Förvärvare, förvaltare och fördärvare av kunskap

Tänker vidare kring frågorna som lyftes i den förra bloggposten, om skillnaden mellan komplexa och komplicerade organisationer och den utbredda oförmågan (eller om det handlar om förnekelse?) att inse skillnaden. Idag utgår man oproblematiskt och självklart från att alla problem, utgifter och organisationer är komplicerade och agerar i enlighet med den övertygelsen. Det är olyckligt, för verkligheten fungerar inte på det sättet, den anpassar sig inte efter människors föreställningar, behov och önskemål. Det är människorna och deras sätt att organisera samhället och dess verksamheter som måste anpassa sig, inte tvärtom. Vi får de skolresultat vi förtjänar, inte de vi hopppas på, arrangerar för och skapar kvalitetssäkringssystem för att uppnå. Kunskap är inte ett mål, utan en process, en dynamisk förändringsrörelse. Först när skolan och utbildningssystemet utgår från den grundtanken och verksamheten organiseras med utgångspunkt i den insikten kan vi börja hoppas på verklig kunskapsutveckling, men några garantier för att det blir så går inte att ge. Kunskap är en nåd att bedja om, som kräver engagemang och ödmjukhet, förståelse och tålamod för att kunna växa fram.

Idag organiseras utbildning i enlighet med principer hämtade från det som brukar kallas New Public Management, som bygger på tanken att konkurrens driver kvalitet och där fokus riktas mot resultat och mätbarhet, vilket leder till att alla ser om sitt eget hus och till varje pris försöker se upptagna ut för att motivera och försvara sin roll och sin lön. I en sådan organisation handlar det om vad man kan VISA att man gjort, inte om det reella utfallet av allt som görs inom ramen för verksamheten. Det som inte går att mäta och utvärdera räknas inte, det anses meningslöst att lägga tid och energi på, särskilt som kravet på (ständigt ökande) effektivitet är tydligt och anses viktigt för att inte slösa med skattebetalarnas pengar. Konsekvensen inom utbildningssektorn blir att kunskapen och lärandet hamnar under radarn och betraktas som en formalitet, helt underställd parametrar som kundnöjdhet, genomströmning, betyg och nyckeltal. Allt mer tid ägnas åt och fokus riktas mot: Utvärdering och måluppfyllelse, vilket ger sken av att skolan behöver mer av styrning, kontroll och struktur.

Kunskap fungerar inte så, vetande är inte en produkt, det är en dynamisk process och en mellanmänsklig och ömtålig samt föränderlig kvalitet. Om skolans personal fokuserade mer på processen skulle arbetet handlar mer om vad man faktiskt gör och hur det fungerar. Kunskap är som jämställdhet och hållbarhet, komplexa tillstånd av relativ balans. Liksom kultur handlar kunskap om förändring, rörelse och tillblivelse. Kunskap är inte, den blir till. Kunskap är en kamp, den är inget man blir färdig med. Examen och betyg är bara lägesbeskrivningar; stationer på vägen mot en bildningsvision man aldrig når fram till. Det finns allt mer att lära och ständigt ny kunskap som reviderar gamla sanningar. Lärande handlar om revidering och anpassning, inte om produktion och resultat. 

Om skolan var organiserad med kunskapen i centrum skulle alla tvingas tänka om och ändra fokus i sin verksamhet. När verksamheten utvärderas, vilket den måste göras kontinuerligt handlar det inte om att jämföras utfallet mot planen, utan om att reflektera över olika beskrivningar av nuläget och om tillfälliga avstämningar, korrigeringar och nyorientering. Kunskapsskolan strävar efter föränderliga visioner och målet är vägen fram, inte tvärtom. Det finns de som kallar mig drömmare, men det säger mer om dem och deras syn på kunskap och utbildning än om mig. Jag kämpar för det jag verkligen tror på och jag gör det eftersom en skola värld att leva och verka i är en skola värld att dö för. Nu är det ju inte riktigt så att kampen för kunskap är en kamp på liv och död, men frågan är minst lika allvarlig. I Sverige är forskningen (än så länge relativt) fri, utbildning är gratis och yttrandefriheten är grundlagsskyddad, men demokratin är bräcklig och om skolan organiseras till döds, om utfallet av verksamheten inte är kunskap kan mycket förändras på kort sikt. När den äldre generationen dör eller försvinner in i demens tar de sina kunskaper och kompetenser med sig, och kvar står resten, utlämnade till sina kunskaper och kompetenser. I verkligheten, ute i samhället och på arbetsmarknaden kan fina betyg öppna dörrar, men det är vad man faktiskt vet och som utgör garanten för hållbarhet och överlevnad.

Man brukar ibland när man talar om företag tala om förvärvaren, förvaltaren och fördärvaren. Det kan man göra i relation till skolan och utbildningssystemet också. Förvärvargenerationen var alla de som stred för kunskapen och byggde upp skolsystemet, som kämpade för att bygga upp folkskolan, folkbildningsrörelsen och den moderna högskolan. Skolan byggdes på en dröm, en vision om att framtidens generationer med hjälp av studier och kunskap skulle få det bättre och bygga ett mer hållbart samhälle där framgång kom an på kompetens och ihärdighet, inte på pengar eller börd. Förvärvarna lade grunden för den högskola som fortfarande fanns kvar när jag började läsa på universitetet. Mina lärare tillhörde förvaltargenerationen och Svensk skola betraktades fortfarande som ett föredöme i världen. Tragiskt nog tog förvaltargenerationen kunskapen lite för mycket för given. Kanske kunde ingen där och då ens i fantasin föreställa sig hur bräcklig grund man stod på och hur snabbt allt kunde förfalla. Tyvärr och trots att jag gör allt jag kan för att förvalta arvet efter mina föregångare tvingas jag konstatera att jag tillhör en generation av fördärvare som just nu och på senare tid i en allt snabbare takt håller på att ta över akademin. Förvaltargenerationen skördade frukterna av förvärvargenerationens arbete, och eftersom ingen idag minns eller bryr sig om hur det såg ut i samhället innan allmän skolplikt infördes har arbetet med att så och beskära kunskapens träd blivit eftersatt. Och idag har kunskapen förvandlats till en formalitet; något som tas för givet. Fördärvargenerationen söker sig inte till högskolan för kunskapen, utan för att få del av kunskapens alla fördelar utan att göra vad sim krävs. Fördärvargenerationen ser utbildning som en (onödig) kostnad och fokuserar på betyg och på effektivisering av verksamheten.

Utbildning är en långsiktig investering som likt ett olivträd sällan bär frukt inom planterarens livstid. När träden är döda står man där och även om man lägger om kursen helt och arbetar ihärdigt för att rädda det som rädas kan -- än så länge är läget inte på något sätt akut även om tillståndet snabbt kan förvärras -- kommer det ta tid innan några verkliga resultat kan skönjas. Skolan är inte en Atlantångare som kan vändas, och det tar LÅNGT mer än 100 dagar att förändra förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Det finns inga enkla lösningar, inte snabba metoder eller pedagogiska handgrepp som kan lösa problemet, åtgärderna som satts in mildrar symptomen, men förlänger i praktiken lidandet genom att den underliggande sjukdomen förvärras medan ansvariga politiker väntar på att en ny generation superpedagoger ska träda fram och frälsa skolan och samhället från alla problem som följer i kunskapskrisens spår.

Där tar jag helg, vilar och återkommer imorgon med fler tankar om ett ämne som jag just nu inte har en aning om, men det kommer på ett eller annat sätt att handla om kunskap, kultur och hållbarhet.