Invasiva vetenskaper

Jag står på kunskapens sida, alla dagar i veckan. Det var för kunskapen jag lämnade min fasta anställning i bageriet och började läsa in gymnasiet på KomVux. Jag sa till dem som frågade hur länge jag skulle läsa att jag skulle bli lärare och höftade till med något, men redan efter bara någon termin på universitetet kände jag att det var där jag ville vara; i kunskapen, lärandes. Poäng, betyg, examina och karriär har aldrig varit viktigt för mig, det är hungern efter kunskap och viljan att förstå världen som driver mig. Och eftersom jag inte får några andra signaler än att kunskapsutveckling är högskolans uppdrag reagerar jag så starkt på alla försök att kontrollera och målstyra verksamheten. En ökande administrativ börda och det ständiga utvärderingarna av verksamheten, som i praktiken handlar om hur väl systemet fungerar, inte hur bra kunskapen som vi arbetar med är, tär på mig. Allt som tar fokus från lärande och kunskapsutveckling påverkar mig negativt. Besvikelsen och frustrationen går djupt och påverkar förmågan att lära och utveckla kunskap. Därför är det så smärtsamt, för om inte ens universitetet sätter kunskapen i främsta rummet, vart ska jag ta vägen då med min brinnande längtan efter kunskap?

Någonting är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige. Problemet är dock komplext och det finns inte någon eller ens några enkla lösningar. Problem av den typen som utbildningssystemet som helhet brottas med är inte isolerat, det är utspritt; så när man söker efter svaret och letar efter en ytterst ansvarig som kan avsättas för att visa att man tar ansvar och ser allvaret i problemet förvärras bara problemet. Och när man hela tiden inför nya lösningar, mer kontroll och "bättre" system för ledning och organisering (det vill säga fokuserar på och satsar tiden, pengarna och resurserna på ADMINISTRATION) av högskolans verksamhet går det ut över kunskapen.

Den akademiska mångfalden håller på att utarmas när kravet på effektivitet (och i vissa fall på lönsamhet?!) blir allt tydligare i akademin; när studenternas tid i utbildning betraktas som ett problem och man försöker korta tiden i utbildning (för att spara pengar), givetvis med bibehållen kvalitet, genom att föra över ansvaret för resultatet av studierna på lärarna och genom att koppla genomströmningen till ekonomin; när bara de ämnen som anses nyttiga utifrån ett strikt, kortsiktigt ekonomiskt perspektiv avses värda att satsa på. Det bildningshögskola som öppnades upp för mig och min hunger på kunskap i Göteborg på 1990-talet är idag ett minne blott, och de generösa studiemedelssystemet har avskaffats. Då var universitetet en kokande gryta av intellektuella samtal från förmiddagen till sen kväll. Jag läste många av kurserna på kvällen, för det gav mig mer tid att studera under dagen när jag var pigg. Jag rörde mig mellan ämnena och samtalade med lärare och medstudenter, hela tiden med kunskapen i centrum. Vi var alla där för kunskapen, och administrationen hölls på ett absolut minimum. Lärarna kunde vara högskolelärare och studenterna studenter, det var så systemet såg ut. Min tacksamhet över möjligheten jag fick och för åren som student känner inga gränser.

Mångfald är nyckeln till hållbarhet i alla sammanhang. Inte som lösning dock; mångfald utgör FÖRUTSÄTTNINGEN för överlevnad på lite längre sikt. Visst kostar det, och det är sannerligen ingen dans på rosor. Det är både svårt och tar tid att upprätthålla mångfald, men värnas inte den akademiska mångfalden kommer kunskapen att utarmas på sikt, oavsett hur framgångsrika elitsatsningarna är i det korta perspektivet. Pengarna som samhället tjänar på dagens strömlinjeformade. kvalitetssäkrade, ekonomiserade och mål- samt resultatfokuserade högskola kommer samhället att få betala dyrt för i fritiden. De monokulturer som växer fram inom akademin i form av framgångsrika ämnen och tillämpade forskningsprogram är sårbara. Mångfald är den enda garant som finns för långsiktig hållbarhet.

Rubriken på bloggposten är invasiva vetenskaper, och den valdes medvetet för att väcka tankar och reaktioner. Det handlar dock inte bara om att provocera, det finns ett allvar i botten. Akademin är lika känslig som ekosystemen, varifrån jag hämtat ordet invasiv. Det talas om invasiva arter av både djur och växter, och jag ser tydliga paralleller till akademin där vissa ämnen tenderar att ta över och skaffa sig tolkningsföreträde och förtur till pengar. Det kan handla om förförande teorier, problematiska maktanspråk och absoluta krav på anpassning från resten av akademin. Jag vet att det är en idealisering, men den akademi som jag kom till på 90-talet var en akademi präglad av mångfald och där hölls bildningens fana högt och grundforskning dominerade; kunskapen och lärandet stod i alla fall i centrum på ett helt annat sätt än idag. Dagens akademi handlar om (ekonomiska) resultat och alla kämpar för sin egen och sitt ämnes överlevnad, enligt ett slags djungelns lag där den starke överlever. Kunskapen som är svår och mångtydig hamnar i bakvattnet till förmån för den uppmärksamhet som spektakulära forskningsanslag och prestigefyllda publiceringar ger. Självklart blir det så när framgång och ekonomi är vad som räknas och medfinansiering (som innebär att alt fler forskningsprojekt handlar mer om att jaga partners och rådda möten och skriva protokoll än åt att få tid för att gå på djupet och forska) är det nya svarta. Förförande teorier och hopp om exponentiell tillväxt, enkla lösningar och framgång driver utvecklingen mot minskad mångfald och öppnar upp för invasiva vetenskaper. Jag nämner inga exempel, men jag tror alla förstår vad jag menar och den som inte gör det kanske själv är representant för en invasiv vetenskap. Den som passar in i normen brukar ha svårt att se sina privilegier som privilegier.

Över samhället som helhet och följaktligen även över akademin svävar en evig men likafullt ouppnåelig dröm om enhet, konsensus och den enda, rätta vägen fram. JAG är vägen, sanningen och livet, sa Jesus. Och den tankebilden har inte förlorat sin lockelse trots att religionen har det. Det sekulära samhället har bara nödtorftigt putsat på fasaden men i grund och botten bygger det på samma grundstruktur. Bokstavstroende och tron på ledarens magiska krafter finns överallt, i alla läger och genom historien. Dagens moderna samhället anser isig ha gjort upp med all vidskepelse, men det är bara en trosföreställning. Om vi verkligen hade gjort upp med den monoteistiska religionens dyrkan av den högste, den ende och allsmäktige hade akademin och samhället präglats av mer mångfald, mer öppenhet, mindre debatt och fler samtal som syftar till att öka den ömsesidiga förståelsen.

Kunskap är något man söker, inget man har, försvarar eller äger. Är det kunskap vi vill ha är det mångfald vi behöver. Bryt upp, bryt upp: Oändligt är vårt äventyr. Om vi bara vågar och gör vad som krävs för att värna hållbarhet och tänka mer långsiktigt. Lätt fånget, lätt förgånget är bara en av alla uråldriga lärdomar; en frukt av det mänskliga förnuftet som idag håller på att säljas ut och offras på marknaden.