Mål, medel och relevans i forskningen 2

Forskare meriterar sig idag genom att publicera artiklar, och ANTALET artiklar samt VAR artiklarna publicerats (ju högre anseende på journalen desto bättre och mer värd är publikationen) räknas mer än innehållet och relevansen. Jag har läst sakkunnigutlåtanden för docentansökningar där det som granskats är var den sökande publicerat sig och vilket anseende tidskrifterna har, ingenting om innehållet eller kvaliteten, vilket innebär att granskaren i dessa fall inte granskar den sökandes vetenskapliga produktion kritiskt och med fokus på innehållet och kunskapsbidraget utan i princip sammanställer och sammanfattar andra granskares granskningar. Formen blir på detta sätt viktigare än innehållet. Den uppfattningen stärks av det faktum att jag även varit och lyssnat på föreläsare som med utgångspunkt i egen produktion av artiklar talat om HUR man skriver artiklar, och jag har fått höra att det går att skriva artiklar på nästan vad som helst och att det först handlar om en kod som måste knäckas och sedan om att köra så det ryker: det viktiga är hur många artiklar och hur stor impact factor tidskrifterna har. Vetenskaplig meritering handlar idag om form och mängd, inte om kunskap och kvalitet. 

Fortsätter här att reflektera med utgångspunkt i Mats Alvessons och Roland Paulsens artikel på DN-debatt, där de lyfter en rad viktiga frågor samt pekar på problem som behöver reflekteras över; bland annat hysterin som jag inledniningsvis försökt beskriva med utgångspunkt i egna erfarenheter. Faran som jag ser med nuvarande, nyckeltalsfixerade meriteringsmodell är att den tenderar att bli linjär och enkelriktad. Vetenskaplig meritering som bygger på antal publiceringar och storleken på anslag som vunnits i konkurrens tickar på över tid med en publicering och ett forskningsprojekt i taget, sida för sida och krona för krona samt med fokus på form. Och med inställningen att kunskap är ett slags formalitet som följer automatiskt av upplägget och som ökar med tiden.

Tyvärr har det svenska forskarsamfundet inte tagit dessa frågor på tillräckligt stort allvar. Medan debatten går het i engelskspråkiga länder tycks svenska forskare fortfarande betrakta publicering i internationella sammanhang som något alltigenom gott. Om kvalitet på forskningen alls diskuteras sker det i relation till hur högt rankad en tidskrift är eller hur många citeringar som erhålls.

Det är min bild också. Jag har just därför i princip hoppat av meriteringståget. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin och det är kunskapen som håller mig kvar. Jag värnar kvaliteten i det jag gör och ser också kunskap mer som ett slags kvalitet än som ett resultat. Jag söker kunskap där kunskapen finns och anpassar studiernas metoder och publiceringsätt efter kunskapsmålet, inte tvärtom, vilket man idag anmodas göra; först välja publiceringsstrategi och sedan producera artiklar enligt principen, ju fler och i ju högre rankade tidskrifter desto bättre. All publicitet anses vara god publicitet eftersom även citeringar som handlar om att kritisera artikelns innehåll räknas. En verkligt kontroversiell och utskälld artikel som många vill ge sina kritiska synpunkter på är mer värd en en högkvalitativ artikel med relevant och viktigt innehåll som inte så många hänvisar till. Problemet är att det inte finns tid eller intresse att ta kunskapen och innehållet på allvar, för det handlar om att publicera sig och söka pengar eller dö. Forskare tvingas tänka och agera strategiskt i dagens system, inte med kunskapen och kvaliteten i fokus. Forskare förväntas sätta upp mål och sedan jaga dessa, och den som först når målet vinner äran och berömmelsen. Den som kritiserar systemet utan att ha lyckats i det tas av naturliga skäl inte på allvar, för det är klart att hen inte är nöjd (surt sa räven ...). Därför blir jag glad och tacksam över att en forskare som Alvesson engagerar sig i frågan, för han har världsrykte och är erkänd av och har lyckats inom systemet.

En särskilt problematisk effekt av dessa kvantitativa kvalitetsmått är att forskningens sociala relevans och mening tenderar att stå tillbaka. Särskilt inom samhällsvetenskapen är detta att beklaga då den behandlar en föränderlig entitet (samhället) som i sig kan förändras beroende på vilken kunskap som produceras. För att sådan samverkan ska äga rum måste denna kunskap vara angelägen för fler än de närmast sörjande i det egna lilla forskningsfältet. Att fråga vad en studie tjänar till, om den på något väsentligt vis bidrar till vår kunskap om samhället, det mänskliga och de sociala problem vi står inför, kan i såväl seminariesammanhang som under examination upplevas som aggressivt. ”So what?” är en betydligt känsligare fråga än ”hur stor är generaliserbarheten?” eller vilken annan metodfråga som helst.

Varför ägnar man sig åt forskning, och varför satsar samhället stora medel på forskningen? Jag valde att satsa på forskningen för att min hunger efter kunskap och förståelse (fortfarande, efter över 20 år) ledde mig i den riktningen och för att jag har fått möjligheten. Jag är enormt tacksam och vill göra vad jag kan för att betala tillbaka till samhället. Tyvärr går denna min önskan på tvärs mot rådande syn på forskning och forskarens uppgift, liksom mot dagens syn på kvalitet i forskning och utbildning. Att placera kunskapen i centrum och lita på viljan att lära och utvecklas anses idag vara motsatsen till kvalitet i akademin; administration, mål- och kvalitetssäkring, styrning och kontroll betraktas som kungsvägen till kvalitet, vilket fortfarande återstår att bevisa. Så är det tesagt, som man säger på högskolan där jag arbetar, det är bestämt på högre ort och det är bara att lyda. Och när resultatet uteblir, när det kommer larm om att det står illa till med kunskapen införs mer av samma, när studenternas förkunskaper minskar tvingas lärarna ägna sin tid åt mer admin, mer styrning och mer kontroll. Vi producerar helårspreationer och håller genomströmningen uppe, och förlitar oss på systemet och de ansvarigas överblick. Fast lärare på högskolan och forskare ska inte följa regler, själva poängen med forskning och högre utbildning är att skapa regler och fördjupa kunskap. Vad är meningen med allihopa? Det är min erfarenhet också att den frågan är provocerande. När jag ställer frågan till studenter kan jag få till svar att min uppgift om lärare är att de klarar sina tentor, jag ska hjälpa dem, inte utmana och få dem att höja sig över sina begränsningar. Som forskare får man inte ställa sig frågan; varför forskar jag, till vilken nytta då? Eller, det finns ingen som kan hindra en. Jag ställer mig den frågan varje dag, och jag låter den vägleda mig genom livet och vardagen i akademin. Den som bjuder motstånd som vill veta varför och som följer kunskapen istället för den påbjudna publiceringsstrategin och mertiteringsplanen tvingas vinka adjö till karriär, utmärkelser och ära. Det är ett lätt offer, i alla fall för mig. Jag sökte mig inte till akademin för att göra karriär utan för att få ägna mig åt kunskapsutveckling.

Det institutionaliserade tillvägagångssättet för att slippa bemöta frågor om mening och relevans är att ägna sig åt så kallad ”gap-spotting”. Detta kan till exempel innebära att forskaren säger att ”ingen har tidigare ägnat sig åt att studera läroplaner för svenska grundskolan mellan 1993 och 2015 utifrån Judith Butler och Michel Foucaults subjektivitetsteori”. Med liknande avsmalningar kan man säga att det finns ett ”gap i litteraturen”. Men måste alla sådana ”gap” fyllas? En vanlig inställning är att man inte kan veta om en studie kommer att utgöra en värdefull pusselbit i den vetenskapliga kartläggningen av det mänskliga. Vad som i dag ter sig betydelselöst kan i framtiden visa sig spela stor roll, tröstar många sig med.

Kunskapen har definitivt ett egenvärde, men all kunskap är inte viktig kunskap. Det krävs analytisk kompetenser och en väl utvecklad kritisk förmåga att bedöma vad som är viktig och relevant kunskap. Tyvärr blir dessa insikter och kompetenser värdelösa när man verkar i ett system som bara vill ha mer av samma; ju mer desto bättre. Varför är en fråga som kräver eftertanke: mer, mer, mer, snabbare, är enklare att passa in i bilden av att effektivitet alltid är positivt: "Vad ska skattebetalarna annars säga. De har rätt att kräva effektivitet". Ja, jo, så är det kanske, men framförallt har skattebetalarna rätt att kräva KUNSKAP och verklig KVALITET i forskningen och den högre utbildningen, och kunskap tar tid, det finns vidare inga garantier och kvalitet är ett till sin natur notoriskt vagt begrepp. Om verksamheten inte leder till kunskap och kvalitet spelar det ingen som helst roll hur effektiv den är.

Den krassa verkligheten är dock att mycket forskning mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon. Majoriteten av det som publiceras kommer enbart i bästa fall en handfull ”experter” att läsa och citera. De bibliometriska analyser som gjorts visar även att en tredjedel av samhällsvetenskapliga artiklar förblir komplett orefererade efter fem år (även av författarna själva). Detta betyder inte nödvändigtvis att forskningen är meningslös. Däremot indikerar det att få finner det värt att referera till den.

Det faktum att den här frågan aldrig diskuteras i akademin är talande, på ett negativt sätt. Forskare ska vara kritiska, men i dagens akademiska system betraktas man som problematisk om man ägnar sig åt intern kritik. Den forskare som vågar lyfta problem av det här slaget kommer att uppfattas som illojal. Jag har till exempel fått tydliga order om att det inte får finnas någon som helt koppling mellan min blogg och högskolan där jag arbetar. Som lektor förväntas jag följa order och producera mätbara resultat, trots att det strider mot ALLT jag lärt mig om forskning, etik och akademisk kvalitet. Om vi producerar tomhet eller inte är inget vi förväntas reflektera över eller bry oss om. Fast jag kan inte låta bli, jag uppbär lön av det allmänna och vill att det jag gör ska bidra till samhällets utveckling. Jag vill värna bildning, mångfalt, demokrati, öppenhet och långsiktig hållbarhet. Jag vill göra nytta, inte producera tomhet i enlighet med en plan jag på goda grunder finner problematisk.

Det pågår förstås samhällsvetenskaplig forskning med stor social relevans och som, den vetenskapliga artikelns stela format till trots, kommuniceras engagerande och tillgängligt. Ett särskilt försvårande problem är att även sådan forskning stöter på en institutionaliserad meningslöshet som har att göra med att den breda allmänheten inte kan ta del av den då de flesta saknar tillgång till universitetsbibliotekens prenumerationer.

Här ser vi en dubbel blåsning av allmänheten. Först tar tidskrifterna och förlagen emot text baserad på skattefinansierad forskning. Denna text redigeras och granskas allt som oftast av forskare i tjänsten. Därefter köper staten tillbaka denna text via universitetsbiblioteken. Detta kan ibland ta sig groteska uttryck, som när större förlag efter en smärre redigering, säljer inbundna monografier för pris kring tusen kronor och kallt räknar med att några bibliotek ska köpa in dem.

Lägg därtill det faktum att många förlag dessutom kräver att forskaren ska betala för att bli publicerad. Forskning är idag ett slags industri och många aktörer vill vara med och dela på kakan. kanske är det därför forskares meriteringsvägar och karriärstege är kopplad till produktion och publicering av standardiserade texter, för det håller dem tysta. Det ska mycket till för att den som knäckt koden till och visat sig framgångsrik i ansöknings- och publiceringssystemen ska kritisera systemet. På samma sätt reser sällan framgångsrika institutioner kritik mot rankingssystemen som antas mäta kvalitet i forskning och högre utbildning, medan kritiken från de sämre lottade viftas bort som utryck för avundsjuka.

Kunskapen; var finns och vem värnar KUNSKAPEN? Varför får forskare inte bara forska och sedan publicera sina resultat där de passar bäst i relation till det som undersökts, till kunskapen och målgruppen, samt om och när man har något viktigt att säga? Varför litar man mer på systemet än på individerna som verkar i det och som vigt sitt liv åt kunskapen? Återkommer med avslutningen senare, för jag har fortfarande saker som måste göras.