Forskningens frihet och forskares kompetens

Kunskapen, vem bryr sig om den idag? Verkligt, användbart vetande, varför värnas utvecklingen av det inte mer? Jag känner djup oro, inte så mycket för egen del, mer för samhället som helhet. Synen på kunskap håller snabbt på att förändras; förflackas. Vetenskap handlar idag allt mindre om att fritt söka kunskap för kunskapens skull. Allt fler akademiker ägnar sig allt mer och tydligare med olika anslagsgivares goda minne åt forskning som ett sätt att göra karriär, för att meritera sig. Den som vill forska för att lära sig mer eller för att söka kunskap för kunskapens skull, som forskar av nyfikenhet och för att bidra till samhällsbygget och framväxten av en kunskapsnation, får det svårare och svårare att få tid och resurser att forska. Den som påminner om att forskarens frihet att följa kunskapen dit kunskapen tar hen står inskriven i högskolelagen bemöts med tystad och misstänksamhet, betraktas som illojal mot det akademiska systemet.

Forskningens frihet och därmed kunskapsutvecklingen på lite längre sikt hotas när forskning ska kvalitetssäkras och målstyras; när det inte så mycket krävs forskningskompetens som tur och en väl utvecklad kompetens att skriva ansökningar som vinner gehör i en minst sagt mördande konkurrens, för att överhuvudtaget få möjlighet att forska. Vet man inte exakt vad man ska forska om och har man inte en väl utvecklad metod och en detaljerad plan för insamling av material och analys färdig redan på förhand kommer ens ansökan att sorteras bort. Drygt 90 procent av alla ansökningar får avslag ändå, och troligen just därför att konkurrensen om medel är mördande har idag alla högskolor med självaktning byggt upp en avdelning där man bara ägnar sig åt att skriva ansökningar, och man gör det mindre för kunskapens skull än för att dra in pengar till högskolan; villkorade pengar som först söks och sedan arbetas upp. Allt fler utlysningar och forskningsanslag är riktade och villkorade, det vill säga kunskapsmålet är bestämt på förhand.

Detta får som konsekvens att forskarna som faktiskt forskar gör det under någon annans överinseende och kontroll, främst för att meritera sig. Och de forskare som faktiskt meriterat sig -- det vill säga som visat sig lojala mot systemet och först antagits som doktorand i något projekt, som disputerat och sedan lyckats nå framgång i konkurrensen om meriteringsmedel och erhållit en postdock-tjänst med riktade, öronmärkta pengar, och därefter forskat några år under ledning av en ansvarig professor -- kan om hen har ork och tur själv lyckas meritera sig och erhålla den eftertraktade professorstiteln. Fast kommen så långt i karriären forskar man oftast inte. Förväntningarna på dagens professorer handlar inte i första hand om att de ska forska: de ska leda forskningen i en miljö där man specialiserat sig på ett allt smalare segment av ämnet man meriterat sig i. Professorer förväntas söka pengar och ansvara för andras forskning. Akademin håller med andra ord på att utvecklas till en plats där ingen forskare är fri att på egen hand och med stöd i egna kunskaper och kompetenser forska för kunskapens skull, av nyfikenhet och intresse. Kunskapen håller på att bli sekundär och betraktas allt mer som en formalitet. Forskarkompetensen flyttas i rasande takt och allt tydligare från forskarna till det akademiska systemet, där ansvaret för verksamheten vilar på ett fåtal individer som visat sig lojala mot systemet. Forskning håller på att bli en samhällstjänst och forskningsresultat produceras enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin.

Jag känner allt mindre igen mig. Allt mindre av det jag genom år av studier och egen forskning, genom betald kompetensutveckling och tusentals timmar av dedikerat arbete på fritiden, lärt mig om forskningens villkor kunskapsproduktionens möjligheter och begränsningar, är idag inte värt någonting. Så känns det, och det gör mig ledsen. Det enda som möjligen betyder något är min docenttitel, men kunskaperna jag har och engagemanget för kunskapskvaliteten och forskarkompetensen upplevs mest som ett hinder. Jag oroas och dras med en växande uppgivenhet över utvecklingen i akademin. Jag menar att en formaliserad, differentierad, målstyrd och strikt kontrollerad forskning inte är forskning. Forskningens mål är KUNSKAP och vägen till kunskap är alltid höljd i dunkel. Vet man vart man ska och kan man peka ut hela vägen fram till målet är det inte forskning man ägnar sig åt, det är något annat. Ändå är det detta akademiker idag förväntas ägna sig åt och sträva efter. Allt fler aspekter av och moment inom forskningen formaliseras, standardiseras och körs i form av program som effektivt leder till strikt kontrollerade resultat.

Något är allvarligt fel i en akademi där forskningen som faktiskt bedrivs är kontrollerad och utförs i meriteringssyfte och där meriterade forskare inte forskar utan söker pengar i konkurrens och övervakar forskning som bedrivs av andra. Forskningens frihet och akademins öppenhet och samhällsnytta är allvarligt hotad av dagens syn på kunskap och forskning, och av det faktum att forskningskompetens handlar mer om att följa regler än att faktiskt röra sig i okänd terräng för att söka ny, okänd och verkligt viktig, samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande vetande. Forskare ska forska, inte leda eller ledas. Forskning måste vara fri, annars är det inte forskning, det är något annat; oklart vad.