Varför har vi en skola och vad är lärarens uppgift i organisationen? Det finns många olika sätt att svara på den frågan och beroende på vem man frågan får man olika svar, föreställer jag mig. Det blir annars svårt att förstå att lärarnas arbetsmiljö och vardag i skolan ser ut som den gör. I ett samhälle med verkliga ambitioner att bli ett kunskapssamhälle finns dock bara ett enda rimligt sätt att svara på frågorna: 1, skolan har vi för att främja lärande och kunskapsutveckling. 2, lärarens uppgift i skolan är att undervisa, arrangera prov och inspirera till lärande samt hjälpa elever att lösa problem som uppstår längs vägen. Jag har svårt att se hur man skulle kunna svara på något annat sätt om kunskapen verkligen stod i centrum för verksamheten. Det ser nu dock inte ut som det borde i Skolsverige. Ägarna till friskolor är fixerade vid den ekonomiska vinsten, och rektorerna vid kommunala skolor kämpar med budgeten. Båda verksamheterna mäts avseende hur väl skolorna presterar. Och lärarnas uppdrag och ansvar växer hela tiden i takt med att allt fler saker läggs till arbetsbeskrivningen och ingenting tas bort. Resultatet? Betygen går upp, kunskapen utarmas och lärarna går på knäna, allt till ljudet av en bullrande debatt om skolan som förs över huvudet på lärarna och som handlar om allt annat än ansvaret och förutsättningarna för lärande. Läraryrket håller på att bli ett omöjligt uppdrag. Löses inte detta kommer läraryrkets status och attraktivitet aldrig att kunna höjas.
Avslutar veckan med att reflektera över ett slags önskat läge. Så här borde det vara, om säger om kunskapen verkligen stod i centrum. För att läraren ska kunna fokusera på lärande och möta eleverna där de befinner sig, på deras villkor, måste skolans hela organisation cirkulera kring LÄRAREN, inte som idag kring budgeten, vinst eller resultat i form av betyg. Läraren måste helt efter eget huvud få ansvara för undervisningen, och elevernas ansvar för lärandet måste tydligare betonas. Läraren kan inte tvinga eleverna att lära sig, det måste vara upp till individen. Det finns inga genvägar till kunskap!
För att nå dit och för att återupprätta kunskapsskolan krävs att lärarnas arbetstid regleras med utgångspunkt i uppgifterna som arbetet innehåller, och dessa måste tidssättas, annars kommer kunskapen att bli lidande eftersom kunskap är komplext och aldrig kommer kunna mäta sig mot ekonomins järnhårda och överlägsna styrka. Eleverna och lärarna är människor, och människans genetik har som bekant inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Det går inte snabbare att läsa, tänka, skriva eller lära idag än det gjorde för 50 år sedan, därför kommer alla försök att effektivisera skolan att gå ut över kunskapskvaliteten. Det kan ingen ekonom i världen ändra på och därför måste ekonomin anpassas efter kunskapen, inte tvärtom. Det behöver inte kosta mer, men är det kunskap vi vill ha måste kunskapen placeras i centrum. Här kommer ett förslag på hur man skulle kunna tänka.
För varje undervisningstimme som läraren ansvarar för i klassrummet måste tid avsättas för planering innan, efterarbete sedan och vidareutbildning och kompetensutveckling på lite längre sikt. Hur många extratimmar som kan anses rimligt kan diskuteras, men jag skulle säga att ett minimum är tre timmar (en för planering och efterarbete, en för genomförande och en för kompetensutveckling). Detta är tid som inte går att tumma på, inte om kunskapens kvalitet ska kunna bibehållas. Skolans organisation kan säkert effektiviseras, men lärandet och själva undervisandes kan det INTE, av mänskliga, genetiska, skäl.
När denna tanke etablerats och placerats i centrum för planeringen av undervisningen i landets skolor är det sedan bara att räkna. Hur många timmars undervisning behöver eleverna? Ja, då måste det finnas tid i lärarnas tjänst för det. Nästa fråga är hur många timmar det är rimligt att lärarna undervisar, jag menar det finns ju andra uppgifter också, men dessa är och måste vara underordnade i förhållande till undervisningen. Även dessa uppgifter måste tidsfördelas, eller också fyller man på tjänsten upp till heltid med så mycket möten och administration som lärarna hinner. Eftersom betygsättning anses viktigt är det nig rimligt att i alla fall tidssätta den. Hur många timmar är rimligt att varje uppgift ska ta? Det är den frågan som alla samtal om organiseringen av skolan och även den högre utbildningen måste ha som utgångspunkt.
Idag är det budgeten och kvaliteten som står i centrum och skolan får aldrig full kostnadstäckning för ökande utgifter, därför det ständiga, men OMÖJLIGA kravet på effektivitet, samtidigt som lärarnas arbete hela tiden fylls på med nya uppgifter att ansvara för. Om inte kunskapen och tiden för lärande placeras i centrum kommer kunskapen att bli lidande. Det finns inga enkla lösningar, eller det gör det ju; lösningen som presenteras här enkel. Problemet är att den här typen av lösningar bara är möjliga att genomföra om alla tänker om och placerar kunskapen i centrum, istället för ekonomin. Det behöver som sagt inte kosta mer, det räcker att lärarna får den tid de behöver. Men om man inte betalar vad det kostar att hålla kunskapen i samhället på önskad nivå kommer det obönhörligen att gå ut över kunskapen, enligt principen om att man får vad man betalar för. Vill man höja kunskapsnivån i landet går det inte att tvinga eller hetsa lärarna, det enda man kan göra är att ge lärarna rimliga förutsättningar att göra det arbete lärarna är utbildade för och satta att utföra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar