Det kändes jobbigt att inse att mina bilder av de andra inte alls stämde överrens med hur de såg ut nu. Många var sig lika, men väldigt mycket var förändrat. Hur kommer det att gå, undrade jag och det knöt sig i magen. Jag lade ifrån mig väskan med vin i ett hörn och förflyttade mig med en välkomstdrink i handen ut på terrassen där några andra gamla klasskamrater stod och talade gamla minnen. Väl där kom känslan över mig igen när jag smärtsamt insåg hur jag krympte som människa. Det var som om jag förflyttats åtta år tillbaka i tiden och det självförtroende och den relativt goda position i vänskapskretsen som jag mödosamt tillskansat mig var som bortblåst. Jag var nu definitivt, i alla fall så länge jag befann mig här, förpassad till den jag var då. Hela transformationen skedde helt och hållet inom mig. Det var ingen som medvetet förvisade mig dit. Men när den gamla gruppkonstellationen kom samman var det för alla som om tiden stått stilla och det gjorde att rollerna var givna. Alla lade märke till det och kommenterade känslan, men jag kände det som att det bara var jag som led av det. I ett desperat försök att hjälpa självförtroendet på traven svepte jag välkomstdrinken, men den gjorde ingen verkan alls.
Nu var alla här och jag som i vanliga fall har svårt att mingla sökte mig till köket för att leta efter en vinöppnare för att slippa förnedra mig med att sprida tomma välkomstdrinkglas omkring mig, och naturligtvis för att få vara för mig själv. När det var dags för mat kom jag därför ut lite för sent för att kunna välja bordsgrannar, och då, naturligtvis, fanns bara en plats kvar. Vid änden av bordet, mitt emot min värste fiende från skolåren. Bit ihop, tänkte jag. Bit för fan ihop. Om några timmar är det över. Sällskapet på andra sidan bordet gjorde att jag tvingade mig själv att tala med mina närmaste grannar, men jag minns inte vad vi talade om.
En sak minns jag tydligt, och det är det som hände lite senare under maten när Camilla föreslog att vi skulle ställa oss upp och tala om vad vi sysslade med nu. Även om jag vet att det inte stämmer så minns jag det, när jag tänker på den genomgången idag, som om alla andra hade lyckats och trivdes med sina liv. En efter en reste de sig upp berättade om fina och bra betalda arbeten och om roliga högskolestudier. Oundvikligen krympte skaran av klasskompisar som inte berättat sin historia, och när vi kom till änden av bordet blev det min tur. Magen skrek av smärta, pulsen dunkade i tinningarna och svetten forsade under armarna, men jag tvingade mig själv att resa mig upp. Allas blickar riktades mot mig. Det svartnade för ögonen ett ögonblick. Men jag trängde undan känslan i magen och samlade kraft och redogjorde för mitt torftiga liv. Än en gång trasslade jag in mig i historien om att jag var på väg att lämna bageriet och att jag skulle börja studera. Berättelsen blev allt för lång och jag insåg, samtidigt som jag visste att det var långt kvar innan jag kommit i hamn, att ingen var intresserad av mig och vad jag sysslade med. Jag avslutade historien så fort jag bara kunde och satte mig ner och tömde glaset med vin.
Ännu hade jag dock inte nått botten denna kväll, för nu kunde jag inte hålla det oundvikliga samtalet stången längre. Jag var tvungen att tala belevat med min forne plågoande, som den vuxne man jag nu en gång var även om jag inte kände mig sådan. Jag försökte verkligen tala med honom, och det var nog ömsesidigt. Men allt blev stelt och tillkonstrat. Runt om mig satt det människor som åtminstone någon gång tillrättavisat mig eller som visat att jag inte betydde något för dem, och alla gamla minnen kom över mig. Allt det jag trodde att jag glömt och kommit över träffade mig nu brutalt i solarplexus. Vinet rann ner i magen och blandade sig med känslorna som redan fanns där. Det var priset jag fick betala för att kunna stanna kvar på festen, och alkoholen försatte mig i en dimma som trots smärtan hjälpte mig att överleva.
Efter maten förflyttade vi oss inomhus och jag drev återigen runt för att slippa tala med någon, hela tiden på gränsen till att förlora kontrollen över mitt intag av alkohol. Minnesluckan låg nära insåg jag när jag öppnade min fjärde vinare. Jag satte mig på golvet och talade om studier med Thomas som varit min bästis några år på mellanstadiet. Han studerade nu på universitetet och jag lyssnade avundsjukt på hans berättelse. Det var ju dit jag ville. Känslan av förnedring blev total när jag tittade ner och till min fasa upptäckte att jag spillt vin på mina beiga byxor. Efter det minns jag inte mycket.
Senare på kvällen började folk lämna festen men jag var allt för berusad för att inse att det kanske var dags att gå hem. Å andra sidan hade jag glömt att fixa den detaljen, faktum är att jag inte hade en aning om hur jag skulle ta mig hem. Det var uppoffring nog att ta sig till festen, hur jag skulle ta mig hem hade jag inte tänkt på. Men å andra sidan ville jag ju också ha revansch och återfinna åtminstone en del av det dåliga självförtroendet som rasat när jag först kom till festen. Därför höll jag mig kvar. Plötsligt fann jag mig samtalandes med Stefan som under en period på högstadiet varit en av mina antagonister, men som också mot slutet av skoltiden allt mer kommit att acceptera mig. Vi var lika fulla och flamsade och skrattade åt det faktum att vi nu kunde sitta här och tala med varandra utan problem, när vi aldrig någonsin gjorde det i skolan. Patetiskt och utan någon som helst känsla för vad som passade sig, och som en konsekvens av att mina känslor nu åkte berg-och-dalbana höll vi om varandra som två bröder och gick runt och antastade våra gamla klasskompisar. Absurt är det ord som bäst beskriver mina känslor inför skådespelet, men jag spelade med bakom den clownmask jag så ofta flydde in bakom.
En stund senare förirrade jag mig ner i källaren och ramlade in i ett ganska intimt samtal mellan några av klassens mest populära killar och tjejer. Här var jag inte välkommen insåg jag direkt och när jag tittade ner på mina byxor och såg vinfläcken igen ville jag bara bort. Som tur var hade jag inget mer att dricka. Jag gick upp igen och tog en sväng runt huset. Var är alla? Då insåg jag att det bara var jag, Stefan och fyra till kvar. Hur skulle jag komma hem?
Det visade sig att Camillas man skulle komma och hämta de andra som skulle till stan. Jag frågade ganska sluddrande och på vingliga ben om jag kunde få åka med. Det fick jag och i baksätet på bilen försökte jag lämna någon form av avtryck av mig genom att berätta gamla minnen från skolan. Minnet mitt var det inget fel på och de andra undrade hur jag kunde komma ihåg så mycket. Kanske för att min skolgång var ett helvete, sa jag inte, utan kontrade med ännu fler anekdoter om var och en i bilen. Jag hade ju tvingats in i en bredvidposition när jag inte fick vara en i gänget och kanske det var därför jag mindes det som alla andra hade fått uppleva i en känsla av delaktighet. Jag stod ju hela tiden vid sidan av, på helspänn och alltid beredd på att någon skulle ge sig på mig. Det är klart man lägger saker på minnet då.
När vi stannade och släppte av Magnus fick jag en sur blick från honom som fick mig att tystna. Jag ville komma ut ur bilen så fort som möjligt. Ta mig långt bort, fort. Bit ihop, bit ihop, snurrade det i huvudet. På motorvägens ändlösa raksträckor längtade jag intensivt efter sängen och lägenheten i Kortedala, där det visade sig att även Stefan bodde. Han bodde på Kalendervägen och där blev vi en stund senare avsläppta.
När vi stod på gatan i morgonljuset och jag precis skulle börja promenera hem till tryggheten för att slicka min sår, frågade han om jag inte ville komma med in för att fortsätta snacka en stund. Och eftersom jag totalt förlorat min handlingsförmåga sa jag, ”Visst”, även om jag bara ville hem för att gömma mig. Men jag ville ju samtidigt också få känna att jag kunde vara omtyckt. Till min stora överraskning fick faktiskt Stefan mig att känna just det, att jag var omtyckt och att mitt sällskap var önskat. Därför hängde jag på.
Väl inne hos honom ångrade jag mig dock och det märkes säkert tydligt hur obekväm jag kände mig där, för när han bjöd på öl sa han. ”Oroa dig inte så. Jag gillar dig. Tror du verkligen att jag skulle släppa in dig här om jag inte ville det”, frågade han. Det lugnade mig en aning. Men när jag en stund senare tappade glaset på golvet och det gick sönder ville jag bara sjunka genom jorden och aldrig komma fram igen. Stefan dammsög och sa att det ordnar sig. Men jag ville bara komma därifrån och hem för att slicka mina öppna mentala sår. Jag ville inte spela några roller längre. Ville bara vara mig själv, alltid. Bit ihop. Bit ihop, var det enda jag tänkte på när jag skrattade och flamsade vidare med Stefan om åren i skolan.Idag kan jag se tillbaka på det som hände, både i skolan och på den där hemska festen, med ett leende på läpparna. Det har inte alltid varit så, men genom att skriva om det kunde jag flytta minnena från mitt inre till en annan plats och därmed få distans till upplevelserna. Senare har jag låtit andra läsa texten, och delar av den finns även publicerad här på bloggen. Fast det verkligt avgörande för mig och för min självkänsla var klassåterträff nummer två, när hela högstadieskolan träffades. Jag hade egentligen inte tid att gå, men insåg att jag helt enkelt var tvungen. Jag ville bevisa för mig själv på allvar att jag inte var den jag blev i sällskap med mina gamla klasskamrater. Inför dem hade jag inget att bevisa. Jag var doktorand då, hade lämnat bageriet och kände mig trygg i mig själv. Fast det trodde jag ju även första gången ... Fast när inbjudan kom till den andra träffen jag jag mycket bättre förberedd. Och jag kände omgående att det inte skulle bli någon upprepning. Ett förlösande minne från den kvällen, och en viktig bekräftelse på att mina tankar om mobbing, som jag tänkte avsluta med att reflektera över, stämmer (att det handlar mer om kultur än om individer), är samtalet jag hade med en av killarna i klassen som var på mig mest. Vi talade om mobbing, och han bad då om ursäkt för sakerna han gjorde. Han sa: "Jag fattar inte varför jag hade så svårt för dig. Varför jag irriterade mig och gav mig på dig." Att han sa det och att vi kunde mötas som vuxna hjälpte mig enormt mycket. Och den kvällen, som helhet, har jag enbart positiva minnen från. Hela klassen, eller i alla fall alla som var med, tyckte det var så pass trevligt att vi sågs igen något år efteråt. Sedan har vi träffats en gång till, men det var för snart tio år sedan.
Tiden går och år läggs till år. I fredags sågs vi alltså igen. Vi är alla vuxna idag, på riktigt. Några har barnbarn. Vi träffades på restaurang i Lerum där vi gick i skolan och där många fortfarande bor. Vi talade så klart minnen, men inte bara. Alla har ju levt ett liv och blivit vuxna sedan vi slutade skolan. Det finns mycket att tala om med människor som kände en när man var liten. Även om de flesta inte är odelat positiva till åren i skolan knyts band som för evigt binder en samman med klasskaraterna. Vi delade med oss om det vi visste om klasskamraterna som inte var närvarande. Det verkar ha gått bra för i princip alla. Och så talade vi om mobbing. Jag är inte ensam, men många mindes att jag nog varit utsatt. Det är idag totalt oproblematiskt att tala om det, även med mina klasskamrater. För mig är det en tacksam bekräftelse på att jag blivit vuxen och att jag har en grundtrygghet som ingen kan ta ifrån mig. Det har varit en kamp, men jag har blivit den jag är för att jag varit med om det jag varit med om.
Jag tror jag blev forskare för att jag ville förstå varför mobbing uppstår, för att finna verktyg att förstå fenomenet, snarare än mina egna upplevelser. Mobbing handlar mer om kultur än om psykologi, det är så jag vill se det. Mobbing utförs av individer men är i grund och botten ett kulturellt fenomen. Mobbare är ingen identitet, mobbing är en tillfällig handling även om den upprepas. Vissa människor har större benägenhet att mobba än andra, men det är sammanhanget som avgör vem som antar vilken roll. Den som mobbas utsätts för mobbingen på grund av att hen, av olika anledningar, inte passar in i sammanhanget. Grunden för mobbing är att sammanhanget är för trångt och begränsande. Därför kämpar jag för öppenhet och förlåtande normer, för att fler ska kunna känna sig integrerade. Om mobbing uppfattas som ett individproblem skapas offer och förövare, som sedan tvingas bearbeta sina minnen. Hur jobbigt det än är att vara utsatt tror jag det är ännu värre att vara den som utsätter, för har man bara ett uns av mänsklighet i sig kommer man förr eller senare att drabbas av dåligt självförtroende, och det är mer förtärande än ett dåligt självförtroende som man trots allt kan arbeta med på egen hand. Därför vill jag se mobbing som ett kulturrelaterat samhällsproblem, för jag tror att en sådan definition av problemet, ett sådant angreppssätt, är mer konstruktivt och har större framgångspotential.
Det var inte så det kändes när jag själv var utsatt, där på högstadiet. Men det är så jag ser på det idag. Det var skambelagt att vara mobbad och lärarna hade inga verktyg att hantera problemet. Det har lärarna och skolan fortfarande inte, och så läge man angriper problemet som ett psykologiskt problem tror jag det kommer att leva kvar. Psykologer behövs givetvis också, men deras verktyg är lämpade för att mildra symptomen. Vill vi lösa grundproblemet är det mot kulturen vi måste rikta våra blickar och det är kuluren vi måste jobba med, vilket är ett gemensamt och ömsesidigt arbete som inbegriper alla: Offer och förövare, samt inte minst den stora, tysta massan av möjliggörare. Offren är få, förövarna något fler, men det verkliga problemet är den tysta gruppen av människor som ser och hör men inget gör. Det är deras sätt att agera eller inte agera som utgör klangbotten till mobbingen, som kan ta sig enormt många olika uttryck. När jag gick i skolan talades det inte så mycket om mobbing. Idag talas det mer om det, men problemet kvarstår, och det är på inget sätt begränsat till skolan. Mobbingen förföljer en genom hela livet, det är i alla fall min erfarenhet. Därför vill jag rikta blicken mot och uppmärksamma kulturen. Där tror jag svaren finns, om vi nu verkligen vill komma till rätta med problemet.
Så här (se nedan) skrev jag om mina upplevelser, och jag skrev om dem i tredje person, för det var där och då allt för smärtsamt att skriva om det som något självupplevt. Jag tog inte upp dessa saker i fredags, men jag tänkte på dem. Idag gör det inte ont att tänka tillbaka på upplevelserna, men det har varit en kamp, och ett viktigt led i den kampen har för mig varit att delta på klassträffarna, att inte förneka, försöka glömma eller dra mig undan. Jag har tvingat mig själv att konfrontera minnena, och har lyckats transformera känslorna som upplevelserna under skolåren och även senare till en intellektuell drivkraft och en vilja att verkligen förstå, för att kunna kämpa mot mobbingen i samhället. Avslutar denna långa text med att dela med mig av texten där jag sätter ord på det jag utsattes för.
Ordet mobbing känns laddat. Led han verkligen så mycket? Visst gick han många gånger ensam hem från skolan med ögonen fulla av tårar och visst längtade han in i gemenskapen i klassen, men det kan ju lika gärna vara han som var känslig? Men varför kände han sig då tvingad att ständigt hålla garden uppe? Varför fanns det överallt individer som bevakade hans mått och steg och som reglerade hans handlingsutrymme? Som barn och tonåring var han en liten muskelsvag, sent utvecklad kille. Det kan vara en förklaring till att han skulle sättas på plats. Han var ett idealt offer som inte uppfyllde kriterierna för det gällande manuskriptet för manlighet. Men oavsett vad som är den rätta förklaringen, om det överhuvudtaget finns någon rätt förklaring, så räcker det inte. Han har för länge sedan insett att han aldrig kommer att bli klok på varför så många under högstadiet lade märke till honom och retade sig på honom. Vart han än rörde sig i skolan och i samhället riskerade han att stöta på någon som han inte kände eller ens visste att de fanns eller vem de var, som när som helst kunde hotade honom. Plötsligt stod de bara där och hindrade hans väg. Han försökte aldrig utmärka sig, genom att spela clown till exempel, eller bära uppseendeväckande kläder, tvärt om. Istället upplevde han sig som en grå individ helt utan egen identitet. Till självutplånandets gräns höll han med alla och vågade aldrig invända mot någon. Ändå smälte han inte in, ändå fick han inte vara ifred. Kanske var det just det som gjorde honom till ett tacksamt offer, eftersom han genast intog den underlägsnes position? Det var helt enkelt lätt att dominera honom. Han fogade sig och försökte ge sken av att han inte brydde sig, att han var stark. Men inombords led han ofta. Om han någon gång hade nya kläder eller vad som helst som på ett eller annat sätt stack ut fick han vara beredd på repressalier. En gång i sjuan, när han hade fått ett nytt skärp. För en gångs skull den sortens skärp som alla andra hade, och som han därför var så innerligt glad över. Då var det två av ”klasskompisarna” som hotade honom med stryk om han inte tog det av sig. Detta gjorde de under lektionen, och de gjorde det som vanligt på ett sådant sätt att läraren inte reagerade. Just den gången klarade han sig dock undan genom ett lyckat men sorgset försök att förekomma dem. Han smet ut och gömde sig på toaletten. Och mycket riktigt, strax efteråt såg han dem båda komma efter för att uppfylla sitt hot. De kom ut ur klassrummet upprymda över sitt förmodat lättfångade byte, rusiga över att än en gång få njuta triumfens sötma på hans bekostnad. Men denna gång stod han gömd, beredd. Han tog av sig skärpet på toaletten och smög sedan tillbaka till klassrummet. Den gången klarade han sig, men det var en klen tröst att se deras förvånade miner när de kom tillbaka och såg honom sitta i klassrummet. De hade ju ändå vunnit. En annan gång när han hade fått ett par nya skor, ett par efterlängtade Nike, i födelsedagspresent fick han under en teckningslektion höra att just de skorna på honom var rena slöseriet med resurser, för han som uppenbart var avundsjuk på dem menade att han borde ha dem istället. På dessa och andra mer eller mindre subtila sätt fogade han sig i den fålla och den roll han tilldelats av kollektivet. Det värsta med mobbingen var dock inte trakasserierna och den hotfulla stämningen, nej det var känslan av ensamhet som inympades i honom, känslan av att stå helt ensam och försvarslös. Som den gången då han var på skoldans och dansade med flickvännen. Plötsligt och fullkomligt överrumplande, och av en för honom totalt okänd anledning, kom det fram en äldre kille, som han inte kände, och slog honom till golvet utan ett ord. Han bara tittade på honom när han låg ner och sedan gick killen, utan ett ord därifrån. Ingen reagerade. Han var totalt utlämnad och ensam där han låg på golvet med övriga elever i en ring, tysta. Stirrande. Den händelsen förbryllar honom mest av allt, inte bara för att tjejen gjorde slut samma kväll. Det som skrämde honom mest då var oberäkneligheten, och att ingen reagerade. Vad hade han gjort? Varför just han? Det som skrämmer honom mest idag är att han egentligen inte var förvånad över att han utsattes för detta. Mobbingen var helt enkelt ett så pass vanligt inslag i vardagen att han räknade det som något normalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar