverkan, rörelse, förändring, upprepningar och nyskapande. Mellanrum som öppnas och stängs. Livet i all sin blomstrande rikedom. Tillfällig ordning av kaos. Tankar är vågor och mönster som förändras enligt regler som kan uppfattas och uttydas. Alfabetet består av 29 bokstäver som tillsammans med tio siffror rymmer allt vetande och kunskap om hela universum. Genom att ordna bokstäverna och siffrorna kan förståelse skapas som sedan kan delas och spridas. Språket och siffrorna är inget annat än ordnat kaos. Och samtal om resultatet ger struktur och mening; fyller livet med innehåll.

I denna talsträng uppfattar vi vågmönster som vi känner igen som stavelser, ord och meningar. Så långt är alla med, men färre tänker på att själva språket är en växling mellan tonande vokal och tonlös konsonant, mellan betonade och obetonade stavelser, mellan huvudord och bestämning och mellan ny och gammal information och en böljande rörelse mellan parterna i en dialog.

Livet är en växelverkan. Kulturen är ett böljande samtal där samhället frambringas genom individernas kamp om utrymme. Relationer och växelverkan, förändring och rörelse. Kaos som tillfälligt ordnats. Begär som ger upphov till begär som lämnar efter sig skulder som måste betalas. Jag blir jag i dina ögon och. du blir du i mina. Tillsammans skapar vi samhället som vi båda är beroende av. Ingen människa är en ö. Vi är alla flera och tillsammans rymmer vi mer än både vi och samhället kan härbärgera. Därför är överflöd en bättre bild av brist, om man vill förstå livet och dess vägrörelser.

Så denna text om vågor är en vågrörelse mellan det läsaren förmodas veta och det nya okända, mellan det självklara och det oförklarliga, mellan vardagens vågor och alla andra. Utan denna vågrörelse skulle texten vara antingen urtrist eller obegriplig. 

Vågrörelser är faktiskt det som skapat denna värld, det som transporterar energi, det som ger oss allt vi gillar som värme och ljus, men framför allt det som skapar variation, rytm och mångfald, allt det som gör rumtiden till en riktigt intressant plats att vara på.

Våg, rörelse. Våga utmana det till synes givna. Öppna ögonen och upptäck världen och livets möjligheter. Jin och Jang, karma: balans och ordning är tillfälliga stunder av lycka. Harmoni och hållbarhet, lugn och ro. Tid att tänka och möjlighet att förstå; uppstår i mellanrummen som finns överallt. Låt oss utbyta tankar och bäras upp och fram av samtalets ömsesidiga växlingsverkan. Låt oss tänka tillsammans, mötas och lära känna varandras olikheter. På det sättet lär vi känna oss själva. Jag är du och du är jag, och tillsammans är vi fler än vi tror. Mångfald och överflöd är ingen utopi, utan livet.