Arbetsfördelning i komplexa utbildningsorganisationer

Det finns olika typer av organisationer. Grovt kan man dela in dem i två typer: Komplexa och komplicerade. Skillnaden stor, och uppmärksammas den inte, om man kör på enligt plan och utan att sätta sig in i vad det är för typ av organisation man verkar inom uppstår problem förr eller senare. Försöker man implementera en organisationsmodell anpassad för en komplicerad organisation i en komplex är det som att be om problem, oavsett hur framgångsrik modellen visat sig vara där den testats. Föreställningen om att det finns en best practice och att den passar alla och överallt är djupt problematisk. Skillnaden mellan komplex och komplicerad är inte den enda skillnaden, det finns många andra skillnader och för att samhället ska kunna bli hållbart måste mångfalden värnas även på organisationsområdet.

Skillnaden mellan komplex och komplicerad är att komplexiteten inte går att dela upp i mindre delar, vilket fungerar utmärkt om det är ett komplicerat problem eller organisation man har att hantera. Idag utgår man från att i princip alla problem är av samma art och att alla organisationer fungerar på samma sätt. Det får konsekvenser för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag menar att skolan är en komplex organisation, och jag tror att en hel del av skolans problem kan härledas till den modell man valt för organisering av utbildning, som utgår från att det är ett komplicerat problem som kan delas upp i mindre delar som hanteras var för sig. Kunskap, menar jag, är en helt annan typ av utmaning, och jag menar vidare att försöken hittills att lösa problemen i och med skolan har bidragit till kunskapskrisen.

Skolans uppdrag är KUNSKAP och kunskap är dynamisk och föränderlig samt både individuell och relationell. Lärande uppstår mellan den som kan och de som vill lära. Kunskapsutveckling är en icke-linjär process, omöjlig att målstyra. Kunskap handlar om tillblivelse och måste ta sig in, måste förkroppsligas, innan den kan användas. Jag har min kunskap och du har din och våra respektive kunskaper är dolda för varandra och kan aldrig förmedlas i ren form. Skolan är med andra ord en organisation vars uppdrag är komplext och verksamheten kan följaktligen inte organiseras på samma sätt som en organisation vars uppdrag är komplicerat. Skolan kan inte som en bilfabrik med ett löpande band differentiera och dela upp problemet för att lösa delproblemen var för sig och sedan sätta samman delarna till en fungerande helhet. Kunskap är inte en robust produkt, utan en ömtålig kvalitet; därför blir talet om just kvalitet i skolan dubbelt olyckligt, och åtgärderna som sätts in för att höja kvaliteten riskerar att försämrar den. Utbildning är en komplex process, och delar man upp skolorganisationen i mindre delar är varje del fortfarande lika komplex och dellösningarna må fungera där och då men går inte att foga samman till en helhetslösning.

För att skolan ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla (dels i skolan och utbildningssystemet, dels i samhället som helhet) arbetar mot samma övergripande mål: KUNSKAP. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är, det viktiga är att man fokuserar mer på helheten än sin isolerade delaspekt av den. Framförallt är det viktigt att det inte uppstår kamp om vem som har den bästa kunskapen. Just eftersom kunskap och utbildning är komplext går det inte på förhand att avgöra vem eller vad som är bäst. Men om alla arbetar gemensamt mot det övergripande målet kunskap och om var och en ständigt försöker bli bättre kommer kunskapen att utvecklas genom att såväl bredden som djupet, höjden, mångfalden och även komplexiteten ökar. Ibland sägs att delat ansvar är ingens ansvar, men det gäller inte överallt, alltid. Ansvar för kunskapen är allas, inte någon enskilds. Jag kan inte ansvara för din kunskap och ditt lärande, det kan bara du; men vi ansvarar tillsammans med alla andra för det gemensamma kunskapsklimatet vilket påverkar allas förutsättningar att utvecklas och lära mer och bli bättre.

Avslutar med ett exempel på hur det ser ut inom utbildningssektorn. Det är en grov karikatyr och jag skjuter från höften, men jag tror faktiskt att många kan känna igen sig. Och om det är så att många känner igen sig betyder det något, inte nödvändigtvis att jag har rätt och definitivt inte att jag sitter inne med lösningen, men jag menar att det i så fall är en indikation på att saken bör lyftas och tas på allvar.

Skolan genomgår just nu en enorm omorganisering som stavas DIGITALISERING. Det sägs att digitala lösningar främjar lärande och kunskapsutveckling, och så kan det mycket väl vara. Men om organisationsförändringen inte genomförs med hänsyn tagen till, dels vilken typ av organisation skolan är, dels vilken typ av problem som ska lösas, kommer lösningarna (i bästa fall) inte att lösa någonting. Hur ser det ut där ute egentligen?

Det finns en uppsjö olika system och lösningar, som alla har sina försvarare och dessutom marknadsförs av slipade konsulter som säljer sina respektive system på provision. Konkurrens driver kvalitet sägs det, men eftersom det är företag och säljare som konkurrerar om vem som ska vinna upphandlingen är det inte självklart det bästa systemet som till slut köps in.

Dessutom är det inte lärarna som tar beslut om vilket system som ska köpas in och användas, den typen av beslut tas av effektivitets- och sparsamhetsfokuserade controllers vars ansvar är att hålla ordning på ekonomin. Deras devis är: Bästa möjliga system till lägsta möjliga kostnad. Men hur avgörs frågan om vilket system som är det bästa? Hur delaktiga är lärarna i den processen egentligen? Och finns det ett system som är bra för alla, både lärare och elever? Min erfarenhet som lärare är att systemen som jag anmodas använda ofta är undermåliga. Och jag misstänker att det blir så av ovan angivna skäl; för att man delat upp organisationen i mindre delar som isolerade från varandra löser delaspekter av problemet, i förvissningen om att organisationsmodellen och arbetssätten likt en osynlig hand löser uppdraget på bästa sätt.

En anan aspekt av organiseringen av utbildning idag är att ledningen tar åt äran om resultaten blir bra, och blir det dåligt skyller alla på lärarna. Resultatet räknas dessutom bara om det går att mäta, trots att kunskap inte fungerar så. Kunskap är som jag ser det en ömtålig, otydlig och högt föränderlig kvalitet. Ingen kan ta åt sig äran för någon annans kunskap, ansvaret för kunskapen är allas och den blir som den blir, inte som man önskar att den vore eller vill ge sken av att den är. Resultatet i skolan, det som mäts är inte kunskap, utan betyg och diverse nyckeltal. Fast kunskapen finns inte där och fungerar inte så. Kunskapen uppstår och förändras mellan, den är komplex, inte komplicerad. Först när alla engagerar sig i kunskapsutvecklingen och på sitt sätt strävar efter det övergripande målet KUNSKAP kan vi hoppas på att utvecklingen vänder. Om kunskapen däremot inte anses ha något egenvärde eller om ansvaret för skolorganisationens mål placeras över huvudet på lärarna och eleverna (som i dagens organisation dessutom och tragiskt nog betraktas som kunder), om ansvaret för kunskapsutvecklingen delegeras till någon annan kommer alla att vara fullt upptagna med som delaspekt av helheten utan insikt om vad andra delar av organsationen sysslar med eller hur utfallet av arbetet ser ut, om och ur kunskapen utvecklas.

Med dagens sätt att organisera skolan får vi en effektiv maskin som producerar tomhet; inte kunskap, eftersom kunskap är komplext, inte komplicerat. Det kan tyckas vara en detalj, men den detaljen gör hela skillnaden, menar i alla fall jag. Till den som invänder och säger att skolan visst handlar om kunskap och att det pågår lärande överallt, den som försvarar nuvarande ordning, svarar jag att det snarare är tur än skicklighet och det beror mer på att människan har en inneboende önskan om att lära och utveckla kunskap än på skolan som organisation. Kunskapen finns där trots, inte tack vare dagens skolorganisation och den står och faller med eleverna, lärarna och medborgarna.