Bruno Latour 2

Fortsätter reflektera kring Bruno Latours filosofi och senaste bok med utgångspunkt i Ulrika Björksténs Understreckare. Det behövs verkligen den här typen av grundforskningsbetonade, långsiktiga reflektioner i dagens faktafixerade samhälle där allt antas kunna detaljstyras mot på förhand definierade mål. Världen och verkligheten fungerar inte så och det spelar ingen roll hur mycket och hur många människor än önskar sig detta. Klimat- och hållbarhetsfrågan är allt för stor och komplex för att kunna lösas med hjälp av en metod, ett handgrepp eller något slags ingenjörsskap. Detta kan Latour hjälpa oss förstå, men det går inte att bevisa; och det är dilemmat vi har att hantera.

I sin senaste bok ”Facing Gaia. Eight lectures on the new climate regime” (Polity Press) spinner han dock vidare på tråden. Frågan är hur mycket klokare han och vi blivit på det dryga kvartssekel som förflutit mellan de två böckerna. I boken diskuterar Latour betydelsen av att vi inträtt i antropocen. Det handlar om ett begrepp som under 2000-talet etablerats i naturvetenskapliga kretsar och som syftar på en ny geologisk och klimatologisk tidsålder, där mänsklighetens aktiviteter blivit drivande för hela jordklotets utveckling. Antropocen, jordens klimat och geologi format av mänskligheten; här handlar det verkligen om en hybrid! Det som Latour skrev i början av 90-talet är i dag så självklart att det verkar banalt. Natur och samhälle går inte längre att skilja åt. Men Latours budskap är att vi fortfarande inte tagit till oss den nya världsbilden och förstått dess konsekvenser – än mindre begripit hur vi ska hantera den. För att hjälpa oss tänka nytt använder Latour det laddade, och enligt honom oftast misstolkade, begreppet Gaia som ledmotiv.

Vad vi inte förstått, som jag ser det, är den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad, skillnaden mellan mekaniska processer och maskiniska. För att kunna utveckla lösningar på klimatproblemet krävs en väl utvecklad förståelse för att det finns en tydlig skillnad mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Idag tas för givet att alla problem är av samma art och att det går att dela upp problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet, vilket är en naiv och omogen kunskapssyn alldeles oavsett hur överväldigade människor än är av mänsklighetens bländade "framgångar", vilket jag skriver inom citattecken eftersom det just i dessa dagar växer fram en spänning globalt och risken ökar att ett kärnvapenkrig bryter ut när ledarna i USA och Nordkorea utmanar varandra och sätter mänsklighetens framtid och livet på jorden på spel för en meningslös jakt på makt. Jag håller med Latour, We have never been modern, vi är fortfarande apor som bara hjälpligt förmår dölja sin djuriskhet med en tunn fernissa av kultur. Vad är de så kallade framgångarna värda om livet på jorden, som är den enda plats i universum där människor kan leva går under?! Vi behöver nya teorier och nya sätt att de på oss själva, varandra, livet på jorden, kunskap och framtiden. Jag tror han är något viktigt på spåren.

Gaia-teorin lanserades av James Lovelock i slutet av 1960-talet och handlar i korthet om att se jorden och dess biosfär som ett sammankopplat nätverk, med återkopplingar och påverkan mellan geologi, klimat och olika ekosystem – som är så djupgående att det inte går att skilja delarna från helheten. Begreppet har fått hård kritik från vetenskapligt håll, och betecknas som ren kvasivetenskap och flum när det till exempel använts för att beskriva jorden som en organism, en levande varelse.

Kritiken bottnar i oförmågan att se och förstå skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det som är komplicerat går att bemästra, medan man måste förhålla sig ödmjuk inför det som är komplext. Det spelar ingen roll hur många broar, höghus, rymdraketer eller högteknologiska storstäder människan med ingenjörskonst och tekniskt kunnande lyckats bygga och kan kontrollera; klimatet och livet på jorden är en HELT annan typ av problem. Som kulturvetare har jag tvingats vänja mig vid att kallas flummare, liksom Lovelock och många andra. Det är lätt att anklaga andra för flum, men hur klokt är det att låta sig drabbas av hybris och ta sig vatten över huvudet? Bara den som med bestämdhet hävdar något som inte stämmer är en flummare och far med osanning, men det är inte bevisat att det gäller kulturvetenskapen eller Gaia-teorin.

Tolkat på ett annat sätt är dock Lovelocks idé okontroversiell och betraktas som en vetenskapligt användbar metafor för hur allt liv på jorden är sammankopplat och beroende av klotet som gemensam livsmiljö. Det är snarare denna tolkning Latour ansluter sig till, men han vill samtidigt något mer. Han vill använda Gaia för att ersätta både ordet natur (nature) och jordklot (globe). Anledningen till att dessa ord behöver ersättas är, menar han, att de är så djupt rotade i 1600-talets vetenskapliga revolution, som med kraft förflyttade människan från skapelsens centrum till dess utkant, eller kanske till och med utsida.

Som sagt, jag menar att Latour är något viktigt på spåren. Det är inte ny teknik eller revolutionernande lösningar som klimatet, livet på jorden och mänskligheten behöver, utan nya sätt att förstå och närma sig problemen vi står inför; nya sätt att se på kunskap. Utan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad kommer problemen att förvärras i och med att riskerna ökar för varje ny framgång, vilket spänningen mellan Norkorea och USA illustrerar på ett kusligt sätt. Reagan hävdade att han vann kalla kriget, men kapprustningen leder bara till ökade risker att alla blir förlorare. Det är dumheten, tomheten och hållbarheten som segrar på livets och mänsklighetens bekostnad.

Den moderna vetenskapen gjorde upp med bilden av oss själva som alltings mening, början och slut, och placerade oss i stället på en liten perifer planet i världsrymden. Först framkallade denna nya världsbild en identitetskris så stor att den mäktiga katolska kyrkan kallade den för kätteri. Men när krisen var genomliden blev den nya positionen i stället en bekväm plats varifrån vi lite avsides kunde betrakta och studera världsalltet. Och häri ligger problemet menar Latour: den som på avstånd betraktar är inte delaktig.

Den moderna vetenskapen bygger på samma kunskapssyn. Forskare är är aldrig neutrala och betraktar inte sina studieobjekt utifrån eller objektivt. Forskare är i högsta grad delaktiga i den process som leder till att det blir som det blir och att vi tvingas hantera de växande problem, av olika slag, som vi står inför. Vetenskapen är i praktiken också ett slags kapprustning för ju fler nya lösningar som tas fram eller upptäcks desto fler nya och än mer svårhanterliga problem uppstår som en följd av "framgångarna" och "genombrotten". Vi sitter fast i gamla tankestrukturer och först når vi brutit oss loss från dessa kan arbetet inledas och därefter kan vi möjligen börja hoppas, men där är vi inte än på långa vägar. Vi behöver verkligen nya perspektiv och sätt att se på kunskap.

I kombination med 1600-talets upptäcktsresor och nya kontinenter för européerna att kolonisera förvandlades så småningom den kristna idén om ett icke-materiellt liv efter detta till den moderna idén om ett liv bortom naturens gränser. Ett nytt begrepp, Gaia, behövs enligt Latour för att bryta distansen, uppfattningen att det finns en natur som är något annat än vi – men också för att avgränsa. Det som befinner sig bortom Gaia är irrelevant, därav Latours aversion också mot ordet ”klot”. Att vi befinner oss på en klotformig planet någonstans i universum saknar betydelse. Vår värd börjar och slutar här, med oss, i Gaia. Tillbaka till vårt eget centrum alltså.

Exakt så, och mycket viktigt att göra sig medveten om. Även om människan skulle vilja flyta från jorden är det här vi lever och till jorden som mänskligheten är hänvisad under överskådlig tid framöver. Oavsett vad vi kan och vill MÅSTE vi alltså lösa klimatfrågan här på jorden, innan vi gör något annat. Ödmjukhet och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat är nyckeln till framgång. Vi måste byta oss loss från den intellektuella låsning vi befinner oss i och se på oss själva lite mer ur livets och evighetens synvinkel. Alla så kallade framgångar som människan kan förundras över må vara stora steg för mänskligheten, men för livet på jorden handlar det om uppflammande bloss av kreativitet under ett ögonblick av ett ögonblick i ett evigt flöde av oöverblickbara händelser vars konsekvenser ingen vet någonting om. Gaia-teorin och Latours sätt att se på kunskap bygger på insikten om behovet av ödmjukhet inför livets och verklighetens komplexitet.

Men vilken medicin erbjuder Latours resonemang mot hoten från klimatförändringen? Latour anklagar ”de moderna” för distansering och bristande ”jordbundenhet”. Ändå är det bara genom den moderna vetenskapens prisma han kan ana vad som väntar oss, och varna för det. Latour klarar sig ur sin egen fälla genom att säga att forskarna måste betrakta sig själva som aktivister. Deras roll är att ge röst åt icke-mänskliga aktörer i Gaia – haven, atmosfären, städerna, glaciärerna. 

Det är egentligen inget konstigt med det Latour säger här. Vetenskapliga insikter talar inte för sig själva utan deras betydelse och relevans måste saluföras. Den som sitter inne med kunskap som andra saknar har en skyldighet att upplysa. Det är ju också tanken med IPCC, FN:s internationella klimatpanel. Här samlas forskare och andra specialister tillsammans med representanter för världens stater för att enas om en samlad bild av den från början utspridda klimatvetenskapen.

Det räcker inte att bara förmedla fakta. Kunskap är alltid mer eller mindre relativ. Eftersom det inte går att skaffa sig en komplett helhetsbild och insikt om alla möjliga och omöjliga utgångar av än det ena än det andra beslutet som medborgare, makthavare, terrorister, företagsledare och andra tar är ödmjukhet och medvetenhet om hur LITE i vet egentligen en absolut nödvändighet för livets på jorden överlevnad. Det är inte mer och säkrare kunskap vi behöver, utan, som sagt, ödmjukhet och en annan syn på kunskap. Och det är detta Latour förmedlar. Han har inga svar; det har ingen. Det är inte hans problem, det är så världen och verkligheten är beskaffad. Ändå skyller man på budbäraren ...

Mer problematiskt med Latours analys är att det också ingår ett underkännande av idén om territoriella stater. Dessa är meningslösa konstruktioner eftersom territorierna inte längre går att avgränsa, menar Latour. I det senare har han naturligtvis rätt. Just detta är ju själva grunden till att det är så svårt att politiskt hantera den hotande klimatförändringen. I förlängningen finns ingen egen tomt att se över, bara genom gemensamma beslut kan mänskligheten agera. Men hur ska det gå till, om man som Latour hävdar att det inte finns någon Mänsklighet med stort M, alltså varken någon gemensam skuld eller möjlighet att agera beslutsfähigt ”som en man”?

Som sagt, det är vårt gemensamma problem. Att skylla på Latour för att han saknar svar är att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Och den problembeskrivningen samt det sättet att se på kunskap, forskning och vad som behövs, är snarare del av problemet än av lösningen. Latour presenterar bara kunskap, han har ingen egen agenda. Han inskärper allvar och går till kompromisslöst till botten genom att följa kunskapen dit den tar honom istället för att vårda sitt eget varumärke eller göra karriär. Människan är bara omnipotent i sina egna ögon men utifrån livets och evighetens perspektiv är vi bara rön för vinden. Vi har tagit oss vatten över huvudet och står nu inför ett slags vägsjäl: Mer av samma, eller nytänkande? Oavsett vad vi väljer får vi leva med konsekvenserna och det finns inga garantier för någonting.

Latour menar rätt och slätt att antropocen har kastat oss tillbaka ut i det förpolitiska State of nature (sic!) som 1600-talstänkaren Thomas Hobbes beskrev det. Det handlar om ett krigstillstånd, ett allas krig mot alla där ingen är vinnare. När politiken inte längre kan skapa fred inom ett avgränsat territorium, det vill säga garantera medborgarna liv och lem, krävs ett nytt samhällskontrakt. Men hur ska detta helt nya slags krigstillstånd upphävas? Hur ska det nya samhällskontraktet se ut? Här blir Latour återigen vag och överlåter åt läsaren att dra slutsatser – irriterande och lite fegt kan man tycka, särskilt från en som just talat sig varm om forskarens roll som aktivist.

Han blir vad just eftersom han lika lite som någon annan har svaret eller kan veta. Han kritiseras med andra ord för något som han inte kan kritiseras för, givet den utgångspunkt han valt och de problem han pekar på. Kritiken slår med andra ord tillbaka på kritikerna som sitter fast i den där någon-annan-ismen som försatt mänskligheten i problemen vi nu brytas med. Lösningen kan bara växa fram mellan oss människor, klimatfrågan är ett gemensamt ansvar som ingen enskild kan axla. Det är detta Latour menar och att han kritiseras för det visar på vidden av och allvaret i grundproblemet. Det är inte några nya, revolutionära LÖSNINGAR vi behöver, utan ödmjukhet inför allvaret och insikt om vidden av problemet. Jakten på lösningen är del av problemet och vad vi nu behöver är många små och gemensamma insatser i vardagen samt förståelse för komplexiteten vi har att hantera.

Översatt till våra demokratier kan Latours tanke om ett ”sakernas parlament” kännas besvärlig. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att han menar att majoritetsstyret behöver kompletteras med någon form av expertstyre – eller vilka skulle annars föra ”sakernas” talan? Leder inte det i så fall till ett hot mot demokratin? 

Jag tror faktiskt inte att han menar någonting. Det är DETTA vi måste inse och det är just det som den nya kunskapssynen handlar om och skapar förutsättningar för. Så länge vi förlitar oss på ledare, forskare eller frälsare rör vi oss bort från allt som skulle kunna leda till något slags lösning. Var och en av oss måste inse vilket ansvar vi Ala som individer har, både för problemen och i arbetet med att öka hållbarheten och ta hand om livet på jorden på livets premisser.

Men Latour ger faktiskt till slut ett oväntat konkret ­exempel på hur det hela skulle kunna fungera – i form av Neder­ländernas vattenmyndighet. Alla som på olika sätt brukar vattnet måste där lyda vattenmyndighetens dekret, allt för att skydda samhället mot såväl för låga grundvattennivåer som översvämningar. Plötsligt känns det hela enklare. Få skulle ju hävda att majoritetsstyre är det enda som krävs för att en stat ska få kallas demokrati. Där måste också finnas en fungerande rättsapparat samt ett skydd för minoriteters och individers rättigheter. 

Se där, ett exempel att tänka med. Ett förslag på sätt att agera, men ingen ny stor lösning. Den här typen av exempel finns det många av, och om vi fokuserar på och reflekterar över dess förtjänster och möjliga problem gör vi något och flyttar fokus från rädsla för olika hot och drömmen om frälsning. Det är en annan syn på kunskap vi behöver, och gemensamma ansträngningar. Det svåra är att inse hur enkelt det är att försöka göra något konstruktivt, resten handlar bara om tålamod och om förståelse för komplexiteten.

Kanske behöver vi utvidga det skyddet till att innefatta fler aspekter av den sammanflätade värld vi lever i, också bortom statens territorium och egna medborgare. En rättsstat som inbegriper haven, atmosfären, städerna och glaciärerna.

Allt och alla hänger ihop och är aktörer i nätverken som skapar världen och livet. Jorden och varandra är det enda vi har och det vore idiotiskt att föröda den enda plats i universum där vi människor kan leva och verka som människor. Låt oss lyssna på Latour och andra, inte för att få någon lösning men för att lära oss förstå vad som är problemet.