Slump och tillfälligheter styr men går inte att styra

Denna bloggpost är en fortsättning på de tre posterna om komplexitet. För att förstå komplexitet måste man acceptera och beakta slumpens och tillfälligheternas roll i tillvaron. Slumpen finns och verkar överallt och dess roll i vardagens och samhällets tillblivelse är betydande. Det oväntade och det oväntat oväntade är regel, inte undantag. Och slump är ett inslag i världen och tillvaron som inte går att kontrollera, den är ett slags bakgrundskonstant (om det ordet nu är det rätta). Ett oundvikligt moment som går att räkna med men aldrig på. Slumpen kan bara accepteras. 

Slump är en viktig utgångspunkt för studier av kultur, en premiss för förståelsen av kunskap. Hade slumpen inte funnits eller om den fungerat på något annat sätt hade världen sett annorlunda ut, helt annorlunda. Vi kan önska oss en annan värld, men faktum är att vi har den värld vi har. Detta betyder absolut inte att vi måste acceptera världen som den ser ut idag. Världen förändras, liksom kulturen och du och jag. Förändring är rörelse och även om rörelsen inte kan styras mot ett på förhand definierat mål går tillblivelsens riktning att påverka, i alla fall på marginalen. Exakt vilket utfallet blir går dock aldrig att bestämma. Som nyss när jag skulle betala för kaffet och lite stressad bara ville betala inte fick göra det förrän jag svarat nej på frågan om jag inte ville ha lite juice, en smörgås? Jag vet vad jag vid ha: en liten vanlig bryggkaffe, men så enkelt är det aldrig. "Vår standardstorlek är stor så säger du bara en kaffe får du den storleken". Reklam fungerar på samma sätt. Det handlar om sätt att utnyttja slumpen även om den inte går att kontrollera. Ingen tror att man går på trixen, men om inte tillräckligt många gjorde det någon gång skulle de inte användas.

När jag talar om slump gör jag det i den betydelse av ordet som Deleuze har lanserat, det har jag påpekat många gånger här på bloggen och i andra texter. I en rad olika texter och sammanhang återkommer han till tanken om filosoferande som ett slags kastande av en tärning. Det är en liknelse som jag verkligen gillar. Deleuze betonar härmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor. Tänkande måste istället förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext. Därav följer att hela det sammanhang som ger upphov till konsekvenser måste beaktas, för att man skall kunna förstå hur tänkande uppstår och förändras. Och ingen del av helheten kan på förhand sägas vara viktigare än någon annan, därav talet om komplexitet. Kultur fungerar på samma sätt, den blir till i möten mellan där slumpen alltid finns med i varierande grad, vilket är vad som ger upphov till öppenhet och dynamik. På bilden ovan syns ett antal olika tärningar, med olika många sidor, som får illustrera slumpens varierande vidd. Det saknas ett mynt att illustrera att det ibland kan handla om antingen eller. Poängen att använda tärningen som bild att tänka med handlar om att visa att slump inte betyder att vad som helst kan hända. Slumpens verkan sker alltid på marginalen, men över tid kan även små förändringar ge upphov till omvälvande konsekvenser.

Tärningen är ett mycket bra och pedagogiskt verktyg som hjälper en inse att alla möjliga framtidsscenarion inte föreligger vid varje givet tillfälle. I det korta loppet kan slumpens inverkan tyckas försumbar, men inte över tid. Vad som faktiskt kan ske om en stund bestäms obönhörligen av förutsättningarna som uppstår ur det som hände nyss. Nu är ett öppen mellanrum, en möjlighet som det spelar roll vad man gör av. Vill man förstå förutsättningarna för framtiden måste man beakta både slumpen och hela sammanhanget, inte bara några på förhand utvalda aspekter av det (läs människor och det människor gör). Tärningen illustrerar att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.

När man inser att slumpen spelar en mycket större roll i våra liv än vi till vardags vill och kan erkänna, ja då är det inte så svårt att förstå att utfallet inte går att reglera i detalj, i alla fall inte över tid. Men det betyder naturligtvis inte att man ska ge upp och låta allt gå sin gilla gång. Talet om slump handlar absolut inte om att förespråka fatalism. Tankemodellen är långt ifrån ett argument för laissez-faire! Självklart går det hjälpligt att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Däremot går inte att reglera den i detalj eller styra den i en bestämd riktning. Det är en liten, men väldigt viktig perspektivförskjutning som allt jag skriver om här utgår från och som styr mig i min livsgärning.

Slumpen har inget med det som sker på den övergripande nivån att göra. Slumpens verkan har med delarna och deras inbördes relationer att göra. Slumpen är det moment som förändrar dynamiken i helheten, det som får förändringens rörelse att tippa över åt än det ena, än det andra hållet. Ju större system och helheter vi har att göra med desto trögare går det och ju mer krävs för att förändringen ska bli synlig, men slumpen spelar ändå roll och reglerar förändringens rörelse och tillblivelsens riktning. För mig kan en strulande dator göra att jag missar tåget, vilket gör att jag kommer sent till min anställningsintervju som leder till att någon annan får jobbet, men detta påverkar inte kulturen nämnvärt. Två skott på Sveavägen, riktade mot Sveriges statsminister får dock konsekvenser för Sverige. För världen spelade det mindre roll, vilket dock två plan som kraschade in i världens mest symbolmättade byggnader gjorde. Även om dessa händelser faktiskt var noga planerade fanns dock aldrig några GARANTIER för att illgärningarna skulle "lyckas", och dagen efter, den 12 september, var fortsättningen en öppen fråga och med en annan president hade administrationen agerat annorlunda. Detta är det ENDA vi kan veta. Ingenting i livet, kulturen eller världen är planerat i förväg eller går att målstyra. Slumpen styr inte, den utgör ett ständigt närvarande osäkerhetsmoment. Slumpen förklarar dynamiken och tillblivelsens avsaknad av linjearitet, och insikten om dess roll i tillblivelsen manar till ödmjukhet.

Slumpen spelar en roll i allt som sker, även mitt bloggande. Beroende på vem som läser det jag skriver och vilka kommentarer jag får påverkas tänkandet och skrivandet och i förlängningen även synpunkterna och min lärprocess. Slumpen finns inbyggd i helheten, mellan aktörerna som interagerar. Och eftersom aktörerna byts ut, eller deras dagsform skiftar och intresseområden går på tvärs mot eller överlappar varandra, liksom min dagsform och mina intressen, så menar jag att slumpen har en stor betydelse för det som publiceras här på Flyktlinjer, liksom för kulturen och samhällets tillblivelse. Här, i denna tanke, denna insikt, finns också alla argument jag behöver för att vara kritisk till New Public Management, som jag med stöd i egen forskning om kultur menar är en sanslöst naiv tankefigur. Det går så klart att sälja in idén och implementera styrmekanismerna, anställa ledare och kontrollera vardagen i vård, skola och på andra håll i samhället, och på samma sätt går det att förneka problemen med sjukskrivningar och vantrivsel. Fast förr eller senare kommer vekligheten ikapp oss alla. Mot slumpen och tillvarons öppenhet går inte att värja sig.

Samhällen och kultur fungerar som de gör, inte som människor vill eller önskar. Utfallet av interaktionen är det vi kan iaktta som vardagen, vars tillblivelse styrs delvis av slumpen. Ovissheten finns och verkar överallt, och den går aldrig att räkna på, bara acceptera och förhålla sig till. Slumpen är en explosion av möjligheter, ett kreativt överflöd som kastas ut. Och miljön som tar emot möjligheterna sorterar och bestämmer vad som fungerar och vad som förkastas. Två mekanismer eller funktioner, utan relation till varandra, som frambringar liv, utvecklar tankar och driver förändring. Det avgörande är vad som händer mellan. Det handlar inte bara om evolution. Det är en tankebild, ett analytiskt verktyg. Om vi vill. Om tanken landar rätt och om någon gör något med den, då fungerar det så. Annars blir det bara ett ord i mängden, som möts av tystnad. Likt en sekvens av vårt DNA som i den miljö människan befinner sig i just nu är meningslös, men som för kommande generationer mycket väl kan visa sig vara en framgångsfaktor. Så vill jag se på kunskap och kultur, som en relation, som någon som sker mellan. Mellan kreativa tänkare och en miljö som är receptiv och välkomnar nyfiken kan fler idéer testas än i en strikt målstyrd organisation där alla avvikelser från planen betraktas som misstag och där effektivitet är viktigare än allt annat.

Varken slumpen eller miljön kan styras. Förändringens riktning går aldrig att styra mot ett på förhand definierat mål. På marginalen, om man har tur, kan riktningen påverkas, men processen kan aldrig kontrolleras. Ju förr vi inser det desto bättre, för alla oss som lever nu och för framtida generationers skull. Plötsligt står vi inför en situation där allt mer av det vi har för handen måste läggas åt sidan på grund av ryska u-båtar eller ebola. Donald Trump hotar Kim Jong Il i FN. På kort tid, ibland på bara några sekunder kan ALLT förändras. Detta att världens idag mäktigaste president kommunicerar i affekt via Twitter oroar. Virusepidemier är ett resultat av slumpen, det kan alla förstå. U-båtar och kärnvapenhot däremot, är svårare att acceptera som slumpens skördar, men är på exakt samma sätt ett resultat av en komplex process vars utfall genereras mellan. Putins, Trumps, Jong Ils och andra ledares beslut att agera må se ut som rationella och kontrollerade handlingar, men är det bara delvis. Slumpens roll kan aldrig avfärdas, och därför är det så viktigt med ÖDMJUKHET, MARGINALER och förståelse för kulturens komplexitet och tillvarons oöverblickbarhet.

Det finns ingen kod som kan programmeras och ingen hårdvara som kan manipuleras. Slump (orden, tankarna och enskilda handlingar) är uttryck för deterritorialisering och miljön (naturen eller kulturen) för terriotrialisering. Två ytterlighetspunkter längs ett kontinuum. Båda finns, påverkar och går inte att önska bort. Livet är beroende av att samspelet mellan fungerar. En strikt kontrollerad värld är en död värld. Och en värld utan struktur, där allt bara kastas ut i tomma intet huller om buller är liktydigt med kaos som ingen enskild del kan överleva. Balans i samspelet mellan är vad som skapar resiliens, hållbarhet och reproduktion av liv, tankar och ett samhälle där många kan finna sin plats och bidra till helheten. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att lära sig förstå och hantera inslaget av slump.