Kunskap, kultur och psykologi

Föreläste om lärande (i) organisationer igår, om förändringsarbete och innovation. Ville säga så mycket och tiden var så kort. Kändes som ett slags nyckelföreläsning för hela utbildning; om jag ändå bara nådde fram. Om jag bara fick studenterna att förstå vad kunskap är och hur lärande på olika nivåer, individuellt och i grupp fungerar. Allt skulle bli så mycket bättre då, för både dem som studenter, för mig som lärare och för samhället. Hur det blev med den saken vet jag inte, det vet man som lärare aldrig. Fast det kändes som gruppen lyssnade och var intresserad. Så har det varit på lite olika kurser den senaste tiden, de senaste året. Något har hänt på högskolan; faktiskt känns det så. Jag möter allt oftare intresserade studenter verkligen vill lära och som överaskar positivt. Håller tummarna för att det är en positiv trend; låt oss hoppas, för kunskapsutvecklingens skull, för allas vår framtids skull. En kunskapsnation byggs alltid underifrån, av intresse, nyfikenhet och motivation. Framförallt byggs en kunskapsnation på KUNSKAP och kunskapskvalitet har med kultur att göra, med inställningen till och uppskattningen av kunskapen i vardagen ute bland folk. Förståelse för kunskap, lärande och utveckling är enormt viktigt, inte bara för att lyckas i sina studier utan för hela samhället. Föreläsningen är slut men jag är kvar i ämnet som väcker så många tankar och farhågor när teori och förväntningar inte harmonierar med praktik och politik. Hittar en artikel i DN att resonera, en artikel som handlar om just kunskap, psykologi och kultur.

Lärande och kvalitet i utbildning handlar bara till dels om kunskap. På samma sätt handlar kultur om så mycket mer än vad man till vardags tänker på. Vi har att göra med dynamiskt föränderliga, komplexa helheter med betydande inslag av slump, för att knyta an till helgens och gårdagens bloggposter. Det finns forskning som visar hur komplex all kunskapsutveckling är och hur mycket annat än kunskap och pedagogik som spelar roll. Om sådan forskning handlar artikeln. Den inleds så här:

En grupp demonstranter har gripits för våldsamt upplopp. Någon har filmat vad som hände, och du ska hjälpa rätten att avgöra vem som har rätt: polisen, som säger att demonstranterna störde den allmänna ordningen och använde våld, eller de gripna, som hävdar de bara höll en fredlig manifestation för att visa sina åsikter. Hur du bedömer filmen kan avgöras helt av vad du tror att demonstrationen handlade om.

Ingen vill tro att det är så här, att vår uppfattning styrs av annat än den fakta som föreligger. Majoriteten ser sig själva som rationella individer som inte låter sina känslor påverka åsikterna man har och besluten som tas, fast forskning har gång på gång visat att det inte stämmer, att det inte är så som vi människor fungerar. Känslor, social tillhörighet och kultur spelar roll. Dagsform, grupptryck samt slump och tillfälligheter avgör i mycket högre grad vilka beslut som tas än jag tror någon vill erkänna. Vi vill att kunskap ska handla om rationalitet och att objektivitet inte bara ska vara ett ideal, trots att allt tyder på att det inte stämmer. Vi vill det så förtvivlat mycket att känslan nästan går att ta på, men forskning ger vid handen att det är en omöjlig dröm, ett ouppnåeligt ideal. Mot bättre vetande fortsätter vi tro och hoppas; för att det är så vi människor fungerar. Hur människor är och faktiskt fungerar kan ingen ändra på, men vi kan lära oss hantera denna typ av insikter bättre, mycket bättre. Kunskap är en helhet, en medicin som måste sväljas intakt. Det går inte att välja och vraka bland tillgänglig information och fakta som passar ens syfte. Förnekelse av fakta om hur människor förhåller sig till fakta, till exempel, är korkat och påverkar kvaliteten i den kunskap som faktiskt hänvisas till och får genomslag i politiken och samhällsbygget. Lärande om lärande, utbildningspolitik och samhällsförvaltning måste bygga på all tillgänglig kunskap, inte på specialstudier av avgränsade aspekter ab helheten och absolut inte på förhoppningar och önsketänkande. Ändå är det ofta just så man gör.

– Människor tolkar fakta så att de passar inställningen i gruppen de tillhör, säger Dan Kahan, professor i juridik och psykologi vid Yaleuniversitetet i USA. 

Han och hans medarbetare lät försökspersoner spela jury i liknande rättsfall. Till hälften av dem sa forskarna att demonstrationen hölls utanför en abortklinik, och att aktivisterna var emot rätten till abort. Den andra hälften fick höra att demonstranterna protesterade mot förbud mot homosexuella i den amerikanska armén utanför ett militärt värvningskontor. 

Jurymedlemmar tolkade händelserna på filmen helt olika om de själva sympatiserade med demonstranternas åsikter eller inte.

Den här typen av forskning finner jag enormt intressant. Ska vi kunna bygga en verklig kunskapsnation och förstå hur en skola värd namnet ska kunna byggas från grunden är detta kunskaper och lärdomar att ta på STÖRSTA allvar. Det spelar ju ingen som helst roll hur mycket evidens det finns för en pedagogisk metod om kunskapen den främjar sedan inte används ute i samhället och får genomslag i (utbildnings)politiken. Som sagt, kunskap är en (komplex) helhet som inte går att plocka isär.

– En person i abortklinikgruppen kunde argumentera för att filmen visar hur en demonstrant slår till en person på trottoaren, medan någon med samma värderingar i gruppen som fått höra att protesterna var vid ett värvningskontor var lika starkt övertygad om att demonstranten inte hade slagits, säger Dan Kahan.

Tolkning och perspektiv, grupptryck och förutfattade meningar spelar roll för hur människor uppfattar världen och vilka nyheter man tar till sig. Att förneka detta och hålla fast vid övertygelsen om att människor är rationella varelser som oftast tar beslut på rationell grund och med stöd i fakta samt att det går att nå objektivitet i alla frågor är varken rationellt eller klokt, det är korkat och uppfattningen strider dessutom mot forskningen som i andra fall brukar vara så viktig hänvisa till. Kritiken mot postmodernismen, till exempel -- som är en vetenskapsgren som delvis handlar om att förstå just samverkan mellan kunskap, kultur och makt, samt hur människor faktiskt använder kunskap och hur vetande fungerar i praktiken -- hur är det med den? Bygger kritiken mot postmodernismen på fakta och kunskap eller på känslor, värderingar och förutfattade meningar? Jag ser tydliga tecken till gruppsammanhållning där. Samma åsikter upprepas av alla som tillhör den rätta, sanningsförsvarande och objektivitetsvärnande, sidan; dessutom handlar kritiken mer om föreställningen om postmodernismen än om hänvisningar till och kritisk analys av konkreta exempel som vederläggs. Oftast har kritikerna bilden klar för sig och är på förhand övertygade i skuldfrågan samt vet vad som är rätt och riktigt. Fenomenet är DJUPT mänskligt och en akademisk utbildning eller framgångsrik forskarkarriär utgör inget skydd. Känslor, kultur och psykologi spelar roll och är en faktor som måste beaktas om vi ska kunna förstå hur man bygger en skola och ett utbildningssystem som faktiskt fungerar och lägger grunden för att stabilt kunskapssamhälle.

För några veckor sedan var han en av talarna vid konferensen ”Knowledge resistance and how to cure it”, faktaresistens och hur vi botar det, i Stockholm, där historiker, biologer, filosofer, jurister, antropologer, psykologer, kognitionsforskare och statsvetare deltog. 

– Alla här i rummet är förstås immuna mot den typ av fördomar jag pratar om, inledde Dan Kahan sin föreläsning, med tydlig ironi.

Vi vet att det inte är så. Ingen är immun mot fördomar för det är så den mänskliga hjärnan fungerar. Och vi vet att kunskap som går på tvärs mot invanda föreställningar är svår att avlära. Omvärdering av kunskap och insikt om vidden av den egna och samhällets okunskap, är lätt hålla med om men enormt svårt att omsätta i praktiken. Detta vet vi, det är inte raketforskning eller några banbrytande nya rön. Ändå tar vi inte kunskapen till oss, inte på riktigt. Vi människor gör som vi brukar, och ju viktigare frågan är desto svårare är det att tänka nytt, trots att alla är överens om att det är just det man måste. För många år sedan när barnen var små satt jag med i föräldrarådet på deras skola. Kommunen skulle då genomföra en genomgripande reform av skolpolitiken och jag och alla andra bjöds på föreläsning i gymnasiets aula där en inbjuden forskare, en professor i organisationsvetenskap talade om detta med styrning mot mål i komplexa organisationer, vilket skolan är ett paradexempel på, eller jag skulle till och med drista mig till att säga att skolan är själva sinnebilden av en komplex organisation. Det går inte att styra mot mål, sa professor Björn Rombach, som var den av ansvariga för omorganisationen inbjudne talaren. Sedan, när arbetet väl satte igång var det EXAKT detta vi förväntades ägna oss åt: skapa en skolorganisation vars uppgift var att styra den komplexa verksamheten mot på förhand uppgjorda mål. Mot bättre vetande och till och med i strid mot den inhyrde experten. Det är så vi människor fungerar. När ska vi ACCEPTERA det och låta DEN kunskapen genomsyra våra demokratiska och samhällsbärande organisationer?

Hans forskning visar att hög utbildning, god förståelse av vetenskap eller intelligens inte räcker som skydd mot att tolka världen så att den passar våra politiska uppfattningar eller värderingar, även om fakta säger något annat.

Inte bara hans forskning visar detta, ändå fortsätter vi och implementerar den ena nyordningen efter den andra och mer av samma som redan visat sig inte fungera. Vi säger att skolan ska bygga på kunskap och evidens, men i praktiken bygger den bara på sådan kunskap och evidens som ger stöd åt det vi redan vet, inte på sådan kunskap och evidens som skulle kunna hjälpa oss att bygga en skola som faktiskt fungerar. Kunskap är mer än ett ord och menar vi allvar MÅSTE vi inte bara lyssna på forskare som Kahan, vi måste ta forskningen på allvar och bygga in skydd mot mänskliga brister i organisationerna, istället för som idag, skylla på den mänskliga faktorn, avsätta chefen och fortsätta på den inslagna vägen, den väg som vi "vet" är den bästa. Läs, lyssna, ta in och lär, för detta kan vara det viktigaste som sagts om kunskap på mycket länge:

I en studie lät Dan Kahan människor lösa en svår räkneuppgift (se grafik). Om de trodde att den handlade om hur effektiv en ny hudkräm är mot utslag var de som hade bäst matematisk förmåga också bäst på att räkna rätt. Men hade de fått höra att undersökningen handlade om ifall skärpta vapenlagar leder till ökad brottslighet blev resultatet det motsatta. Trots att siffrorna var exakt desamma räknade de som var bra på matematik mer fel än andra när resultatet stred mot deras politiska övertygelse. Ju bättre deras matematiska tänkande var, desto större blev polariseringen. 

– De kan ju räkna rätt. Men när det inte stämmer med uppfattningen i deras grupp kommer de att hitta en förklaring till varför det är något fel på studien. Kanske är där verkligen fel. Men då borde de märka det även när resultatet går i motsatt riktning, säger Dan Kahan.

Först gör människor saker, ofta styrda av affekt eller så händer något av en slump. Sedan används intellektet till att hitta på en logisk förklaring till det som hände. Ovanstående är ett paradexempel på just denna djupt mänskliga men förfärande ofta förnekade egenhet. Är det Sanningen vi söker och vill ha och är det en skola byggd på kunskap, evidens och beprövad erfarenhet vi vill bygga är ovanstående tankar obligatorisk läsning. Men det räcker inte att läsa och nicka instämmande, kunskapen måste tas på allvar, accepteras och implementeras i vardagen ute i samhället. Annars är det bara en kunskapskuliss eller ett luftslott vi bygger, inte en stabil grund för en kunskapsskola utan en dröm om en dröm. Det är verkligen synd om oss människor, som Strindberg sa. Vi vet och vi kan, men väljer konsekvent att göra det vi tror på.

Många av diskussionerna på konferensen handlade om hur misstro mot vetenskap sprider sig och vad vi kan göra åt det. 

– Vi pratar om att vetenskapen attackeras, och hur vi ska få människor att förstå vetenskapliga bevis bättre. Men min uppfattning är att även om detta drabbar vetenskapen på många sätt så är det ett större problem, som inte har med forskningen att göra, säger Dan Kahan. 

Det kan helt enkelt kosta för mycket att ha en åsikt som strider mot vad andra medlemmar i min grupp anser. 

– Vi måste hitta sätt att ta itu med de verkliga orsakerna. Ibland skaffar sig olika grupper olika uppfattningar i vissa frågor, och de blir så viktiga att de smälter samman med gruppens själva identitet. För människorna i gruppen blir åsikten som ett medlemsmärke, eller ett tecken på lojalitet.

Politiska debatter, tänker jag på. Höger och vänster som ALDRIG kan mötas, som alltid är mot varandra. Vet man vad ena sidan säger vet man också vad andra sidan kommer att hävda. Där, mellan speglarna öppnar sig ett rum eller en ekokammare som politikerna fastnat och gått vilse i. Och dit in, till maktens korridorer släpps bara sådan kunskap in som stämmer med det som respektive läger redan vet är "sant". Det är inte ett illvilligt och relativistiskt och ideologiskt färgat påstående som sprids av sanningsförnekande postmodernister, det är ett uttalande byggt på solid forskning om samband mellan kunskap, kultur och psykologi.

Ett exempel är hur svårt det kan vara för en republikan i USA att acceptera klimatförändringarna. 

– Det är skadligt när människor förkastar fakta som kan vara avgörande för deras egen framtid. Men för individerna är det alltid mycket viktigare vad andra gruppmedlemmar tycker om dig och hur de behandlar dig än sanningen i klimatfrågan, säger Dan Kahan.
Som enskild person kan du inte påverka dina utsläpp av koldioxid så mycket att det gör skillnad för världen, och din röst i valet löser inte heller klimatproblemet. 

– Du behöver inte oroa dig för att ha fel om vetenskapen. Det kommer varken att skada dig eller någon du bryr dig om. Men om du gör ett misstag som påverkar din ställning i gruppen kan det bli mycket besvärligt, säger Dan Kahan. 

Därför bör vi undvika att sätta människor i den sitsen.

Exakt: Systemen måste anpassas efter hur människor faktiskt fungerar, inte tvärtom. Den mänskliga faktorn är inte ett problem som kan elimineras, i alla fall inte med mindre än att människor ersätts med teknik, det är en FÖRUTSÄTTNING för kunskapsutveckling, samhällsbyggande och utbildning. Artificiell Intelligens är lösningen säger många, och den som pekar på risker eller bara dristar sig till att uttrycka oro och ställer frågan om det verkligen BARA finns fördelar, får finna sig i att bli utskrattad och avfärdad. Hens åsikter stämmer inte med maktens och de som idag seglar i medvind och håvar in miljoner i forskningsstöd. Jag tycker synd om människor som försatt sig själva eller hamnat i den sitsen att de anser sig tvingade att försvara sådant som på goda grunder kan misstänkas vara problematiskt. Jag tycker synd om människor som röstar på rasistiska och populistiska partier som lovar det som människor vill höra, som bygger sin politik på orimliga löften och sedan skyller på oppositionen, eller ifråga om skolpolitik, på lärarna som inte presterar enligt (den orimliga) planen, när det går åt skogen.

– Om de måste välja mellan att lita på vad vetenskapen säger och att vara den de är kommer de att välja det senare, säger Dan Kahan.

Identitetspolitik alltså, fast inte i den mening som ordet brukar användas. Vi människor är sociala och kan aldrig ställa oss utanför samhället och gemenskapen. Kultur och psykologi har i allra högsta grad med kunskap att göra. När ska den insikten sjukna in? Hur dåligt måste det bli innan en radikal förändring i POSITIV riktning genomförs?

God förståelse för hur forskning går till, matematisk talang och förmåga till kritsikt tänkande leder alltså till starkare och mer polariserade åsikter. Men det finns en egenskap som bryter mönstret. Dan Kahan kallar den för vetenskaplig nyfikenhet. 

– Det var hoppfullt, och en överraskning för oss. De vetenskapligt nyfikna blir inte alls mer polariserade med ökad matematisk förmåga.

Vetenskaplig nyfikenhet är inget som premieras i dagens allt mer resultatstyrda, målsäkrade och tillämpade forskning. Grundforskning styrs av nyfikenhet, men det anser ansvariga inte att vi har råd med, för det är betraktas som slöseri med skattebetalarnas pengar. Mot bättre vetande byggs alltså en akademi som ger oss mer kunskap som ligger i linje med vad vi vill ha, och mindre kunskap om sådant vi verkligen behöver. Hur mycket utrymme för nyfikenhet finns det i den hårt styrda och resultat- samt utvärderingsfixerade kontrollskolan? Målen ska nås så effektivt, snabbt och billigt som möjligt. Dagens skola och pedagogik bygger på tanken att nyfikenhet går att locka fram och rikta mot målen för verksamheten. Om ansvariga verkligen lyssnade på Kahan och andra forskare som gjort liknande studier, om skopolitiken verkligen byggde på kunskap om hur människor FAKTISKT fungerade, istället för på omöjliga drömmar, skulle det på kort tid kunna bli så mycket bättre. Det finns inga genvägar till kunskap och därför är äkta nyfikenhet som kommer inifrån individer och som växer fram mellan trygga människor så oerhört viktigt, inte bara för lärande och kunskapsutveckling utan även för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Vetenskaplig nyfikenhet är oberoende av utbildningsnivå, samhällsklass och politisk uppfattning.

Nyfikenhetsskolan är en den enda verkliga kunskapsskolan. Idag gör vi allt för att mala ner och smutskasta nyfikenheten: Mot bättre vetande håller vi på att såga av den gren som kunskapssamhället står och faller med. Varför? För att inte slösa med skattebetalarnas pengar ... Klokt? Knappast!

Människor i allmänhet tar främst del av nyhetsrapportering och information som stämmer överens med vad de redan tror och letar inte efter fakta som visar att deras grupp har fel.

Ju mer kunskap och information som finns tillgänglig desto enklare blir det att leva med och utveckla faktaresistens. Kan någon klok människa med ansvar för utbildnings- och forskningspolitiken förklara för mig varför genomströmning och antal artiklar och citeringar anses vara ett mått på kvalitet? Varför anses kunskap om människan och egenskaper som kreativitet, nyfikenhet och ödmjukhet inför allt som vi inte vet problematiska? Är det klokt att tänka och agera så?

– Men vetenskapligt nyfikna säger: Det här har jag inte sett förut, det visste jag inte, det där vill jag veta mer om. Då får de också en mer balanserad informationsdiet. Vår hypotes är att det är det som gör att de är mindre polariserade, säger Dan Kahan.

Dessa ord får avsluta denna bloggpost, för det kan vara det klokaste som sagts om problemet med och vad Utbildningssverige behöver.