I stora drag och väldigt förenklat är detta vad postmodernismen går ut på och försöker förstå och skapa verktyg för att hantera. Postmodernismen, i alla fall den postmodernism jag kommit att intressera mig för handlar om verkligheten, inte så som den är, utan så som den upplevs. Mitt vetenskapliga intresse och kunskapsmål handlar om att förstå människan och mänsklighetens plats i verkligheten, därför kan jag aldrig bortse från det faktum att maktordningar och känslor samspelar med fakta när bilden av verkligheten träder fram. Människor har en fallenhet att lyssna på auktoriteter och även om man är kritiskt finns ingen möjlighet att granska alla påståenden lika noggrant. Livet pockar på uppmärksamhet. Människor är inte maskiner även om många jämför sig med och idealiserar den perfektion och kapacitet som datorer (så länge de fungerar) visar prov på. Allt detta spelar roll och samverkar och det går inte på förhand att veta vad som är viktigast. Vill man förstå kunskap och vetenskapens möjligheter måste man ta med människan och det mänskliga i beräkningen.
Kunskapen om världen är ingenting som upptäcks, som finns utanför kulturen; den är alltid förmedlad. Vetenskap strävar efter objektivitet men den är alltid mer eller mindre subjektiv. Allt vetande, all information erkänns inte som vetande. Det krävs sortering, värdering och konsolidering för att förvandla verklighetens myllrande komplexitet och tillvarons dynamiska föränderlighet till vetande. Och det är människor som avgör vad som är vad och vilken kunskap som är viktigast, vilken vetenskap som är mest värdefull och vem man ska lyssna på. Människan omvandlar hela tiden intryck till kunskap, det gäller lika för individer i vardagen och forskare i akademin. Utan tolkning och värdering, ingen kunskap. Hur fantastisk människan än är tror jag de flesta håller med om att vi är långt ifrån så ofelbara som vi önskar. Det är som det är med den saken, liksom med verkligheten. Man kan hysa vilka åsikter man vill, men det blir alltid som det blir, och bara i undantagsfall som man önskar.
Åsikter finns det gott om; alla har en åsikt, även om sådant de bara har vaga uppfattningar om. Just nu debatteras vinster i välfärden intensivt. Som forskare är det intressant men också frustrerande att engagera sig i frågan, för i flödet på Twitter och utbytet av åsikter på Facebook bollas det med fakta av varierande grad av vetenskaplighet och den som ger sig in i diskussionen blir inte sällan undervisad om hur det är eller vad vetenskapen säger. Att i det läget spela ut forskningskortet är meningslöst, där i debattens hetluft handlar det inte om vad som är sant utan om vem som betraktas som auktoritet och vilken typ av fakta man väljer att hänvisa till. Det handlar inte om hur det är eller vad som fungerar utan om vad som kan ledas i "bevis"; om att VINNA. Jag är av den fasta övertygelsen om att skola och utbildning är en väsensskild verksamhet från tjänste- och tillverkningsindustrin. Skolan är allas angelägenhet och akademins uppdrag är att utveckla bästa möjliga kunskap för garantera samhällets, mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnad. Att driva skolor som företag, eller i alla fall tillåta ägare plocka ut vinst är en både befängd och djävulsk idé. Friskolereformen är ett slags Pandoras box, som när den väl öppnas aldrig går att stänga igen. När skolan väl förvandlats till en marknad, när girigheten väl fått fäste och marknaden har fått in en fot i utbildningssystemet, är det känslorna som styr och intellektet har ingen chans. beviset för detta är att Alliansens partiledare och många andra människor med makt sprider lögner om hur det kommer bli om det föreslagna vinstförbudet träder i kraft. Debatten om skolan bygger på känslor och åsikter, vilket är dubbelt olyckligt eftersom ämnet är just skolan och eftersom utbildning handlar om kunskap.
Åsikter finns det gott om; alla har en åsikt, även om sådant de bara har vaga uppfattningar om. Just nu debatteras vinster i välfärden intensivt. Som forskare är det intressant men också frustrerande att engagera sig i frågan, för i flödet på Twitter och utbytet av åsikter på Facebook bollas det med fakta av varierande grad av vetenskaplighet och den som ger sig in i diskussionen blir inte sällan undervisad om hur det är eller vad vetenskapen säger. Att i det läget spela ut forskningskortet är meningslöst, där i debattens hetluft handlar det inte om vad som är sant utan om vem som betraktas som auktoritet och vilken typ av fakta man väljer att hänvisa till. Det handlar inte om hur det är eller vad som fungerar utan om vad som kan ledas i "bevis"; om att VINNA. Jag är av den fasta övertygelsen om att skola och utbildning är en väsensskild verksamhet från tjänste- och tillverkningsindustrin. Skolan är allas angelägenhet och akademins uppdrag är att utveckla bästa möjliga kunskap för garantera samhällets, mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnad. Att driva skolor som företag, eller i alla fall tillåta ägare plocka ut vinst är en både befängd och djävulsk idé. Friskolereformen är ett slags Pandoras box, som när den väl öppnas aldrig går att stänga igen. När skolan väl förvandlats till en marknad, när girigheten väl fått fäste och marknaden har fått in en fot i utbildningssystemet, är det känslorna som styr och intellektet har ingen chans. beviset för detta är att Alliansens partiledare och många andra människor med makt sprider lögner om hur det kommer bli om det föreslagna vinstförbudet träder i kraft. Debatten om skolan bygger på känslor och åsikter, vilket är dubbelt olyckligt eftersom ämnet är just skolan och eftersom utbildning handlar om kunskap.
Stannar upp lite. Byter spår för att inte överväldigas av vrede över dumheten som sprider sig. Relationer mellan kunskap och människosyn kan undersökas på väldigt många olika sätt. Läser just nu Colson Whiteheads gripande bok Den underjordiska järnvägen. Den handlar om slaveriet, som liksom dagens skola handlade om pengar, girighet och en djupt problematisk syn på både vetenskap och människor. Slaveriet motiverades med ekonomiska och rasistiska argument, och marknadskrafterna tilläts sortera och värdera människor enligt ett slags gudomlig ordning, där i Amerikas söder på 1800-talet. Det är inte så värst länge sedan. Minnet lever än och alla som vill kan lyssna och lära. Fast alla vill inte. Känslorna övertrumfar som bekant intellektet och finns det pengar att tjäna samt forskning och auktoriteter att luta sig mot är det enklare än att faktiskt sätta sig in i frågan och bilda sig en välgrundad uppfinning om vad som är etiskt riktigt. Slaveriet är en skamlig men ändå djupt mänsklig företeelse som löper som en röd tråd genom historien. Slaveriet förbjöds tidigt i Europa, och det krävdes ett blodigt inbördeskrig i USA innan det förbjöds även där. Fast det fortsatte på samma sätt under andra namn, och det fortsätter än idag. Finns det pengar att tjäna träder känslorna in och spelar ut intellektet på ett ögonblick.
Rasism handlar om känslor, inte om intellekt. Ändå är det inte särskilt länge sedan som Sverige ansågs världsledande inom rasbiologin. Och även om det fortfarande finns människor som överlevde förintelsen.finns det "forskare" som påstår sig sitta inne med bevis för att koncentrationslägren aldrig existerat; och det finns förfärande många människor som (säger sig) tro på forskarna eftersom deras bild stämmer överens med hur det känns och hur de vill att det ska vara. Företrädare för Sveriges enligt vissa opinionssiffror just nu näst största parti säger att fakta är en sak, men det är känslan som räknas. Kunskapens värde har devalverats sedan jag gick i skolan, sedan 1970-talet när det svenska utbildningssystemet betraktades som ett föredöme i världen. Kunskapsvärdet hänger intimt samman med människovärdet. Moderaterna vill förbjuda tiggeri, och man är för vinst i skolan och vården. Fattiga människor, flyktingar och avvikare från normen som har svårt att klara sig i konkurrensen anses mindre värda, inte för att det finns vetenskapliga bevis för det, utan för att man låter känslorna tala. Och i ett samhälle där kunskapens värde devalverats får känslorna tala; alternativa fakta blir lika mycket värda som annan fakta, utbildning uppfattas som en tjänst som liksom landets säkerhet kan och bör upphandlas i konkurrens av den som erbjuder lägsta pris. Problemen som förr eller senare hopar sig skyller man på någon annan, exporterar eller skjuts på framtiden.
Rasism handlar om känslor, inte om intellekt. Ändå är det inte särskilt länge sedan som Sverige ansågs världsledande inom rasbiologin. Och även om det fortfarande finns människor som överlevde förintelsen.finns det "forskare" som påstår sig sitta inne med bevis för att koncentrationslägren aldrig existerat; och det finns förfärande många människor som (säger sig) tro på forskarna eftersom deras bild stämmer överens med hur det känns och hur de vill att det ska vara. Företrädare för Sveriges enligt vissa opinionssiffror just nu näst största parti säger att fakta är en sak, men det är känslan som räknas. Kunskapens värde har devalverats sedan jag gick i skolan, sedan 1970-talet när det svenska utbildningssystemet betraktades som ett föredöme i världen. Kunskapsvärdet hänger intimt samman med människovärdet. Moderaterna vill förbjuda tiggeri, och man är för vinst i skolan och vården. Fattiga människor, flyktingar och avvikare från normen som har svårt att klara sig i konkurrensen anses mindre värda, inte för att det finns vetenskapliga bevis för det, utan för att man låter känslorna tala. Och i ett samhälle där kunskapens värde devalverats får känslorna tala; alternativa fakta blir lika mycket värda som annan fakta, utbildning uppfattas som en tjänst som liksom landets säkerhet kan och bör upphandlas i konkurrens av den som erbjuder lägsta pris. Problemen som förr eller senare hopar sig skyller man på någon annan, exporterar eller skjuts på framtiden.
Kunskapens förlorade värde manifesteras på olika sätt, men ingen kan förneka att det just i det avseendet var bättre förr. Det är inte postmodernismens fel att skolan inte fungerar, det är allas fel. Kunskapen har inget egenvärde idag, därför räknas betygen, resultaten och kvalitet (det vill säga jämförbara nyckeltal) högre än verkligt vetande. Känslorna övertrumfar intellektet på så många olika sätt. Bildning anses mossigt eller obegripligt, dyrt och ineffektivt. Bildning har i namn av effektivitet rationaliserats bort från skolan och samhället. Fördjupning, reflektion och lärda samtal uppfattas som slöseri med tid och resurser. Det är dumheten och känslorna som talar och när kunskapen saknar egenvärde besegras intellektet och vetande jämställs med åsikter, fakta ersätter visheten som kulturell ledstjärna och grund för samhällsbygget.
Igår inleddes en ny säsong av TV-programmet Fråga Lund, som jag väl kan tycka är ett okej TV-program även om det bara delar namn med den klassiska, bildningstunga och spränglärda förlagan. Jämför gärna, båda finns på SVT Play och Öppet arkiv (där man även kan hitta finaler i Vi i Femman från den tid då kunskap togs på största allvar eftersom den hade ett högt egenvärde). Skillnaden är slående och kunskapsinflationen är skrämmande. Vetenskap har förvandlats till underhållning. Bilden av en halvnaken Kristian Luuk som i slow motion faller ikapp med en korv har etsat sig fast på näthinnan och illustrerar för mig kunskapssamhällets förfall. Intellektet har övertrumfats av känslorna och det spelar inte längre någon roll vad man kan, om man inte är karismatisk, slagkraftig och fyndig. Forskarna i panelen är inte där i egenskap av forskare, Fråga Lund handlar bara ytligt om kunskap, det är UNDERHÅLLNING. Kunskapen har idag inget egenvärde, men paketerad som ytlig underhållning fungerar den. Förutsatt, givetvis, att nivån är tillräckligt låg så att alla kan hänga med och föräldrarna slipper förklara det som sägs för barnen.
Breddad rekrytering på högskolan talas det om. Fler ska läsa på högskolan, men inte för KUNSKAPENS skull eller för att det är viktigt att veta saker och ting, utan av arbetsmarknadspolitiska skäl. Inga extra medel skjuts till och genomströmningen är fortfarande kopplad till ersättningen. Kvaliteten som inte får påverkas, kommer så klart att påverkas, på samma sätt som den redan under lång tid redan påverkats, men den elefanten i det rummet talar ingen om. Så länge känslan är att det fungerar och betygen inte sjunker anses allt vara frid och fröjd och budbäraren kritiseras genom att peka på fakta som ger stöd åt den egna åsikten. Helhetsbilden, komplexiteten och relationen mellan intellekt och känsla berörs inte, för det skulle innebära att man tvingas ta frågan på ett hela annat allvar. Det skulle innebära att man tog hänsyn kunskapen och gav den företräde framför känslorna, vilket tar tid, kräver möda och resurser, dessutom utan att det finns några garantier för att man lyckas nå framgång.
Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha. Och kunskapssynen hänger intimt samman med människosynen och samhällssynen. Det är på allvar och på riktigt, oavsett hur mycket man skämtar bort frågan. Utbildning är ett svårt och dyrt projekt, men det är trots allt nödvändigt och det är bara dyrt i förhållande till hur vi värderar kunskapen och människan.
Mer än så hinner jag inte säga även om jag vill och trots att det gick fort på slutet. Vardagen i akademin pockar på uppmärksamhet och nu kan jag inte hålla dagens administrativa uppgifter och yrkesvardagens krav stången längre. Jag återkommer dock inom kort till ämnet.
Breddad rekrytering på högskolan talas det om. Fler ska läsa på högskolan, men inte för KUNSKAPENS skull eller för att det är viktigt att veta saker och ting, utan av arbetsmarknadspolitiska skäl. Inga extra medel skjuts till och genomströmningen är fortfarande kopplad till ersättningen. Kvaliteten som inte får påverkas, kommer så klart att påverkas, på samma sätt som den redan under lång tid redan påverkats, men den elefanten i det rummet talar ingen om. Så länge känslan är att det fungerar och betygen inte sjunker anses allt vara frid och fröjd och budbäraren kritiseras genom att peka på fakta som ger stöd åt den egna åsikten. Helhetsbilden, komplexiteten och relationen mellan intellekt och känsla berörs inte, för det skulle innebära att man tvingas ta frågan på ett hela annat allvar. Det skulle innebära att man tog hänsyn kunskapen och gav den företräde framför känslorna, vilket tar tid, kräver möda och resurser, dessutom utan att det finns några garantier för att man lyckas nå framgång.
Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha. Och kunskapssynen hänger intimt samman med människosynen och samhällssynen. Det är på allvar och på riktigt, oavsett hur mycket man skämtar bort frågan. Utbildning är ett svårt och dyrt projekt, men det är trots allt nödvändigt och det är bara dyrt i förhållande till hur vi värderar kunskapen och människan.
Mer än så hinner jag inte säga även om jag vill och trots att det gick fort på slutet. Vardagen i akademin pockar på uppmärksamhet och nu kan jag inte hålla dagens administrativa uppgifter och yrkesvardagens krav stången längre. Jag återkommer dock inom kort till ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar