Läraren: person eller profession?

"Undervisningen får inte vara personbunden", sägs det. Kvalitet i utbildningssammanhang anses idag handla om hur väl utvecklade planer och kriterier man har. Måluppfyllelse är viktigt; lärare förväntas följa instruktionerna och leverera mätbara resultat. Struktur och form går före individ och engagemang. Det som kan kontrolleras kontrolleras, för kontrollens och måluppfyllelsens skull. Kurserna som ges blir därför allt mer standardiserade. Det gör något med både läraryrket och lärandet. Människorna och det unikt mänskliga betraktas i utbildningssammanhang allt mer som ett problem. Det oroar mig, för om den mänskliga faktorn betraktas som ett problem kommer människorna förr eller senare att uppfattas som ett störmoment och ett hinder på vägen mot måluppfyllelse.

Lärare är och måste få vara individer i klassrummet eller föreläsningssalen, inte anonyma och utbytbara representanter för en profession, menar jag. Kanske påverkar den synen på lärare resultatet, men kunskap och än mer bildning är inget program som effektivt kan målstyras. Kunskap uppstår mellan människor har väldigt lite med mätbarheten, betygen och resultatet att göra. Människan är en föränderlig och lärande varelse, men vad man lär sig rår ingen annan än en själv över. Lärande handlar om intresse, och intresse är relaterat till kultur, som uppstår mellan människor. En skola som fokuserar mer på struktur och resultat och som betraktar lärare som ett slags utbytbara maskiner som likt en dator kör ett program får oundvikligen effekter på kunskapen. En sådan skola berövas på liv och riskerar att bli en död plats som instrumentellt producerar resultat, men där kunskapen mals sönder, intresset tas död på och lusten att lära upplöses.

Jämför med läkarna, med framstående kirurger. Söker man hjälp hos vården är det människor man vill möta, människor som ser en, som förstår och som kan hjälpa. Människor med kunskaper och erfarenhet, men också med empati. Professionalitet handlar om att balansera mellan professionen och individualiteten. Varken vård eller utbildning följer strikt några program, inte i verkligheten. Vård och utbildning är mänskliga verksamheter, med allt vad det innebär. Om det är kunskap vi vill ha, om det är lärande skolan ska ägna sig åt, måste undervisningen bli mer personbunden. Läraren måste ses och behandlas mer som en person än som en representant för en profession. Professionalitet växer underifrån, inifrån och mellan människor, det är inte något som sipprar ner uppifrån eller som kan påföras utifrån. Om undervisningen inte är personbunden bli den anonym och lärandet blir instrumentellt. Kunskap är alltid förkroppsligad, förmedlad och subjektiv. Det kan ingen ändra på, det är ett faktum vi måste acceptera och anpassa oss efter.

Arbetare i en fabrik, som bygger bilar längs ett löpande band är själva antitesen till läraryrket och utbildningsuppdraget. Verksamheten i fabriken kan målstyras, kvalitetssäkras och effektiviseras, men eftersom lärande och kunskapsutveckling är något helt annat fungerar den synen på yrket inte. I bästa fall leder New Public Management, för det är så klart det jag skriver om, till tristess, vantrivsel, sjukskrivningar och försämrad kunskapsutveckling. I värsta fall är ordningen och synen på lärare förödande för hela idén med utbildning, vilket riskerar att få långtgående konsekvenser som det kan ta år att reparera. Kunskap är en nåd att bedja om och något man måste vara ödmjuk inför, annars får man något annat, något artificiellt och dött. Mätbara resultat går att jämföra och konkurrera om, absolut, men sådana resultat har väldigt lite med kunskap att göra. Det är som att likställa pulverkaffet på jobbet med en espresso skapad av en barista. Maskiner är bra till mycket, men det är i mötet mellan människor som kunskap, kärlek och ett hållbart samhälle växer fram.

Lärare måste få mer frihet och ökat ansvar, det vill säga lärare måste få vara individer. Utan tillit till och respekt för lärare som individer, med allt vad det innebär, kommer skolan att förvändas till något annat än det den varit. Utbildningssverige behöver inte mer professionalitet och likritning, inte bättre resultat snabbare och mer effektivt. Kunskap och lärande för livet och ett hållbart samhälle kan bara växa mellan människor. Eleverna och studenterna är inte kunder, utan medskapare av kunskap. Lärare utför inte standardiserade tjänster och skolan producerar inte varor. Lärare är människor som möter andra människor och kunskapen växer mellan. Lärande är en levande process som bara överlever om den får rörelsutrymme och plats att växa fritt. Utbildning som inte är personbunden är ingen utbildning, den är något annat. Och det kanske är så vi vill ha det, men då skulle jag väldigt gärna vilja veta det för då vill jag ägna mig åt något annat. Jag blev lärare för att jag ville lära.