Kapitalismens roll i klimatkrisen måste uppmärksammas

Alf Hornborg (professor i humanekologi vid Lunds universitet), som skrivit böcker som ”Global magic (Palgrave Macmillan, 2016) och Nollsummespelet är en högintressant forskare med många kloka men också intellektuellt utmanande tankar om hållbarhet och vad som krävs för att samhället verkligen ska kunna ställas om och bli hållbart på riktigt. Läser till exempel följande på Adlibris om Nollsummespelet , vilket manar till eftertanke.

Om vi menar allvar med retoriken om global hållbarhet och rättvisa måste vi vara beredda att ompröva våra mest grundläggande föreställningar om tekniska och ekonomiska framsteg. Det vi har uppfattat som utveckling och framsteg har genom historien i stor utsträckning varit en fråga om att förskjuta arbets- och miljöbelastning till människor med mindre köpkraft. Ofta har den ena gruppens framgångar genom ojämnt utbyte varit knutna till den andras förluster. Detta drag av nollsummespel blir särskilt tydligt om vi granskar den industriella revolutionen och den roll de fossila bränslena spelat i världshistorien, men det kan spåras genom flera årtusenden.

Alf Hornborg visar i denna bok att vår moderna bild av teknisk utveckling bygger på ett lokalt perspektiv ? världen betraktad ifrån 1800-talets Europa ? och på magiska föreställningar om teknikens väsen, som en i föremålen inneboende kraft snarare än något som möjliggörs av globala skillnader i priserna på arbete och naturresurser. Ett vidgat, globalt perspektiv ger oss anledning att betrakta teknik och inte minst pengar med nya ögon. Det är själva idén om pengar som ligger till grund för ojämnt utbyte.

"Nollsummespelet" vidareutvecklar resonemangen i Alf Hornborgs tidigare bok "Myten om maskinen" på flera sätt, bland annat genom att erbjuda en konkret vision för en hållbar ekonomi.

Det behövs radikalt nya sätt att TÄNKA för att bryta det destruktiva mönster som gör att vi hellre håller kvar vid dyrkan av tekniken och myten om framsteget samt övertygelsen om vi att vi framtiden kommer att hitta metoder för att lösa dagens problem och avvärja hotet. Jag måste erkänna att jag (ännu) inte läst särskilt mycket av Hornborg, men jag har hört honom tala, bland annat i Filosofiska rummet, och ska definitivt läsa mer. Finns så mycket bara som borde läsas, och allt för lite tid. Gäller att inte stressa upp sig, för då finns risk att inget blir läst. Lite på samma sätt är det med hållbarhetsfrågan, så många har så mycket klokt men sinsemellan olika saker att säga, att man lätt drunknar i flödet av information. Ännu ett exempel på hur viktigt det är att värna marginalerna och den värdefulla tiden att tänka efter.

Det får mig att rikta uppmärksamheten mot Hornborg här och nu är hans artikel i DN, där han riktar kritik mot innehålet i Sverker Sörlins artikel i samma tidning tidigare i sommar. Han skriver.

Även om delar av jorden ”med stor sannolikhet” kommer att bli obeboeliga redan i slutet av det här århundradet måste vi känna ”hopp i mörkret”, skriver Sverker Sörlin (DN 7/8). Givetvis måste vi försöka känna hopp. Det är inte bara ett villkor för att uppleva att våra liv har mening, det är vår skyldighet mot framtida generationer. 

Men vari består Sörlins hopp? Han verkar inse att kinesernas ”omåttliga entusiasm över hyperkonsumtion” är oförenlig med en allvarlig oro inför de klimatförändringar som konsumtionen ger upphov till – men kräver inte just denna motsättning en mer djupgående analys av de strukturer som driver sådan hyperkonsumtion? Är inte någon form av omvälvande insikt en av förutsättningarna för ett trovärdigt hopp? Jag kan inte se att Sörlin erbjuder någon sådan analys.

Jag vill inte välja sida och tror mer på samtalet än debatten, mer på gemensamt arbete än best practice. Både Sörlin och Hornborg är kloka och behövs, liksom alla som verkligen vill och försöker arbeta för hållbarhet. Vi kommer troligen aldrig att bli överens och även om vi inte hittar ett enda eller det bästa sättet kan och måste vi fortsätta sträva efter hållbarhet. Just i denna fråga håller jag dock med Hornborg och även jag menar att det krävs en radikalt ändrad uppfattning och helt nya tankesätt om vi ska lyckas i vår strävan.

Jag delar inte Sörlins uppfattning att det är föråldrade ”principer från kapitalismens barndom” som är grundproblemet. Vi kan inte, som han föreslår, göra kapitalismen hållbar på samma sätt som vi har ökat kustsäkerheten i Östersjön. Jämförelsen är bisarr.

Hornborg pekar på en av alla elefanterna i rummet, den kanske viktigaste. Jag tänker som han att det är kapitalismen som är den där elefanten och att det är den vi måste göra upp med. Inte avskaffa den, för det vore just en sådan "enkel" lösning som aldrig kommer att fungera. Pengarna går inte att avlägsna från samhället, men vår syn på och användning av pengar kan och bör granskas kritiskt, det håller jag med Hornborg om.

Nej, grundproblemet är kapitalismen som sådan. Och kapitalismens globala logik alstras obönhörligen av idén om en självreglerande marknad som gör att man med pengar kan byta till sig vad som helst (detta som antropologer kallar ”allmänsyftespengar”). Sedan 1700-talet har sådana pengar gjort det oklanderligt att i allt snabbare takt byta konsumtionsvaror mot de naturresurser och ekologiska sammanhang som förbrukas för att framställa dem. De låter oss nu byta regnskogar, korallrev och oljereserver mot Coca-Cola och tv-spel. Samma idé får oss att betrakta det som naturligt att livsmedel åt undernärda barn i Zambia värderas i samma valuta som den som finansspekulanterna leker med på Wall Street. Vi har alltså lärt oss ta för givet att ekosystem, människoliv och triviala tidsfördriv är utbytbara på samma marknad.

Hornborg är något enormt viktigt på spåren här i denna tanke. Pengar är ett ALLT annat än neutralt medium. Pengar är en aktör i eget namn; en omvälvande aktör med enorm agens. Pengar har inga känslor, men den kanaliserar makt genom att mediera människors begär efter rikedom. Viljan att ha och äga, bestämma och kontrollera är stor och stark. Det spelar därför en enorm roll VAD människor vill ha, för pengarna bryr sig föga. Pengarna hyser inga tvivel inför regnskogsavverkning, oljereserver eller andra ändliga resurser, de bara finns där och möjliggör det reversibla bytet. Om ekonomin var cirkulär och rörelsen gick åt båda håll hade vi inga problem, men det är inte så som vi använder pengar idag. Genom att ENBART fokusera på ekonomin och behandla regnskogsavverkningen som ett separat problem, istället för att betrakta det som ett mångtydigt, komplext och sammanhållet fenomen skjuts problemen på framtiden, där tron på (myten om) framsteget på något magiskt vis löser alla problem. Fortsätter vi tänka så flyttar vi oss ut längs ett sluttande plan och risken är stor att vi fört när det är för sent inser vårt misstag. Den där elefanten i rummet behöver verkligen uppmärksammas och diskuteras. Ekonomin och dagens penningpolitik har i högsta grad med klimatfrågan att göra.

Detta är grundproblemet. Det krävs mer än hopp och demokrati för att lösa det. Varken kineser eller européer lär på allvar ifrågasätta den konventionella idén om pengar – eller sin hyperkonsumtion – med mindre än att den avslöjar sin godtycklighet och sina brister. 

De konventionella pengarna är elefanten i rummet – de är roten till allt ont, men till synes omöjliga att ifrågasätta, eftersom implikationerna vore alltför radikala. Det är, som Fredric Jameson noterade, lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Endast kombinationen kris och nytänkande låter oss ana hopp.

Att sticka huvudet i sanden eller medvetet leta efter problemets ursprung och lösningar på alla andra ställen än utom just i ekonomin är galet. Att bara hoppas räcker inte. Men förr eller senare kommer klimatförändringarna att slå mot ekonomin, och kanske kan den kris som då oundvikligen kommer att uppstå skaka om mänskligheten så pass att det går att lyfta frågan och börja diskutera alternativ. Tiden talar för det och där finns ett visst hopp, trots att det är frustrerande att stå vid sidan av och maktlös tvingas se medan elefanten klampar runt i porslinsbutiken utan att någon reagerar.

Det handlar inte endast om att sluta använda fossila bränslen, utan om det långsiktigt orimliga i en marknad som belönar en accelererande resursförbrukning med mera resurser att förbruka. Fossilbränsleanvändningen har genom klimatproblematiken blivit den allt överskuggande måltavlan för ekologisk samhällskritik, men den är ytterst bara det tydligaste symptomet på att den globala ekonomin hotar hela biosfären.

Det på riktigt och det är på allvar. Pengar, det vill säga dagens syn på pengar, gör det möjligt att byta ändliga resurser som olja och regnskog mot trivialiteter som Coca-Cola och TV-spel. Sambandet mellan och pengarnas förmåga att driva förändring måste tydligare synliggöras och det behövs ett helhetsperspektiv. Frågan är komplex, inte komplicerad. Så länge den allmänna uppfattningen är att det handlar om två olika problem förblir elefanten i rummet osynlig, det är ett och samma problem, allt och alla hänger ihop och ekonomin är delansvarig för klimatförändringarna. Poängen med att peka ut ekonomin som en av bovarna i dramat är att ekonomin inte tar lilla upp. Problemet är att människor gör det, och anledningen till att människor tar illa upp är att om man accepterar ekonomins problem tvingas man acceptera sin egen roll i klimatkrisen. Därför är det så viktigt att samtala om dessa problem och inte ge människor dåligt samvete, för pengarna är här för att stanna. Det handlar inte om antingen eller, om vi ska ha pengar eller inte, utan om hur vi ser på och använder pengar. Nuvarande sätt att tänka och agera är djupt problematiskt och det måste uppmärksammas, diskuteras och åtgärdas, annars kommer hållbarhetsarbetet aldrig att kunna bära frukt.

Framstegsoptimisterna verkar tycka att frågan om planeten blir obeboelig är underordnad iakttagelsen att människor i Syd nu lever längre, konsumerar mera, och har bättre utbildning än sina föräldrar. Men som miljöhistorikerna Christophe Bonneuil och Jean-Baptiste Fressoz visar i sin bok ”The shock of the anthropocene” (Verso, 2015) kan vi inte förstå världssamhällets tilltagande ohållbarhet utan att se hur oupplösligt förbunden den är just med de ökande globala klyftorna. Som min kollega Andreas Malm föreslog redan 2009 borde vi i stället för antropocen tala om ”kapitalocen”.

Förekomsten av klyftor, och det faktum att klyftorna osynliggörs och kraven på att bygga murar och bevaka gränser ses som självklarheter, vilket är en konsekvens av att kapitalismens logik inte uppmärksammas och diskuteras kritiskt, leder till problem. Klyftor är kapitalismens livsluft. Mellanrum däremot och mångfald, som blir möjligt genom ökad jämlikhet är nyckeln till hållbarhet. Vi sitter alla i samma båt och är under överskådligt tid bundna till jorden som är den enda plats i universum där människor kan leva som just människor med allt vad det innebär. Klyftor är ett problem för både mänskligheten och naturen, men så länge kapitalismens roll i dramat inte uppmärksammas kommer problemen aldrig att kunna lösas. Hornborg påminner oss om att problemet är inbyggt i samhällsstrukturen och sättet att se på och använda ekonomin.

Det är inte hela mänskligheten som förstör planeten, utan en global minoritet. De fattiga massorna i Syd har ingen glädje av demokrati i Europa. Ett kontrakt med naturen måste innehålla löftet att inte låta allmänsyftespengarna fortsätta att bryta ned biosfären.

Pengarna är inte problemet, men vårt att att se på och använda pengar är det. Kan vi bara inse detta och inleda konstruktiva samtal om hur en annan syn på pengar skulle kunna se ut och fungera finns det hopp, men först måste den där elefanten uppmärksammas och placeras i karantän.