Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många skrivit så mycket med så lite att säga till så få.” Dessa ord, levererade av en av de undertecknade på en akademisk konferens, rev ner spontana applåder från en publik på cirka 400 forskare. Universitetsvärldens press på att publicera mycket snarare än bra tillhör en av de internt mest debatterade frågorna i dag. Vad vi ser är ett publiceringsraseri av episka mått. Med mer än 50 miljoner vetenskapliga artiklar i omlopp växer summan med cirka 2 miljoner per år, samtidigt som de vetenskapliga tidskrifterna växer med 200–300 per år. Speglar denna tillväxt en reell vetenskaplig progression och upplysning eller finns här andra faktorer som samspelar?Den avgörande frågan för ett samhälle och mänskligheten som helhet är vilken KUNSKAP vi har tillgång till. Kunskapen växer i sin egen takt, och den växer inte linjärt. Under långa perioder står den och stampar, och sedan kommer ett genombrott som öppnar dörrar och leder till exponentiell tillväxt under ett tag, innan allt återgår till något slags vardag. Kunskapen omvärderas och sådant som tidigare, ibland under lång tid, hållits för sant överges. För att hålla sig jour är det lika viktigt att lära nytt som att lära om och ifrågasatta. Forskning och samhällsutveckling går inte från klarhet till klarhet, myten om framsteget är och förblir en myt. Dessa insikter är lika giltiga idag som de var för 100 år sedan, men antalet tidskrifter och artiklar ger sken av något annat. Eftersom kunskapen följer sin egen logik, inte marknadens tillväxtlogik, kan man starkt misstänka att fler artiklar bara leder till att innehållet späs ut och därför riskerar att lösas upp och försvinna. Ingen kan ha överblick över något annat än ett mycket smalt avsnitt av en specialiserad aspekt av det ämne man forskar om. Det finns en uppenbar risk att ju mer som skrivs desto mindre kunskap får man.
Veckans bloggtema har varit skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det är tydligt att den underliggande publiceringslogiken bygger på tanken/övertygelsen om att kunskap är ett komplicerat problem som kan brytas ner i delproblem som löses var och ett för sig och sedan sätt samman till en fungerande helhet. Så fungerar det inte; dels har ingen människa möjlighet att nå överblick av alla texter som publicerats, dels är kunskap ett komplext och föränderligt problem, omöjligt att låsa fast och beskriva en gång för alla. Vetenskapen riskerar bli en gigantiskt väloljad maskin som effektivt producerar handfasta, mätbara resultat, men ingen mening. Vetenskapen riskerar handla om form utan innehåll, eller som Alvesson brukar varna för: TOMHET.
I vår senaste bok, Return to Meaning (Oxford University Press), riktar vi denna fråga till den samhällsvetenskap vi själva verkar inom. Frågan kan formuleras i krassa nyttotermer: Har de senaste 30 årens företagsekonomisk forskning lett till någon förbättring av näringslivet? Har den allt tätare examinationen av doktorer i pedagogik bidragit till förbättrade skolresultat? Den kan också formuleras mer existentiellt: I hur hög grad hjälper samhällsvetenskapen allmänheten att förstå sin tid och de samhällsproblem vi står inför?Eftersom vetenskapen inte är en INTEGRERAD del av samhället, eftersom beslut inte tas i SAMRÅD med forskare, utan med stöd i den forskning som politiker och andra makthavare väljer att peka på för att kunna driva igenom sin politik, är jag rädd för att det ligger en hel del i det Alvesson och Paulsen säger. Det är inte så att politiker och makthavare först lyssnar på forskare eller sätter sig in i det aktuella forskningsläget, man gör tvärtom: Först formulerar man ett förslag som ligger i linje med den politik man anslutit sig till och söker mandat från väljarna för att genomföra, och sedan letar man efter artiklar som ger stöd för det man redan bestämt sig för. Det tydligaste exemplet på det är Jan Björklunds hänvisning till en (!) artikel från 1930-talet som han menade gav stöd för det förslag han förfäktade.Så tydligt är det sällan, men tendensen är tydlig. Politiken och samhällsbygget vilar inte på en stabil grund av forskning, den bygger på åsikter som finner mer eller mindre tydligt stöd i den enorma mängd artiklar som finns att tillgå eftersom politikerna bestämt att forskare ska publicera sig eller försvinna, att forskningen till varje pris ska leda till mätbara resultat. Skillnaden mellan en politik som bygger på forskning och en politik som söker stöd hos forskare ser ut som en semitisk skillnad, men är det långt ifrån.
Måste ta paus där. Känner mig stressad av dagens krav. Måste jobba, trots att det är söndag, för att veckan som kommer inte ska bli allt för hysterisk, för att orka överleva i akademin. Det är en annan aspekt av samma problem, detta att man vill få ut så mycket som möjligt av personalens tid. Det är inte kunskapsutvecklingsuppgifter som hänger över mig, utan administrativa uppgifter. Jag måste producera mätbara resultat. Kunskapen får komma i andra hand. Nåväl, återkommer lite senare idag eller imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar