Idag verkar det vara ett slags sanning att delat ansvar är ingens ansvar. Tanken bygger på att ansvar är något som måste vara tydligt definierat och knutet till en individ. Liksom i sökandet efter sanningen är det SVARET man söker, den eller det enda och evigt rätta. Jag ser det som ett uttryck för debattens logik där det bara finns plats för en vinnare; en dikotomisk tankefigur. Antingen eller, rätt eller fel. En oresonlig, rigid inställning till ansvar, kunskap och medmänniskorna. Det är jaget som talar och är narcissismens grogrund. Jag ska göra Amerika stort igen, sa Trump: JAG ska bli den bästa presidenten någonsin. Det går sådär, och trots att Trump tog på sig ansvaret för USA visar han i ord och handling vad som händer när en enskild får så mycket makt som ledaren får i ett sådant system, med en sådan syn på ansvar. Han skyller på andra och far med osannings för att ge sken av sin egen förträfflighet. Hade han varit företagsledare hade aktieägarna avsatt honom, vilket är det sätt man i praktiken tar ansvar på, man utlöser den framförhandlade fallskärmen, avgår och överlåter åt någon annan att ta hand om problemen.
Väldigt många saker där ansvaret idag ligger på en enskild är alldeles för komplexa för att arrangemanget ska fungera, och om det trots allt fungerar handlar det inte om ansvarsfördelningen. Kunskap och utbildning ärg en sådan sak. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land är allas, ingen enskilds. Ändå slår sig ledare av olika slag för bröstet och tar åt sig äran för framgångar. Problemen skylls på andra. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på det sättet. Hjärnan verkar vara uppbyggd på det sättet. Dikotomiskt tänkande är effektivt. Antingen eller, rätt eller fel. Komplicerade problem löses dessutom alldeles utmärkt genom att bryta upp dem i mindre delproblem, och där kan ansvaret för genomförandet läggas i toppen av hierarkin. Men bara för att hjärnan ser ut som den gör och det sättet att tänka fungerar och är framgångsrikt på många områden betyder inte att verkligheten passas in modellen.
Kunskap är en helt annan typ av problem, ett komplext problem som kräver en helt annan syn på ansvar. Idag debatteras frågan om ägare till privata skolor ska få plocka ut vinst ur verksamheten. Försvararna av rådande ordning menar med emfas att det inte har med kunskapsutvecklingen att göra, att driften är en sak och kunskapen en annan. Fast det är ekonomiska intressen man försvarar, inte kunskapen. Och man lutar sig mot åsikter i debatten som symptomatiskt nog handlar om det är rätt eller fel att tillåta vinst och betrakta skolan som en marknad bland andra. Bara genom sättet att närma sig frågan blottar man sin okunskap och vad det är man bryr sig om egentligen. Kunskapen i ett land står och faller med fördelningen av ansvar.
Kunskap är allas ansvar, just eftersom vetande är en helhet som inte kan delas upp i mindre delar. Kunskapsutveckling är inte linjär, utan dynamisk. Kunskapens värde och storlek handlar om graden av komplexitet, om hur många aspekter av helheten man kan hantera på en och samma gång, både som enskild och som samhälle betraktat. Kunskapsutvecklingen i ett land avgörs inte av ett fåtal excellenta forskare, lärare, politiker eller andra utan av folkets genomsnittliga kunskaper och kompetenser. Kunskap uppstår i möten mellan människor där man lyssnar och tänker tillsammans. Lärande är inte en strid om vem som vet mest utan en gemensam strävan efter mer kunskap och ömsesidiga utbyten av insikter. Tillsammans når man längre och mångfald är en garant för hållbarhet. Kunskap är som tid, den går inte att stänga in eller äga, den kan bara användas och förvalta på bästa sätt. Kunskap är fantastisk på det sättet att ju mer den sprids och delas, desto mer växer den och desto värdefullare blir den.
Vägen till ett så pass komplext mål är inte och kan inte vara rak. Därför måste man i all utbildning släppa på kraven om kontroll och korrekthet, för att uppnå målet, mer och bättre kunskap. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. Får man inte misslyckas kan man aldrig lyckas i sina studier. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Därför bör vi samtala och under vägs uppfinna förslag på vägar att gå som är tillämpliga här och nu. Några garantier finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå.
Jag vill samtala med mina studenter, vill gå före och visa vägen för att kunna möta dem där de är och sedan kunna växa tillsammans. Inte auktoritärt leda dem mot ett mål. När jag står i föreläsningsalen är det inte alltid som jag möts med uppskattning, kanske för att jag gärna lägger mig på en hög abstraktionsnivå och ofta utmanar studenterna. Det gör jag för att jag övertygats om att enda sättet att få någon att tänka själv och att tänka kritiskt är att tvinga hen försöka och att inte falla till föga för trycket och ge några enkla svar. Genom att ställa frågor och visa på komplexitet försöker jag överföra ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen till mottagaren. Lärande kan inte överlåtas till någon lärare eller expert. Självklart gäller det att möta den som ska utveckla det kritiska tänkandet där den är och visa respekt för frågorna, men svaren måste var och en formulera på egen hand. Studenter som tar sin utbildning på allvar och som ställer frågor, som vill och som försöker, får alltid både hjälp och svar. För dem finns alltid tid och de möts alltid med respekt. Bara så kan en kunskapsnation växa fram, genom att många tar ansvar och gör vad man kan för att hålla kunskapsgrytan kokande.
Var finns det lärda samtalet idag? Samtalet vars syfte är att gå på djupet, som handlar om att belysa problem från olika perspektiv. Intellektuella möten med kunskapen i centrum och med ömsesidig förståelse som mål har ersatts av infantila debatter som bara handlar om att utse en vinnare, vilket gör oss alla till förlorare. Vad hände med det prestigelösa samtalet som får ta den tid det tar och där alla lyssnar lika mycket som man talar, där det finns plats för tystnad och reflektion? Saknar samtalen och seminarierna med högt i tak i min vardag som lektor på högskolan. Saknar även samtalet i politiken, i samhället, på TV och i övriga medier. Det finns inte tid för samtal idag, sägs det. Samtal antas kosta pengar. Det goda samtalet håller av ekonomiska besparingsskäl på att rationaliseras bort. Jag tror det är ett fatalt misstag. För om samtalet försvinner utarmas förmågan att värdera och känna igen kunskap. Goda samtal och intellektuell utveckling är samma andras barn. Det går inte att få det ena utan det andra. Problemet i skolan idag är inte ett isolerat skolproblem utan handlar i hög grad om bristande förståelse i samhället för vad kunskap är och betydelsen av bildning. Allt för mycket tid och möda läggs på kontroller av form och allt för lite intresse visas för innehåll. Det finns inte en lösning, ett svar. Problemet med sjunkande resultat i skolan är inget skolproblem, det är ett problem som finns i samhället som helhet. Alla har ett ansvar. Ett ansvar för kunskapen och det goda samtalets överlevnad och utveckling. Alla har ett ansvar för upprätthållandet av en sund balans och konstruktiv dynamik, inte bara i skolan utan i samhället som helhet.
Att tänka är att samtala, även om man är ensam. Och kunskapen står och faller med allas gemensamma ansvar; ett slags fångarnas dilemma alltså. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar