Vem var och hur tänkte Emmanuel Levinas? 1

Bildning handlar inte om att söka svar eller om att hitta tänkare man håller medeller finner inspirerande, inte om att söka kunskap endast om det man vill veta, utan framförallt om att vidga sitt vetande, sin förståelse. Bildning handlar om att skaffa sig perspektiv, om att vidga sina intellektuella vyer och lära känna även andra sammanhang än dem man lever och verkar i till vardags. Bildning rymmer dessutom mer än bara själva kunskapen, bildning handlar lika mycket om att värdera kunskap och utveckla förståelse för hur olika kunskaper relaterar till varandra.

Som ett led i min strävan efter bildning tänkte jag skriva om en tänkare jag länge cirkulerat kring, som jag redan som student kom i kontakt med men som jag där och då aldrig riktigt fick ro att läsa. Det står en bok av honom hemma i bokhyllan, men det har kommit saker emellan, som det ständigt gör, så den har ännu inte blivit läst. Men nu vill jag i alla fall blogga om honom och hans filosofi. Utgångspunkten för serien bloggposter om Emmanuel Levinas är liksom i så många bloggposter tidigare en artikel hämtat från bildningsborgen Under Strecket, en text från 2011, skriven av Fredrik Svenaeus (Professor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola). Som vanligt skriver jag inte om, utan med ursprungstexten.

Filosofen Emmanuel ­Levinas är ämnet för en avhandling av Carl Cederberg – den första i Sverige. Arbetet bjuder en tolkning av humanismen som lägger tyngdpunkten vid medmänniskans, den andres, ”behov av mig” snarare än hans ”oberoende från mig”. 

Oberoende är moralens grund, åtminstone sedan upplysningens gryning. Bygget kan ta sin utgångspunkt i fria självägande individer som sluter kontrakt med varandra, eller i ett Kantianskt erkännande av den andra människans förmåga att inse det påbjudande i vissa plikter varigenom vi kan leva anständigt tillsammans, i bägge fallen hamnar erkännandet av andras autonomi, deras rätt och plikt att självständigt fatta sina beslut, i botten av moralfilosofin. Autonomi betyder ju just att ”sätta sin egen lag”.

Min kulturuppfattning bygger på tanken att alla är ömsesidigt beroende av varandra, att kulturen är det som skapas mellan och som både hålls och håller samman. Det är skillnad på att ta sin utgångspunkt i att jag klarar mig själv, att alla är sig själva nog samt att det är upp till var och en att ta vara på möjligheterna som bjuds; och att bygga ett samhälle på tanken att människor är beroende av varandra. En fundamental skillnad mellan utgångspunkten att samhällets minsta beståndsdel är individen, och utgångspunkten att ingen människa klarar sig helt på egen hand. Har inte tänkt så mycket på att det även finns moraliska implikationer kopplade till dessa olika uppfattningar, men så är det så klart. En moral vars utgångspunkt är oberoende individer blir annorlunda än en moral som bygger på tanken om ömsesidigt beroende. Autonomi är en dröm, ett utslag av önsketänkande. Ingen är autonom även om man kan få för sig det och bygga sin ideologi på den tanken, alla är resultatet av samverkan. Människa blir man tillsammans, och den insikten rymmer en moraluppfattning som utgår från och tar hänsyn till människors ömsesidiga beroende av varandra. Som sagt, bildning handlar inte om fakta eller kunskap, utan om att vidga, fördjupa och ge perspektiv på kunskaperna man redan har.

Samhällen som bygger på tanken att alla är autonoma blir fixerade vid kontrakt och överenskommelser, regler, kontroll, gränser och vem som äger vad. "What's in it for me?", blir en berättigad fråga och den som ser om sitt eget hus och kapar åt sig på andras bekostnad ses utifrån en sådan moral som framgångsrik, snarare än osolidarisk. I ett samhälle som utgår från tanken att människor behöver varandra blir den individ som agerar egoistiskt uppfattad som ett problem. Solidaritet och hjälpsamhet blir norm i ett sådant samhälle på ett helt annat sätt än i samhällen där moralens grund är individen. Om ingen är självständig och kan fatta helt igenom egna beslut måste alla ta hänsyn till varandra.

Upplysningens självmäktiga subjekt är en revolt mot traditionens makt, vare sig det handlar om religiösa dogmer, bördsprivilegier, rasism eller könsförtryck. Bara de åsikter och principer som kan motiveras med förnuftsargument i det fria samtalet mellan likar erkänns. Vi bryr oss bäst om andra människor genom att försöka göra dem självständiga, sådan är upplysningens humanism. Humanismen är förvisso äldre än upplysningen och det människoideal som den företräder kan kopplas till andra källor, som det humanistiska bildningsprojektet från renässansen, eller det kristna kärleksbudskapet i nya testamentet, men alltsedan det sena 1700-tal där upplysningen bryter igenom har förnufts- och oberoendeidealet varit tongivande.

Jag utgår från och har anslutit mig till ett annat bildningsideal än upplysningens. Jag tror inte på något rent förnuft eller att kunskap är en egenskap nedlagd i världen för människan att upptäcka. Kunskap är delad, förmedlad och kulturberoende. Kunskap uppstår mellan människor. Jag ställer mig kritisk till tanken på människan som en autonom och (helt igenom) rationell varelse. Människan är så mycket mer än bara rationell. Intellektet är en bland många mänskliga egenskaper som används och kommer till uttryck i bildningsprocessen. En tanke jag ofta återkommer till är den att människor ofta använder intellektet för att (bort)förklara saker som man gjort i affekt. Först gör man något, och sedan hittar man på en legitim förklaring. Som jag ser det är människan varken autonom eller rationell. Människan är kollektiv och ömsesidigt beroende av andra och styrs lika mycket av känslor som av intellekt.

Men denna liberala humanism har sina problem, såväl i praktik som i teori. Utan att förringa dess avgörande betydelse vad gäller byggandet av demokratier och försvaret av mänskliga rättigheter under 1900-talet och det tidiga 2000-talet, måste man påpeka att den verkar ha svårt att handskas med liberalismens avigsidor: utsugning och exploatering av såväl människor som de resurser vi lever av. Det är något med oberoendet som ideal som öppnar dörren för likgiltighet, snarare än respekt, vad gäller förhållandet till andra människor.

Egoism är en känsla, och liberalismen är en ideologi som i praktiken handlar om att med stöd i förnuftet (bort)förklara till exempel fattigdom och företags hänsynslösa exploatering som enskilda olycksfall i arbetet. Liberalismen erkänner av samma skäl inte heller strukturer. Allt förklaras med hänvisning till individen. Det låter sig göras så klart, men är det rimligt? Ja, det avgörs av vilken moral man lutar sig mot. Jag tycker inte det är rimligt, jag är kritisk till liberalismen, och jag är det med hänvisning till insikten om att människa blir man tillsammans. Min utgångspunkt är att samhället inte enbart vilar rationell grund och att människor är relationella och ömsesidigt beroende av varandra. Moralen som jag lutar mig, där solidaritet och medmänsklighet är en dygd rimmar bättre med vad vi faktiskt vet om människan.

Den kanske viktigaste moralfilosofen i försöken att identifiera en annan grund för moralen än autonomi i den moderna traditionen är Emmanuel Levinas (1906-1995), känd för sina teorier om det som han kallar den andres ansikte.

Vissa tänkare känner man instinktivt är intressanta, och det var väl det jag visste, att jag borde läsa Levinas. Jag har inte betraktat honom som en moralfilosof, men jag inser nu att det är en ingång till hans filosofi. Fast just nu ska jag skriva på min nästa bok, den tredje boken i serien med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Återkommer senare idag eller imorgon med fler tankar om och med Levinas.