Skolan: En kunskapsfabrik eller en bildningsinsitution

På Twitter finns ett konto som heter Skolinkvisition. Det drivs av en engagerad lärare: Marcus Larsson, som nu börjat skriva krönikor i Lärarnas tidning. Frågan som Larson uppehåller sig vid och ständigt återkommer till är lärares arbetsmiljö. Konsekvenserna av New Public Management och läraryrkets avakademisering. Vad händer med lärarna när skolan förvandlas från en bildningsinsitution till en kunskapsfabrik; när fokus flyttas från kunskap och lärande till mätbara resultat; när lärarna blir tjänsteutövare och elever och studenter blir kunder? Det är talande och oroande att debatten om skolan handlar mer om att utse syndabockar och att strida för det egna partiets förlag till lösningar än om kunskapen, innehållet och lärarnas arbetsmiljö.

På norska heter utbildning utdannelse, vilket ger perspektiv på den svenska skolan. Bildning handlar om att danas till människa. Dana betyder fostra, forma, utveckla. Läraryrket är just av den anledningen inte ett arbete vilket som helst. Lärare ansvarar för elevernas utveckling. Lärare blir man för att man är intresserad av kunskapsutveckling och för att man vill vara med och forma den uppväxande generationen, framtidens demokratiskt sinnade och kunniga medborgare som ska ta över förvaltningen av samhället. Lärare blir man för att man vill ta ansvar och för att man vill lära, för att man har ett brinnande intresse för kunskap. Eller, låt mig omformulera, om skolan inte attraherar och uppskattar människor som brinner för kunskap och lärande har vi snart ingen SKOLA. Om läraryrket fylls med annat och tiden för lärande och utveckling minskar och fokus riktas mer mot resultat, och om lärarna inte längre har ansvaret för att fylla skolan med högkvalitativt innehåll utan istället reduceras till utförare av en standardiserad tjänst eller till strikt kontrollerade administratörer av betyg  och mätbara resultat som dessutom anklagas för bristande kompetens när eleverna inte tar sitt ansvar för sitt lärande, då är inte bara skolan utan hela samhället ute på ett sluttande plan. Synen på lärarna i ett land är en tydlig indikator på kunskapens värde i nationen.

En enkel men genialisk liknelse: lärare måste springa allt längre på samma tid och det dyker hela tiden upp nya hinder på banan. Jag hörde den första gången 2013 när jag var på en föreläsning om arbetsmiljö. Ett antal år av politiskt engagemang hade lett stenhårt in i väggen och jag minns att jag knappt orkade hålla mig vaken. Föreläsaren hette Erik och var hes. Jag bjöd på halstabletter. Det och liknelsen är ungefär vad jag kommer ihåg, inte bara av föreläsningen utan av hela det året.

Även jag har varit nära och känna av den där gränsen, och tillsammans med mina kollegor balanserar jag hela tiden på en tunn linje som när som helst kan ge vika. Anledningen till att det är så handlar verkligen om det som Larsson beskriver, om att för varje år som går tvingas springa samma sträcka lika snabbt eller helst snabbare, samtidigt som det hela tiden tillkommer nya hinder och annat som man måste göra också, som inte har någonting med löpningen att göra. På högskolan har utvecklingen inte gått lika långt, men jag känner verkligen igen mig. Läraryrket håller på att utvecklas till ett omöjligt uppdrag. Det är ovärdigt, okunnigt och ytterligare ett tecken på hur djup kunskapskrisen i vårt land är när politikernas förlag för att lösa krisen handlar om att införa fler administrativa uppgifter, fler hinder, mer kontroll, mindre frihet, samtidigt som kraven på prestation ökar; kraven på en prestation som lärare aldrig kan leva upp till, för det går att locka elever och studenter att lära, och man kan hjälpa dem på olika sätt, men vill de inte finns ingen superpedagog i världen som kan lösa uppgiften. Bara i ett land där kunskapen har ett egenvärde kommer elever och studenter att vilja lära, men om inte ens ansvariga politiker och Svenskt Näringsliv bryr sig om kunskapen, bara ekonomin, resultaten och hur väl man står sig i konkurrensen med andra på kort sikt kommer bildningsinstutionen att förvandlas till en (kunskaps)fabrik, det vill säga till något helt annat.

Ända sedan jag fick höra den där liknelsen har jag funderat över den politiska styrningen av skolan och hur den påverkar lärares och rektorers arbetsmiljö. I min roll som huvudskyddsombud träffar jag styrningens offer. Medlemmar som ville sina elevers och medarbetares bästa och som därför sprang allt snabbare för varje år. Som jobbade mer och mer för att hinna med allt de förväntades göra, tills de till slut inte orkade mer.

Det är en tragisk bild inifrån skolan som utåt sett och i retoriken ser ut som en bildningsinstitution men som på insidan mer liknar en fabrik där arbetarna dignar under omänskliga ackord. Så bygger man inte en kunskapsnation! Det är cyniskt, omänskligt och dessutom just därför ett gigantiskt slöseri med skattepengar. Om lärare inte anses vara betrodda att ansvara för kunskapsutvecklingen och lärandet, om lärararbetet handlar om annat än kunskap och lärande, är det bättre för alla att lägga ner verksamheten. Ett omöjligt uppdrag blir inte möjligt för att man inför fler regler, mer kontroller och mindre frihet.

Effektivisering. Så kallar politiker och ekonomer det. Hela vårt välstånd bygger på effektivisering. Produktionen i dag är oändligt mycket bättre och billigare än förr. Eftersom det fungerar i en fabrik bör det fungera i ett klassrum. I alla fall enligt den teori som ligger till grund för styrningen av välfärden, New Public Management. Politikens roll är att varje år ge verksamheten lite mindre pengar men samtidigt höja målen. När elevantalet ökar ser man till att budget inte ökar lika mycket. När lönerna ökar ser man till att inte kompensera för hela kostnadsökningen. När hyreskostnaderna ökar … och så vidare.

Här finns hela förklaringen till skolans kris, lärarnas usla arbetsmiljö, låga antagningskrav till lärarutbildningen och förflackningen av kunskapen i vårt land. Effektivisering fungerar i fabriker där man producerar standardiserade varor och kanske även tjänster, men lärande och kunskapsutveckling är varken en vara eller en tjänst. Kunskap är något helt annat. Bristen på förståelse för detta och försöken att tvinga fram resultat, ignoransen inför alla problem som lärarna påtalar och desperationen som växer bland lärarna ute på skolan, är skamlig. Lita på lärarna, vill jag skrika. Låt lärare vara LÄRARE och ägna all sin tid åt lärande och kunskapsutveckling. Jag stressas i min yrkesvardag av att systemet jag verkar i tvingar mig ansvara för en massa annat än lärande och kunskap, jag måste tänka mer på HUR jag ska göra, VAR jag ska vara och hur informationen om kursen är utformad. Om mitt arbete bara handlade om kunskapsutveckling och lärande skulle jag bli enormt mycket mer effektiv, och dessutom gladare. Om hundren undanröjs på den där banan jag springer på skulle jag springa både snabbare och längre för varje år som går, och jag skulle orka mer. Idag växer istället känslan av att jag kanske inte vill vara lärare längre. Att ge upp och kasta in handduken, det vid säga ge upp min dröm och sluta arbeta med det jag älskar att arbeta med, är en tanke som allt oftare dyker upp i mitt huvud. Det kan så klart vara mig det är del på, men jag är långt ifrån ensam.

Detta är god hushållning av skattepengar, fick jag lära mig under min tid som politiker. Under mina år som facklig har jag lärt mig att det tyvärr inte fungerar. Skolan är ingen fabrik där förbättringar kan stressas fram genom effektiviseringskrav. Det skapar i stället ständigt ökande arbetsbelastning för lärare och rektorer. Det är såklart inte rimligt att lärare toppar statistiken över psykisk ohälsa. Men det är en fullt naturlig konsekvens av hur skolan styrs.

Ju mer skolan och utbildningssektorn effektiviseras desto mindre kunskap får vi. Intellektuell utveckling och kunskapstillväxt tar tid, och har vi inte tålamod nog att vänta uteblir resultaten helt. Det behöver inte kosta mer. Lärarna ropar inte på mer pengar utan på mindre kontroll, mer tid och ökat ansvar. Tilliten till lärarna måste öka och kraven på resultat måste minska. Bara så kan kunskap utvecklas och skattebetalarna få valuta för pengarna som läggs på skolan. Alla lärare vet att det är så, sedan kan politiker hänvisa till vilka forskningsrapporter som helst. Den samlade kunskapen och erfarenheterna från landets alla lärare säger att kunskapsutveckling och lärande aldrig går att tvinga fram, styra mot mål eller effektiviseras. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar. Politiker kan lova väljarna guld, gröna skogar och en skola i världsklass, men om förutsättningarna för lärande inte finns och förståelsen för hur kunskap utvecklas saknas blir det bara tom och meningslös retorik. Att det dessutom sprids lögner om skolan är dubbelt olyckligt och enormt tragiskt med tanke på att skolan är fundamentet som kunskapssamhället vilar på.  

Lärarfacken har länge sett goda relationer med politiken samt det lokala arbetsmiljöarbetet ute på förskolor och skolor som vägen till en bra arbetsmiljö. Det räcker inte längre. Vi måste angripa hela grundtanken bakom den politiska styrningen av skolan: kravet på ständig effektivisering. Vill samhället att lärare ska springa längre och hantera allt fler hinder på vägen måste det ges mer tid för läraruppdraget. Annars kommer allt fler att springa in i väggen på väg mot mållinjen. Och jag vet vilket helvete som väntar dem.

Kunskapens värde måste öka, annars kommer läraryrket fortsätta vara ett omöjligt uppdrag. Ökade löner nyttar föga, om inte kraven minskar, eftersom det innebär mer kontroll, mindre frihet och ökat ansvar för det som ingen kan ansvara för: någon annans intresse för att lära. Skolan håller på att bli en kunskapsfabrik, men det är inte kunskap som skolan producerar, det är tomhet. Betyg och nyckeltal är inte KUNSKAP. Kunskap kan bara växa i ett samhälle som sätter värde på kunskap och som förstår komplexiteten i alla lärandeprocesser. Det gör vi inte i Sverige idag, möjligen i retorik, men inte i praktik. Och det går ut över lärarna, som sökte sig till en bildningsinstitution, men vaknade upp i en kunskapsfabrik där det som producerar inte ens är äkta utan något slags artificiell produkt som bara ytligt uppvisar likheter med äkta kunskap och verkligt lärande.

Följande vill jag säga till politikerna: Gör om och gör rätt, eller var ärliga mot skattebetalarna och lägg ner skolan och befria lärarna från det omöjligt uppdrag de nu dignar under och sliter ut sig i.