Vi kan inte väja för komplexiteten längre 2

Återvänder till Under Strecket, till artikeln om komplexitet skriven av Nicklas Berild Lundblad. Befriande läsning. Tänk så många gånger som jag talat och skrivit om detta och upprepat insikten om skillnaden mellan komplex och komplicerad, som hittills tagits alldeles för lätt på. Nu verkar det dock som en förändring är på gång, och kanske att tanken den här gången hakar i det allmänna medvetandet och kan få genomslag i politiken och samhällsbygget. Ska vi kunna lära oss hantera klimatfrågan behöver bli bättre på att förstå och hantera komplexitet, och för att nå dit måste vi överge jakten på enkla lösningar. Livet är inte enkelt, inte för enskilda individer, och absolut inte för kollektiv. Om komplexitet förnekas, bortträngs och om enkelhetens lov besjungs riskerar vi att gräva oss allt djupare ner i det hål vi hamnat. Så länge det finns en kollektiv oförmåga i samhället att se och förstå komplexitet tvingas alla dagligen och stundligen hantera och leva med konsekvenserna. Den kollektiva förnekelsen av tillvarons komplexitet och hyllandet av det enkla gör att arbetet med att utveckla verktyg för att förstå och hantera komplexitet försvåras, eller ibland motarbetas. Hittills har man valt att skjuta på budbäraren istället för att inse och förstå problemet.

Det är självklart enklare att förklara och argumentera för komplicerade lösningar som testats om och om igen, fast på andra typer av problem, än att lyssna på den som pekar på behovet av förståelse för det som är komplext, vagt eller motsägelsefullt och som inte går att lösa, bara lära sig förstå och hantera. Det är enklare att få gehör för enkla lösningar, än komplexa, oavsett vilken typ av problem man står inför. Orsaken till dessa tingens ordningar är att allmänheten, åhörarna tycker bättre om den som säger det man vill höra, än den som säger det man kanske behöver höra (för att på sikt kunna bygga ett bättre samhälle, till exempel). Alla vill bli omtyckta, och det är publiken som bestämmer. Klart att den som kommer med en enkel förklaring vinner då. Tyvärr ersätter man oftast hen med en annan publikfriare om/när det visade sig att det inte var så enkelt. Plötsligt går arbetslöshetssiffrorna ner, och den som råkar ha makten då hyllas som en hjälte. Nokia är ett sorgligt exempel på hur det kan gå och hur det fungerar när en framgångsrik ledare konfronteras med tillvarons komplexitet. När det oväntat oväntade inträffar, vilket lanseringen av iPhone kan sagas vara ett exempel på, då står alla handfallna. Utan undantag är det så världen ser ut och fungerar. Vill vi ha det så här även i fortsättningen? Eller ska vi försöka bygga en hållbar värld? Det senare är min vilja och det jag kämpar för, och nu verkar det som sagt som även naturvetare är öppna för samtal över gränser om denna fråga. Nåväl, åter till artikeln, som handlar om den nyutkomna boken Scale, av Geoffry West.

Här finns emellertid också två djupare teman som ­förtjänar uppmärksamhet. Det första är just frågan om komplexitet och komplexa adaptiva system. Det är tydligt att den klass av fenomen som vi kallar komplexa blir allt viktigare. De är inte bara teoretiskt fascinerande, utan av stor praktisk betydelse i en globaliserad, teknologisk värld. Ändå saknar vi, påpekar West, en helhetlig och sammanhängande begreppsapparat för att studera dem. En rad frågor om komplexitet kan inte ens enkelt ställas idag. Ta exempelvis frågan om huruvida världen har blivit mer komplex under de senaste 100 åren. Spontant skulle vi givetvis besvara den frågan jakande, men hur mäter vi komplexiteten? Den kanske enklaste definitionen – att det handlar om interaktion mellan en mängd olika systemkomponenter och att ju fler komponenter och interaktioner, desto mer komplext är systemet – är fortfarande rudimentär.

Kulturvetenskap förfogar inte över några enkla lösningar, men inom ämnet och tanketraditionen finns kompetens att hantera komplexitet. Kulturvetenskapen kan hjälpa människor och kollektiv att förstå komplexa samband. Kulturvetare letar efter, och finner överallt, paradoxer. Det är så kultur ser ut och fungerar, oavsett hur vi människor tänker kring det och även om vi inte vill att det ska vara så. För att förstå kultur måste man acceptera detta. Det finns inga genvägar, och det är på inget sätt enkelt. Världen och verkligheten är komplex, allt fler verkar vara överens om det. Förstår man det, och om många kan ta till sig den insikten, ökar chanserna dramatiskt till att man kan hantera samhället och till att man kan skapa hållbara system. Om och när många förstår hur det verkligen är ökar chansen att man kan arbeta tillsammans för en bättre värld.

I sitt efterord skriver West att förståelsen av ­komplexa system kommer att vara en av de mest centrala utmaningarna i framtiden. I dagsläget är vi inte i närheten av att förstå komplexiteten – ofta hänvisar vi i stället till den som ett närmast meta­fysiskt begrepp. Komplex framstår som en synonym till obegriplig eller ohanterlig.

Komplexitet är en inneboende egenskap i kulturen, inte ett problem som har en lösning. Det är viktigt att förstå det för där finns nyckeln till framgång i kunskapsutvecklingen. Alla "lösningar" på komplexa problem leder till nya problem och motsägelser, men det är som det är, det är inget problem. Komplexa problem kan bara hanteras, inte lösas. Uppgivenheten som komplexitet lätt ger upphov till lurar ständigt bakom hörnet. Ingen vill hamna i en situation där man har ansvar för det som är komplext. Förnekelse av problemet är emellertid ingen lösning, det bidrar snarare till att förvärra den underliggande problemet. Ändå är det ofta där man hamnar i praktiken. Det är djupt mänskligt att söka sig bort från det som är okänt eller obehagligt, och så kan problem som inte går att lösa uppfattas. Fast förnekelse leder bara till nya och potentiellt värre problem. Här finns kunskap att hämta från kulturvetenskapen som brottats med denna typ av problem länge. Tillsammans med företrädare för andra vetenskaper och forskare med andra kompetenser kan vi lära oss bli bättre på att hantera komplexiteten, kontrollera den kan vi dock inte.

Ur det perspektivet ger Wests modeller och beskrivningar av samband som håller över flera olika klasser av komplexa system en vink om hur vi måste gå vidare: ­lösningen ligger i en vetenskapsteoretisk blick som skiftar mellan biologins klassificeringar och fysikens sökande efter lagar. Här finns oerhört intressanta frågor som spänner över en mängd fält. Inte minst saknas en komplexitetens filosofi, som kan redogöra för begrepp och problem på ett bra sätt.

Håller inte med om att det saknas en filosofi skapad för att hantera komplexitet. Det finns gott om filosofer som förfogar över en lång rad användbara verktyg för att förstå komplexitet. Tyvärr tas dessa filosofer inte på det allvar de förtjänar, ibland avfärdas de helt. Sanningsrelativister kallas de ibland, filosoferna som i arbetet med att försöka förstå komplexitet kommit till slutsatsen att frågan om vad som är sant eller falskt är en felställd fråga som utgår från felaktiga premisser. Rör frågan ett komplext problem finns inget entydigt svar, fenomenet som undersöks är vagt till sin natur och alla säkra svar är per definition fel. Inte konstigt då att man kan få för sig att det inte finns filosofer som förfogar över verktyg och begrepp att hantera komplexitet på ett bra sätt. Det handlar bara om var man letar och vad man söker efter. 

Komplexiteten är också ett hot. De system vi nu lever i förstår vi inte, men vi har ändå förmågan att förändra dem – utan att veta vad vi gör. Världen går förmodligen inte under med en skräll eller ett pip utan i komplexitetens kakafoni. Wests bok förstärker insikten bakom grundandet av Santa Fe-institutet: att detta är samtidens mest akuta vetenskapliga utmaning. 

Självklart är det så. Hybris straffar sig. Erkänner man inte skillnaden mellan komplex och komplicerad, tror man att det går att kontrollera komplexa system; om det är utgångspunkten som inte får ifrågasättas, ja då är det som att be om problem. Om man håller fast vid övertygelsen och utgår från att det som (natur)vetenskapen inte kan lösa idag kommer man att kunna lösa imorgon fortsätter man på den inslagna vägen och litar blir på att någon annan kommer att rädda en. Det är mänskligt att tänka och agera så, men det gör det inte mindre problematiskt. Det vore inte första gången i världshistorien som framgångsrusiga människor drabbas av oövervinnerlighetsskänslor och bara rusar på. Jag är lika oroad som West, men ser resultatet av hans, och forskarlagets han arbetar med, insatser som oerhört viktiga och hoppfulla. Om insikten att det finns komplexa problem och att dessa är väsensskilda från komplicerade problem kan vi tillsammans arbeta för att öka förståelsen för komplexitet och lära oss hantera sådana problem bättre. Kontrollera dem kan vi dock inte, det är viktigt. Att acceptera det handlar inte om att ge upp och kapitulera, det är istället första steget mot ett genombrott, inledningen på ett fruktbart samarbete för att skapa ett mer hållbart samhälle.

Det andra temat i boken som förtjänar att uppmärksammas är att den metodologiska räddningen inte ligger i det som ibland kallas big data. Vi lever i en datarik tid vilket har sina fördelar, eftersom data, observationer och mätvärden är grundläggande för vetenskapen – men de räcker inte. I vår datarikedom tappar vi bort precis det som West försöker göra: anläggandet av en begreppslig modell som gör det möjligt för oss att teoretisera. 

West kallar dessa modeller ”grovkorniga” och betonar att det finns betydande värde i att studera problem som inte leder till precisa svar, utan i stället ger en uppfattning om stora samband. 

Exakt vad jag hävdat i åratal. Statstik och matematik må vara förförande vackert, men om problemet är av en annan art än problemen verktygen utformats för spelar det ingen roll. Svaren som levereras av datorns enorma processorkraft är ock förblir meningslöst eftersom det inte tar oss ett enda steg närmare förståelsen för KOMPLEXITETEN. På komplexa problem finns inga exakta lösningar, bara samband. Förstår man sambanden och slumpens roll i förändringsprocessen, att komplexa processer är öppna, har man tagit ett stort kliv framåt och skaffat sig en bra grund att stå på. Fast man måste inse och acceptera att det inte går att finna några exakta svar, man måste acceptera vagheten, öppenheten och bristen på liearitet. Big data är användbart och viktigt, men bara för att förstå komplicerade problem, inte för att förstå komplexa. Kulturen, till exempel, är en helhet som består av både det som varit, det som är och det som skulle kunna bli. Det enda som går att undersöka och samma in data om är det som varit och det som är, men virtualiteten som ännu inte realiserats går inte att fånga oavsett hur stora mänger data och processorkraft man än förfogar över. Kultur är komplext, och vill man förstå kultur måste man acceptera detta faktum.

Han berättar om hur Santa Fe-institutet formades, och hur man diskuterade vilket forskningsproblem man ville ägna sig åt. Förslag saknades inte: datavetenskap, logik, dynamik – men Nobelpristagaren Murray Gell-Mann påpekade att alla förslagen handlade om verktyg, och inte om frågor eller problem. Hans förslag – att man skulle studera komplexitet och komplexa adaptiva system – vann snabbt gehör eftersom det fokuserade på ett nyckelproblem som spände över flera olika vetenskaper. Institutets självklara tvärvetenskaplighet blev ett resultat av valet av forskningsämne. 

Tvärvetenskap handlar om samtal, inte om debatt. Komplexa problem kan kanske lösas genom debatt och sökande efter best practice, men komplexa problem måste man förhålla sig mycket mer ödmjukt sökande inför, och man måste lyssna mer på kritiska invändningar och alternativa förslag än man försvarar sina reslutat. Det verkar som man arbetar så i Santa Fe, och det inger hopp och gör mig glad. Kanske kan deras arbete leda till att samhället anammar en annan syn på kulturvetenskapen och slutar se den som ett sätt att strula till sitt liv. Kanske, hoppas!

Studiet av stora datamängder kräver teori, begrepp och frågor. Det planlösa surfandet i datamängder kan leda till enskilda upptäckter, men det kan aldrig ersätta forskningens kärna – viljan att ordna data och observationer till teorier, gärna stora teorier med nya begrepp. 

Som sagt, sådana teorier finns. Det handlar bara om att öppna ögonen och leta utanför de vanliga, kända domänerna. Det handlar om att lära sig ställa nya frågor, om andra saker och på annorlunda sätt. Det handlar om att förstå att epistemologi är ett öppet sökande efter olika typer av förklaringar, och alla förklaringar som fungerar är bra. Slår man sig till ro och utgår från att sanningen finns nedlagd i världen för människorna att upptäcka, att det bara handlar om att söka svar i detaljerna, allt längre ner, allt djupare in i materiens innersta, kommer man aldrig att kunna utveckla förståelse för det som är komplicerat.

Idag riskerar vi en normalvetenskap där data mining resulterar i meningslösa kataloger över korrelationer utan teoretisk överbyggnad.

Avslutar denna post (men det kommer en till) med ett citat från min bok om samtal (som jag menar är vad som behövs för att komma framåt i kunskapsutvecklingen) där jag skriver om experter och den dominerande synen på kunskap:

Fråga och svar. En som vill veta och som kräver klarhet, och en som ska svara. Så brukar det se ut, i skolan, på universitetet, i samhället. Överallt, när kunskap söks. Uppfordrande frågor som kräver svar ställs allt oftare. Klart man känner sig ställd mot väggen. Klart man kan känna sig tom då. Överväldigad av ansvaret som frågaren lämpar över på den som ska svara. Det finns oerhört många förväntningar i luften när en fråga ställts. Svårt att känna att man har något att säga då. Och den känslan bottnar i och kan härledas till olika orsaker och aspekter av kultur. Varför skulle man svara, det vill säga ta på sig ansvaret? Varför måla in sig ett sådant hörn? För när man har svarat förväntas man stå till svars. Och kan någon beslå en med osanning, ja då är man rökt. Den som strävar efter auktoritet och samhällsinflytande vet att det är så här det fungerar, och det påverkar inte bara synen på experter utan lika mycket uppfattningen om vad som är möjligt att veta och vad kunskap kan vara och användas till. Vetande är lika kontingent som kultur och följer samma lagar.