När utbildningens organisering hindrar kunskapsutvecklingen

Dagens akademi är strikt kontrollerad, och kontrollen har blivit så pass normaliserad och den tas på så pass stort allvar, att den som ifrågasätter behovet av kontroll, om så bara genom att ställa frågan varför, riskerar att avfärdas och få sin kompetens ifrågasatt. Kontrollen ökar med tiden, efter principen att ju mer man kontrollerar desto mer upptäcker man som inte kontrolleras, och allt som kan kontrolleras ska kontrolleras, för att det går, ofta inte av något annat skäl. Och för att få vägar ifrågasätta saken. Hur skulle det se ut om vi INTE kontrollerar menar du? Vill påpeka att jag överdriver, liksom jag brukar för att inte ge sken av att jag leder något i bevis. Det kan jag inte, men det är heller inte det viktiga, det avgörande är hur lärare där ute i verksamheterna upplever sin arbetssituation. Om många känner igen sig säger det något om utbildningskulturen och om förutsättningarna att bygga en kunskapsnation.

Läraruppdraget och kurserna är idag ofta så pass detaljerat beskrivet och strikt kontrollerat att utrymmet för improvisation i princip är utraderats. Lärare ska följa planerna och verksamheten ska utgå från kvalitetssäkrade manualer och best practice som det finns evidens för. Tradition och magkänsla, det vill säga KOMPETENS och ERFARENHET ska inte användas, inte för att det inte är bra eller för att det inte fungerar, utan för att det saknas evidens. Punkt! Hur skulle det gå, om lärare fick göra lite som de kände (fast varför skulle de)? Konsekvensen av detta sätt att tänka och organisera utbildning är att tilliten till lärarna är minimal, och egna initiativ motarbetas eller förbjuds; för kvalitetens skull.

Verksamheten är målstyrd, och för att kontrollera att målen till varje pris ska kunna nås på ett så effektivt sätt som möjligt utsätts lärare och elever för ständiga utvärderingar och kontroller. Konsekvensen av detta är att glädje, spontanitet, tillit till lärare och individuellt ansvar betraktas som invasiva egenskaper, eller som skadligt ogräs, och rensas därför bort så fort man identifierar minsta tecken på avvikelser från planen.

Inte för inte har lärarnas administrativa börda ökat närmast exponentiellt på senare tid. Den enorma kontrollapparaten, de upprepade utvärderingarna och rigorösa krav på dokumentation med hjälp av hopplöst ineffektiva system stjäl tid och resurser och inte minst arbetsglädje och lust att lära, utvecklas och förkovra sig i sina ämnen. Alla är överens om att det är så här, ändå anses administrationen vara viktig. Kontrollen och målsäkringen antas garantera KVALITET. Och hur skulle man göra annars?

Jag ser ett enormt behov av att någon säger: Stop! Låt oss ta time-out! Skolans personal och även elever och studenter behöver tid och möjlighet att reflektera, tänka efter och lyssna på varandra. Tid och möjlighet att i lugn och ro, ensam och tillsammans, fundera över om skolan verkligen organiseras optimalt, om det som görs verkligen leder till lärande och kunskapsutveckling. Att det leder till (visad) kundnöjdhet, måluppfyllelse och bra betyg, det vet vi; undersökningar visar det. Så ser det ut. Systemet visar inga tecken på avvikelser och indikerar ingen anledning till oro. Men hur är det med kunskapen, med arbetsmiljön och elevernas vilja att lära? Står allt verkligen rätt till, är det ställt bortom varje rimligt tvivel att det inte finns någon anledning till självransakan och omorganisering? På den typen av frågor finns inga givna svar, och svaren som finns tillgängliga pekar i olika riktningar. Väldigt många är dock oroade över vart vi är på väg. Det finns gott om indikationer på problem, men det är svårt att leda dessa saker i bevis. Lärare avfärdas ofta som ett särintresse vilket man varken kan eller bör ta hänsyn till. Sluta gnälla, sa generaldirektören för Skolverket här för leden. Bit ihop och fokusera på uppgiften! Fast vad är lärarnas uppgift egentligen; att följa planen oavset vart den kontrollerade processen leder till och oaktat utfallet, eller främja lärande och kunskapsutveckling? Lärarnas berättigade oro handlar ju om att dessa båda aspekter på skola och utbildning i praktiken visat sig inkompatibla och omöjliga att leva upp till. Och oavsett hur det står till är det ett faktum att utrymnet för lärande och kunskapsutveckling som finns idag krymper oroväckande snabbt. Dygnet har bara 24 timmar och ingen förväntar sig att lärare ska arbeta övertid.

För att inte gå under av leda; för att hålla lusten att lära vid liv; för att utvecklas som lärare har jag tvingats hitta alternativa strategier, bloggande är en sådan strategi. För att överleva i systemet i väntan på att det ska förändras, för det måste det, i alla fall om skolans och den högre utbildningens mål är kunskap, har jag beslutat mig för att på fritiden utveckla en YouTube-kanal där jag kan ägna mig åt det jag sökte mig till akademin för: Lärande och kunskapsutveckling. Jag ser filmerna som ska läggas ut där som ett komplement till bloggen. Ett ljud och bildarkiv över mina kunskaper och tankar om lärande. Jag ser det som en öppning för samtal, och det är därur som kunskap växer. Den är under utveckling, och detta är bara ett första trevande upprop- Vem blir min första prenumerant?