Carl Cederberg har nu skrivit den första filosofiska doktorsavhandlingen om Levinas i Sverige — Resaying the human. Levinas beyond humanism and antihumanism (Södertörn Doctoral Dissertations, 254 s) — och den är högintressant läsning.
Cederberg tar som framgår av titeln fasta på människosynen och humanismbegreppet i sin läsning av Levinas, vilket är ett originellt och, visar det sig, fruktbart grepp. Levinas blir på detta sätt inte bara framställd som en skillnadens, utan också som en sammanhörighetens filosof.Jag kom i kontakt med Levinas när jag läste en kurs i vetenskapsteori på Göteborgs universitet på 1990-talet där ett moment handlade om hermeneutik. Där talade vi om Gadamer och Ricoer och tolkning som väg till kunskap om människor och när jag efter kursen sökte mig vidare på egen hand hittade jag snart Levinas. Tolkning vill jag se som ett slags relation som handlar om att en sätter sig i en annans tankar, bildar sig en uppfattning som inte strider mot det som är känt och som presenterar resultatet i for av en utsaga öppen för reflektion och vidare samtal. Tolkning är en av humanioras kanske viktigaste metoder. Kultur kan aldrig nås och undersökas direkt, den kan man bara närma sig och förstå indirekt.
Levinas är fast förankrad i den fenomenologiska tradition som han introducerade i Frankrike tillsammans med filosofer som Sartre, de Beauvoir och Ricoeur. Redan 1929 översätter Levinas de föreläsningar som Husserl hållit i Sorbonne, avsedda som en inledning till fenomenologins filosofi, de så kallade ”Cartesianska meditationerna”, och året därefter kommer hans doktorsavhandling om Husserls intuitionsbegrepp. Ännu mer än Husserl är det dock Heideggers fenomenologi, formulerad i ”Varat och tiden” 1927, som Levinas låter sig inspireras av under sina studier i Tyskland, och det blir därför en verklig chock när Heidegger 1933 efter nazisternas maktövertagande låter sig installeras som rektor för Freiburgs universitet och fogar sina filosofiska begrepp till en suspekt retorik om folket, ledaren och det tyska hemlandet i sitt ”Rektoratsrede”. Året efter publicerar Levinas skriften ”Reflektioner om Hitlerismens filosofi” där han gör upp med Nietzsche (öppet) och Heidegger (mer fördolt) som företrädare för en fascistisk etik där förbindelsen med blodet och jorden ersatt respekten för det fria subjektet som moralens och politikens grund.Här tänker jag på bildning, på att det aldrig är en garanti för någonting. Bildning kan och får aldrig betraktas som svaret på någonting. Människa blir man tillsammans med andra och ens självbild är alltid filtrerad genom andras ögon och uppfattningar. Makt är alltid en faktor, och eftersom människan är bekväm till sin natur söks det efter genvägar och lockar enkla lösningar överallt. Kunskap är ingen garanti för kloka beslut, vilket Heidegger är ett varnande exempel på. När utbildning handlar om annat än kunskap, när betyg och examina bli viktigare än innehållet kan kunskap och bildning i olyckliga fall till och med bana väg för hemskheter. Människan är varken ond eller god av naturen; sammanhangen spelar överallt en stor och viktig roll.
Hitlerismtexten brukar inte få någon viktig roll när man presenterar Levinas filosofi, dels för att den etik som han senare formulerade och som betraktas som hans huvudinsats inte finns formulerad där, och dels för att Levinas här gör sig skyldig till en hel del grova kategoriseringar och orimligheter när han buntar ihop sina bägge läger: frihetens försvare och ”Hitleristerna”. Det intressanta med Cederbergs analys är att han sätter fingret på hur texten har en avgörande betydelse för förståelsen av Levinas, just därför att den visar vilka aspekter av Heideggers fenomenologi som Levinas tog särskilt stort intryck av. Det som Heidegger kallar ”tillvarons fakticitet”, det mänskliga livets beroende av känsla, kroppslighet, samvaro och handling, var just det som Levinas redan från början satte sin tilltro till när det gällde att grunda fenomenologin som en etik. Det är därför reaktionen blir så stark när denna fenomenologi avslöjar sig som en politisk filosofi i motsats till, snarare än i allians med, en frihetens etik.Biologi och rationalitet, intellekt och affekt, snille och smak, kropp och kultur. Och är viktigt, både och, inte antingen eller. Frihet är en dröm, för ingen är fri, alla är mer eller mindre begränsade. Viljans makt är stor, men den som önskar sig det omöjliga kommer att bli besviken. Problemet är att ingen vet vad som är omöjligt förrän i efterhand. Därför är det så viktigt att aldrig slå sig till ro med någonting; sanningen, svaret, lösningen eller en best practice. Sammanhangen där man slår sig till ro förändras hela tiden och det som fungerade där och då kanske inte fungerar här och nu. Vaksamhet och kritisk analys är viktigt, men inte bara några få externers vaksamhet och analys. Samhällets hållbarhet kommer an på hela befolkningens samlade kunskaper och förmågor. Det finns inga genvägar, bara hårt och mödosamt arbete och det är ett arbete som ständigt pågår, det är ingen man blir färdig med.
Cederbergs bok består av två delar. En där han följer Levinas fram till det första huvudverket ”Totalitet och oändlighet” (1961) och rekonstruerar hans filosofi utifrån idén om det mänskliga. En där han behandlar Levinas senare filosofi, och framförallt huvudverk nummer två ”Annorlunda än varat eller bortom essensen” (1974), som ett svar på den antihumanism som framförts av strukturalister och poststrukturalister som Lévi-Strauss, Althusser, Foucault och Derrida.Här förstår jag varför jag inte läste Levinas. Jag kom att influeras av poststrukturalismen, som jag dock inte ser som någon antihumanism, utan som posthumanism. Levinas försvarar humanismen; jag vill utveckla den. På samma sätt som ingen människa är en ö, är mänskligheten inte ensam. Naturen, klimatet och planeten vi bor på måste tas med i beräkningen. Humanismen i sin klassiska form förnekar naturen agens och strävar efter att kontrollera den, därför riskerar humanismen att bli arrogant och slå över i hybris. Posthumanismen sätter människan i perspektiv och visar att inte bara människan har makt att handla och göra skillnad. Levinas liksom Gadamer och andra hermeneutiker och fenomenologer utgår ensidigt från människan och fokuserar på det mänskliga. Och visst är människan viktig, men lika viktigt är det att inse att ingenting kan kokas ner till en enda minsta beståndsdel. Därför gäller det att aldrig fastna eller slå sig till ro med någonting, och därför har jag aldrig övergivit projektet att läsa Levinas. Tänkande och utveckling, liksom bildning, bygger på dialog och samverkan. Kunskap är alltid delad och ömsesidig. Svar är alltid utspridda och relaterade till aktuell kontext. Ingenting är någonting helt i kraft av sig själv, så tänker jag.
Kärnan i Levinas etik är att den försöker artikulera ett förhållande som föregår och möjliggör det moraliska förhållningssättet, snarare än explicita regler för hur vi bör behandla varandra i det mellanmänskliga sammanhanget. Tanken är att det fria, oberoende subjekt som är upplysningsfilosofins grund föregås av en erfarenhet där den andra människan ger sig till känna för mig.Gillar den tanken. Någonting föregår alltid, det finns alltid en förhistoria. Tron på autonoma subjektet, övertygelsen om att människan kan bryta mönster och krossa hämmande maktordningar är en ansenlig kraftkälla som bevisligen tjänat mänskligheten väl, men slår den över i hybris förvandlas den snabbt till ett hot. Solidaritet, skriver Sven-Erik Liedman -- i en bok som gjort stort intryck på mig: Att se sig själv i andra: Om solidaritet -- kan bara uppstå i en relation av ömsesidigt beroende. Detta, tänker jag, rimmar väl med Levinas tankar om det mellanmänskliga. Solidaritet kommer aldrig uppifrån, är ingen man ger någon. Solidaritet är ett överlämnande och handlar om att ge upp en del av sin autonomi. Förstår vi hur central den tanken är för människan och det mänskliga blir det kanske lättare att främja framväxten av just solidaritet, inte bara med andra människor utan med livet på jorden. Människan är fri, men friheten är alltid villkorad eftersom utrymmet där friheten utövas är begränsat.
I ”Totalitet och oändlighet” får denna protoerfarenhet (som alltså rent konstitutivt äger rum innan jag är jag) namnet ”ansikte” . Den andre visar sig och påbjuder mig i roten av min egen existens (ansiktet är tidigare än subjektet) att inte göra våld på honom. Härifrån hämtar moralen sin näring: i mötet med den andres utsatthet, inte i mötet med hans frihet.Mötet med andra människor börjar med ansiktet, det är det första man ser och först senare, men aldrig fullständigt, avslöjas personligheten bakom. Barnets ansikte är det första man som förälder ser och under det första året är men om att forma individen som växer fram i mötet. Ansiktet är viktigt. Deleuze och Guattari talar om det i termer av vit vägg och svarta hål, och menar att Jesus var den som uppmärksammade ansiktet och kopplade ihop det med subjektet. Kristendomen är en individualistisk religion, och kanske är det därför som kärleksbudskapet är så viktigt att betona? Individualismen, friheten och JAGET är en mäktig bild och uppfattning som banat väg för diktatorer och folkmord.
Levinas försöker i ”Totalitet och oändlighet” driva fenomenologin till en utläggning av det som föregår och förutsätter våra erfarenheter av världen och oss själva, och han ger denna protofenomenologi just namnet etik (men det är alltså snarare en protoetik än en etik i vanlig mening). Etiken måste föregå filosofin och inte vice versa, eftersom filosofin enligt Levinas alltid rymmer en totalitär tendens. Filosofin undertrycker det särskilda till förmån för det generella i sitt begreppsliga arbete och riskerar därför att glömma, eller snarare behärska, den andres ansikte.Gillar även denna tanke, att etiken måste föregå filosofin. Först måste man ha en stabil uppfattning om vad som är gott och riktigt, hållbart och önskvärt. Sedan kan man tänka och skaffa sig kunskaper. Utan ett sammanhang att placera in kunskapen i blir den instrumentell och potentiellt farlig. Kunskap är aldrig ond eller god i sig, och som David Hume menar: Ur ett är följer aldrig automatiskt ett bör. Etik är enormt viktigt, inte minst dessa dagar av alternativa fakta, främlingsfientlighet och rasism. I krig är sanningen det första offret, brukar man säga. Och inte för inte döljer sig företrädare för antidemokratiska rörelser bakom masker, de vill inte möta den andres ansikte, inte se den man hatar i ögonen. Levinas är absolut något viktigt på spåren och hans filosofi och tankar om etik är enormt viktiga idag.
Cederberg lyfter här fram hur den andres ansikte inte primärt skall tänkas som hans (hennes) unicitet i betydelsen att han är annorlunda än jag, vare sig det rör sig om kön, klass, etnicitet eller någon annan biologisk eller kulturell skillnad. Den andres annanhet är en absolut annanhet i meningen just av det mänskliga som sådant. Det mänskliga är den andre som ger sig tillkänna.Människa blir man tillsammans med och genom andra. Det är viktigt att påminna sig om det, för det är lätt att demonisera, till exempel, olovligen marscherande företrädare för antidemokratiska, nazistiska, rörelser som i dessa mörka dagar anar morgonluft. Även de är människor, och det var vi som kallade på dem när vi började tala om flyktingar som hot och stängde gränsen, när vi slutade se desperata medmänniskor som just människor, när vår egen ekonomi prioriterades framför deras behov. Genom att agera på det sättet visade vi vad vi menar egentligen. NMR är inte autonoma, de är en spegelbild av oss själva och vårt samhälle, en konsekvens av vårt bristande intresse för etik i vardagen.
Tar en paus där och fokuserar på bokskrivande. Återkommer i slutet av dagen (tror jag) med avslutningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar