Beroende på vilken typ av kunskap man söker, det vill säga vilket syfte man utgår från i sin forskning kan man grovt säg att det finns två vägar (det finns så klart en hel massa olika vägar, men det går menar jag att dela upp vägarna i två tankeuniversum, eller vad man nu ska kalla det). Viktigt dock att inte tänka på vägarna, världarna eller traditionerna som dikotomier, det handlar snarare om ytterlighetspositioner i ett kontinuum. Kvalitativ -- kvantitativ, hermeneutik -- positivism och deduktion -- induktion -- realism -- empirism är liknande uppdelningar som grovt sorterar in den vetenskapliga verksamheten. Vanvördigt talas det ofta om uppdelningarna i termer av antingen eller, men det är ovetenskapligt, för man väljer inte metod först och syfte sedan. FÖRST måste man veta vad man vill undersöka, vad det är för kunskap man söker. SEDAN väljer man metod. Kunskapen om världen menar jag kan delas upp i två huvudkategorier.
1. Kunskap kan betraktas som något man upptäcker, som något fixt och färdigt; som en karta med vita fläckar som fylls i allt efter som. Utgår man från en sådan kunskapssyn, om problemet man undersöker är av den karaktärer, är det berättigat att tala om kunskapen som ett pussel och forskningen som pusselläggande. Det är så här man ser på och närmar sig kunskap inom naturvetenskapen. Arbetet i laboratorier upptäcker allt mer detaljerade delar och aspekter av verkligheten, som sammanfogas i en och samma modell som allt eftersom fylls med allt mer detaljerat innehåll. När man för några år sedan hittade bevis för Higgs boson kunde fysikerna andras ut, för det bekräftade att standardmodellen höll sträck. Hade man inte funnit den där partikeln, eller om det visar sig att föremål kan färdas snabbare än ljuset, faller hela modellen och man får börja lägga ett nytt pussel. Poängen är att man på förhand har en tydlig uppfattning om hur det är, och sedan placeras respektive kunskapsbit in på sin plats i den komplicerade helheten. Man har så att säga tillgång till bilden (teorin är här ett slags bild) på förhand, i alla fall efter ett tag. Först har man bara tillgång till en grov karta med vita fläckar, men allt eftersom det vetenskapliga arbetet fortskrider får man tillgång till fler och fler pusselbitar som passas in i ramen. På områden där denna kunskapsmodell är tillämpbar går det hela tiden att följa arbetet och framstegen i takt med att bilden sakta klarnar. Därför kan man också göra förutsägelser, här, om kunskapen man söker är av denna karaktär.
2. All kunskap ser dock inte ut och fungerar på det sättet. Kunskap om kultur, till exempel. Den kunskapen vill jag snarare likna vid olikfärgade glasbitar som bildar utgångspunkt till och kan användas för att skapa mosaik. Kunskap om kultur är dynamisk, liksom kulturen som undersöks. Kunskapen om kulturen och kulturen som sådan förändras, delvis som ett resultat av kulturforskarnas arbete. Bitarna av kunskap förändras inte, men eftersom de kan fogas samman på lite olika sätt, beroende på vilka färger och former man har tillgång till och vilka visioner som utvecklingen eller förändringsrörelsen för tillfället strävar efter att förverkliga. Vision kan visa sig svåra att förverkliga av lite olika slag; antingen har man inte tillgång till just de mosaikbitar som behövs, eller också kommer man inte överens om vilken vision som ska vägleda skapelseprocessen. Kultur är komplext, öppet och föränderligt. Därför gillar jag tanken på kunskapen om kultur som en mosaik. Kulturforskarens uppgift är att beskriva eller skapa mosaikdelar som kan användas för att skapa bilder av. Kraven på delarna är lika strikta här som inom naturvetenskapen, men här skapar man mosaik istället för att lägga pussel. Resultatet ligger höljt i dunken och man vet inte hur det blir eller om det går förrän man är där och kan avgöra saken. Fast frågor rörande kultur är aldrig avgjorda en gång för alla. Gamla visioner kan dammans av i nya sammanhang, tillsammans med nya människor. Man kan försöka och försöka igen, utan att behöva överge visionen. Och forskningen kan finna nya delar som kan skapa nya möjligheter. Kunskapen är levande och föränderlig, liksom kulturen som undersöks.
Båda sätten att bedriva vetenskap är lika vetenskapliga och viktiga att värna för samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Det handlar inte om antingen eller, om vad som är rätt eller fel, utan om vad som fungerar till vad och när. Vetenskap utgår alltid från kunskapsmålet, från syftet med undersökningen: Vad vill man veta? Det är det enda som betyder något när man utvecklar en stod för sökandet efter kunskap. Vetenskapen är underkastad kunskapen, inte tvärtom. Det finns inte en enda vetenskaplig metod, men alla metoder kan vara mer eller mindre vetenskapliga. Och vetenskap handlar om att nå så bra, användbar och säker kunskap som möjligt om det man söker kunskap om och vill veta något om. Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA olika aspekter av världen, inte om att veta hur det är först och sedan bevisa det; det gäller för både pusselläggare och mosaikskapare. Det går inte att uttala sig om vilken syn på kunskap som är bäst, för det är omöjligt att avgöra separat och isolerat från verklighetens som ska undersökas och kunskapen man söker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar