Vad gör människan till människa?

Snubblar över en artikel som väcker tankar och inspirerar. Den handlar om människan; om vad som utmärker människan och det mänskliga. Humanioras eviga fråga; en fråga utan givet svar som inte bara filosofer och forskare funderat över sedan urinens tider; en fråga som förenar alla människor eftersom ingen kommer undan den. Det går inte att vara människa utan att ägna en ansenlig del av sitt liv åt att fundera över vad det är att vara människa. Reflektioner över just den frågan bidrar till att göra människan till människa och där finns också frön till utveckling av samhället. Fast, och det är viktigt, MÄNNISKA är ingen soloprojekt. Människan och mänskligheten är liksom livet på jorden ett kollektiv. Såväl enskilda individer som grupper, samhällen och mänskligheten som helhet har det gemensamt att både delarna och helheten är ömsesidigt beroende av varandra. Jag behöver dig, du behöver mig; vi och alla andra behöver varandra. Det finns ingen minsta mänsklig beståndsdel, allt och alla är flera. Utan samverkan inget liv, ingen mänsklighet, inga nationer, inget samhälle, ingen grupp, familj eller individ. Utan andra finns inte jag: vi lever genom varandra och förändras tillsammans.

The emerging fields of embodied and enactive cognition have started to take dialogic models of the self more seriously. But for the most part, scientific psychology is only too willing to adopt individualistic Cartesian assumptions that cut away the webbing that ties the self to others. There is a Zulu phrase, ‘Umuntu ngumuntu ngabantu’, which means ‘A person is a person through other persons.’ This is a richer and better account, I think, than ‘I think, therefore I am.’

Jag tänker alltså är jag, är inte fel, men det räcker inte. Descartes glömde eller förstod inte att även tänkandet på egen hand är en dialogiskt relationell verksamhet. Ingen enskild är sig själv nog; även i ensamhet är man tillsammans. Ingen har sitt eget språk, för då är det inget SPRÅK. Inte ens en framstående filosof klarar sig utan andras tankar och resultatet av tidigare generationers intellektuella arbete, antingen som grund att bygga vidare eller något att ta spjärn emot. Ingen tanke börjar från noll och det finns ingen yttersta punkt varifrån allt annat kan härledas. Det enda som existerar och har existerat är evig tillblivelse och dynamisk förändring. Människa blir man genom andra människor och tänker gör man tillsammans.

Ingen människa är en ö och ingen individ börjar från noll med två tomma händer; the self made man är en självförhärligande myt, en grandios illusion. Människan är en reciprok, dynamiskt föränderlig och sammansatt varelse, dömd till och sprungen ur kollektivet. Ensam är inte stark, på egen hand klarar sig ingen. Därför har jag kommit att intressera mig för kultur, som är ett sätt att tänka på och närma sig det som förenar människor, det som händer mellan och som förändras processuellt. Kultur vill jag likna vid ett samtal, just för att betona detta att man blir människa i mötet mellan och genom andra. Och när jag studerar kultur studerar jag Förändring, i rörelse.

Nyckeln till hållbarhet, som jag ser det, är ett samhälle präglat mer av samtal än debatt. Samtalet är en plats att mötas i och utvecklas på. Samtala gör man för att lära av varandra, för att lyssna och dela med sig. Genom samtal och i möten mellan blir man människa, genom att umgås med andra. Skriva texter och publicera inlägg på nätet är något man gör i ensamhet, men man gör det ändå tillsammans. I alla fall så länge man är lyhörd och responsiv. Genom skrivande, samtal och reflektion utvecklas man både som individ och kollektiv. Därför oroas jag av den växande narcissismen, jaglojaliteten och den oresonliga tonen på nätet och i samhällsdebatten. Jakten på effektivitet, lycka och framgång riktar uppmärksamheten inåt, mot jag och mig och mitt. Skatt blir stöld och lagförslag mot tiggeri och hårdare straff blir till tecken på ansvarstagande, och var och en sin egen lyckas smed upphöjs till allmän lag: Vem vann debatten; den är den enda som betyder något, att JAG får uppmärksamhet och når framgång.

Debatten är liksom idealiseringen av the self made man, tanken på att jag är mig själv nog är ett svart hål fyllt av förödande, destruktiv tomhet. Debattens logik leder till att det byggs murar, och där bakom växer paranoida vanföreställningar om allehanda hot. I ensamhet förvrängs allt och frihet blir tvång, solidaritet blir stöld och gemenskap innebär kamp. Bakom murar, i ensamhet utvecklas ingen mänsklighet, tvärtom. Människa blir man genom andra och har man bara sig själv att spegla sig i blir man som den där trollkarlen från indialand, i Lennart Helsings sång, som förvandlade sig själv till ett glas vatten, drack upp det och försvann. Utan andra är jag ingen, tillsammans är vi många och starka. Enade vi stå och söndrade vi falla. Build that wall, skanderade Trumps anhängare. Och Trump sitter ensam i sitt torn och twittrar till sina följare. Själv följer han bara ett mycket litet fåtal, och han omger sig med jasägare och likatänkare. Han är en ensam president som på egen hand tror att han klarar av att göra Amerika stort. De som tror på honom och ser honom som en ledare är också ensamma och rädda för andra. Det är narcissismen i ett nötskal. Det är inte vägen fram, tvärtom. I ensamhet slutar man vara människa, för människa blir man genom andra. Det är inte murar som behöver byggas, utan broar.

Man blir inte en bättre människa genom att idka välgörenhet, lika lite som tiggeri är en lösning, men genom att dela med sig och hjälpa andra växer alla. När den starke lyfter den svage blir båda bättre människor. Skatt är solidaritet och ömsesidighet. Omfördelning är gemenskap. Samhället är vårt att förvalta tillsammans, och ju fler som osjälviskt bidrar desto bättre blir det för alla. Människa blir man genom andra, inte på egen hand.