Vi kan inte väja för komplexiteten längre 1

Plötsligt händer det. En tanke man burit på länge och luftat för döva öron, som missförståtts eller mötts med ointresse, lyfts av någon som har lite mer anseende och impact än en själv. Igår hände det, eller det hände så klart för länge sedan men det var igår som jag på allvar kände att det kanske är nu det vänder. Det var när jag drack mitt kaffe på morgonen, läste tidningen och kom till Under Strecket. Där fann jag en högintressant artikel skriven av Nicklas Berild Lundblad (Fil dr i informatik), om komplexitet, som jag menar att kultur bäst förstås i termer av.

Alla däggdjurs hjärtan slår runt 1,5 miljarder slag under en normal livstid. Blåvalar, möss och människor får samma antal hjärtslag av naturen. Alla människor ­slutar växa och dör, och vi kan med stor sannolikhet förutsäga att ingen som läser denna artikel kommer att leva om 200 år. Företag lever i genomsnitt runt 150 år, medan städer tycks nästan odödliga – även om företags och städers metabolism uppvisar stora likheter. Större företag är mer effektiva, precis som större städer ger mer ekonomisk tillväxt.

Styrs fenomen som dessa av lagar och samband som vi kan undersöka och lära oss något om? Det är frågan som studeras i Geoffrey Wests bok ”Scale: The universal laws of growth, innovation, sustainability and the pace of life in organisms, cities, economies and companies” (Penguin Press). West är en av personerna i kärnkretsen på Santa Fe Institute, ett forskningsinstitut som kommit att bli känd som en av de mest innovativa och tvärvetenskapliga miljöerna i världen, med inriktning på att studera komplexa system. I boken sammanfattar han sin forskning om hur komplexa fenomen varierar med storlek, hur de ”skalar”.

Tvärvetenskaplig samverkan, möten mellan människor med olika kompetenser, temperament, intressen och utgångspunkter, men med samma kunskapsmål; när det fungerar kan en högst kreativ miljö växa fram. Enkelt är det inte på något sätt, men viktigt. Ny kunskap skapas inte sällan i oväntade möten, i brotten och mellanrummen mellan kompetenser, när man minst anar det, som ett resultat av slump. I Santa Fe verkar det som man lyckats skapa ett rum för samtal, ett sammanhang där man inte debatterar och försöker skaffa sig själv fördelar på andras bekostnad. Här verkar det som kunskapen och gruppens vilja att komma vidare är i centrum för verksamheten. Så måste det vara om tvärvetenskap ska fungera, annars blir det parallellvetenskap. Alla forskare och kompetenser som deltar i samverkan måste av alla betraktas som lika mycket värda, och några krav på prestation kan och får inte finnas för då handlar det för var och en av deltagarna mer om att synas och göra ett avtryck än att faktiskt bidra till kunskapsutvecklingen där och när det fungerar. Den som sitter tyst eftersom hans kompetenser inte är tillämpbara just nu måste kunna känna att det inte påverkar hans status i gruppen. Och kreativitet är som bekant en förmåga som inte går att styra, den följer sina egna lagar. Alla tankar, hur galna de är är, måste kunna lyftas och behandlas med samma respekt som alla andra föreslag. Trygghet, öppenhet, prestigelöshet, tålamod, lekfullhet och fokus på KUNSKAPSMÅLET; så ser receptet på tvärvetenskaplig framgång ut.

Varför är det viktigt? Varför ska vi bry oss om att alla däggdjurshjärtan slår ungefär lika många gånger under en livstid?

Det finns flera anledningar. Det tycks finnas intressanta samband mellan fysik och biologi, som man får syn på i studiet av komplexa system. Vi är, i vår vetenskapliga kultur, närmast obekymrade darwinister. Vi vet att mutation, selektion och ärftlighet, med litet drift, är det som styr livets utveckling, men det West pekar på är att bio­login existerar i ett newtonskt universum.

Kultur är ett komplext system, det är en tanke som vuxit på mig. Och finns det mönster som går igen och återfinns även i andra komplexa system är det naturligtvis goda nyheter för kulturforskaren. Kanske kan vi nu äntligen tala på riktigt och på allvar om skillnaden mellan komplex och komplicerad, vilket jag uppfattar att man gör i Santa Fe. Kanske kan den forskning som bedrivs där fungera som motvikt mot ingenjörsvetenskapens tolkningsföreträde i akademin, vilket jag länge upplevt vara det största hindret för att nå ut med tanken på skillnaden mellan komplex och komplicerad. Ingenjörer är mästare på komplicerade problem och deras framgångar är monumentala, vilket tyvärr lett till hybris. Kanske är det så att majoriteten av alla problem är komplicerade och därför kan brytas ner i delproblem som löses vart och ett för sig för att sedan sättas samman till en helhetslösning. Det kan mycket väl vara så, och jag är inte ute efter att kritisera ingenjörerna. De behövs, självklart är det så. Men hybris behövs inte, och om det är så att det finns andra typer av problem är ödmjukhet inför detta faktum viktigt. Om man nu inte lyssnar på kulturvetare kanske man lyssnar på en internationellt erkänd naturvetare verksam på ett prestigefyllt välkänt forskningsinstitut. Låt oss hoppas, för om det nu är så att det faktiskt existerar både komplexa och komplicerade problem är mänskligheten i skriande behov av kunskap, dels om skillnaden, dels om komplexitetens egenskaper.

Hur påverkar det newtonska universumet den darwinistiska evolutionen? Hur påverkar fysiken biologin, och, för den delen, sociologin och ekonomin? Där kommer ­frågan om skaloberoende regelbundenheter in. De ger vid handen att det finns andra krafter som styr utformningen av de biologiska systemen än endast de darwinistiska, och att vi bör förvänta oss att fysiken också skapar mönster och samband i ekonomi och sociologi. Här finns alltså djupare samband mellan olika komplexa system att utforska, och kanske använda för att förändra dem.

Ska man förstå ett komplext system går det inte att göra det mindre, det går inte att dela upp problemet i delproblem, för komplexiteten är den samma och det gör det inte lättare att lösa problemet. För att finna en lösning måste man göra problemet större och det är så jag förstår West och hans forskargrupps arbete, att söka djupare samband och likheter mellan olika komplexa system är motsatsen till att dela upp detaljstudera. Deleuze och andra filosofer och kulturforskare har länge letat efter och diskuterat samband mellan fysik, biologi och kultur och har även studerat samband och likheter mellan. Olyckligtvis har man inte alltid haft koll på fysiken, men tyvärr har fysiker och ingenjörer skrattat åt och avfärdat kulturvetare. Har man hittat ett fel, om så bara på marginalen, har hela tankebygget avfärdats, trots att det aldrig stått och fallit med de matematiska samband som kultuforskarna tyckt sig finna. Istället för att lyssna, dela med sig av sin kompetens och hjälpa till att rätta räknefelen har man tagit tillfället i akt att smutskasta kulturforskarna. Inte särskilt tvärvetenskapligt. Maktgirigt har man bevakat sitt område och ämnets prestige. Fast här har vi nu en grupp naturvetare som ger sig på att söka samma typ av samband, som det verkar med större framgång. Märkligt det där, hur svårt det är att samverka över gränser och lyssna på andra, med andra kompetenser och intressen än en själv. Låt oss hoppas att vetenskapskriget som rasat med varierande intensitet sedan 1990-talet nu äntligen kan betraktas för vad det är, en destruktiv och kunskapsföraktande kamp om makt, pengar och prestige, tolkningsföreträde och samhälleligt inflytande. Som det verkar finns en rad samband mellan olika komplexa system som rymmer tidigare okända kunskaper.

Organismer, städer, företag – de har alla en metabolism som existerar i gränslandet mellan biologi och fysik. Ett sätt som detta visar sig på är hur de varierar över storlek. De är alla, visar West, uppbyggda av nätverksstrukturer – blodomlopp, trafiksystem, organisationskartor – som skapar skaloberoende samband som vi kan studera och utveckla.

Komplexiteten är konstant, i den insikten (och det är också den viktigaste skillnaden mellan komplexa system och komplicerade) finns en rad nycklar till fördjupad kunskap om tillvaron. Genom att lära sig bättre förstå komplexiteten i ett system kan man förstå andra komplexa system. Kanske kan kulturvetenskapen nu äntligen få den uppmärksamhet och uppskattning den behöver för att ta forskningen till nästa nivå. Kulturvetare har studerat komplexa nätverksstrukturer länge, fast kunskapen och resultaten har avfärdats och förlöjligats eftersom resultaten inte varit kompatibla med eller passat in i rådande kunskapssyn. Kanske kan det ändras och kanske kan man nu lyssna på ett annat sätt på kulturvetare? Låt oss hoppas, för samhället och mänskligheten behöver fördjupad kunskap om dessa aspekter av tillvaron också. Kunskap om och kompetens att hantera komplicerade problem har vi, men samma sak kan inte alls sägas om komplexa problem och fenomen.

Det är också intressant att studera hur fenomen varierar över storlek generellt. Ta energiåtgången i ett system, till exempel. Anta att en hund väger 40 kilo och en männi­ska 80 – betyder det att människan då behöver dubbelt så mycket energi? Svaret, intressant nog, är att vår energiförbrukning inte växer linjärt med storleken, utan sub­linjärt: människan behöver inte 100 procent mer energi än hunden, utan endast 75 procent mer. Den sortens ­effektivitet och skalekonomi är intressant också när vi studerar städer. En dubbelt så stor stad kräver bara 85 procent så mycket energi för sin metabolism. Det betyder att de största städerna är de mest energisnåla och att ­småstäder är miljöbovar, konstaterar West. En värld med megastäder är den grönaste värld vi kan få.
Samtidigt finns det ett superlinjärt samband med patent, ekonomi och brottslighet i städerna – ju större stad, desto mer av alla dessa. Insikter som dessa finns det generöst av i Wests bok, och bara det gör den läsvärd.

En högintressant bok, som det verkar. Ska läsa den med stort intresse, fast det finns mer att säga om den och om komplexitet, och det ämnar jag göra i nästa bloggpost. Nu frukost och sen en hel ledig lördag att fylla med innehåll.