Bruno Latour 1

På väg till läsårets första föreläsning. Ska tala om kultur, vilket är ett föreläsningsämne där utmaningen för mig handlar om hur ämnet ska begränsas. Jag har funderat, läst och skrivit om ämnet sedan 1990-talet. Den viktigaste kunskapen jag kan förmedla om ämnet är att kultur inte är något, att den uppstår och förändras mellan människor som både påverkar och påverkas av den. Ämnet tar mig tillbaka till tider som flytt, till åren som student och doktorand. Till en spännande och omvälvande tid i livet fylld av intellektuella genombrott och förlösande aha-upplevelser. Rubriken på bloggposten är Bruno Latour, vilket är en filosof jag upptäckte i slutfasen av avhandlingen. Jag minns hur min handledare med oro i blicken förhörde sig om vad mitt intresse för Latour handlade om, skulle jag månne byta inriktning på min analys av det insamlade materialet? Det avråddes jag å det bestämdaste att INTE göra. Även om det var omtumlande och ögonöppnare att stifta bekantskap med Latour och aktör nätverksteori insåg jag att det fick anstå till nästa projekt. Så blev det också. Som ett resultat av mötet med Latour kom jag att byta perspektiv i mina kulturvetenskapliga undersökningar, från att ha samlat in och analyserat diskurser, språk och berättelser till att nu söka aktörer förenade i nätverk. Samma verklighet, men olika förklaringar och aspekter som uppmärksammas. Det är detta som gör ämnet kultur så intressant, det finns så mycket olika saker att studera på så många olika sätt.

Nåväl, detta ska inte handla om kultur utan om Bruno Latour och hans senaste bok som ligger på skrivbordet hemma och som ska läsas under hösten. Utgångspunkten för reflektioner är en artikel skriven av Ulrika Björkstén publicerad på Under Strecket.

Den franske sociologen, antropologen och filosofen Bruno Latour hör till de mest tongivande av de akademiker som under 1970- och 80-talen utvecklade disciplinen teknik- och vetenskapsstudier, STS – technology and science studies. Med verktyg hämtade ur humaniora och samhällsvetenskap satte han den naturvetenskapliga processen under lupp. Slutsatsen var: vetenskapen tycks säker och benhård när vi betraktar den på avstånd, men studerar vi dess framväxt i laboratorier och seminariesalar är den mänsklig och förhandlingsbar som allt annat samhällsliv.

Verkligheten är en sak och resultatet av studierna av den en annan, så skulle jag vilja sammanfatta Latours utgångspunkt och perspektiv. Hur går det till när kunskap blir kunskap, det är ämnet som undersöks. Det handlar om att inte lyssna andäktigt och respektfullt på vem som talar utan lyssna på vad som faktiskt sägs och kritiskt undersöka metoderna, verktygen och empirin som anförs som grund för påståendena. Gör man det inser man att kunskapen vi har om världen inte sällan föregås av förhandlingar, att den är mångtydig och inte så säker som det ofta framstår. Det handlar absolut inte om att ifrågasätta vetenskapen och dess resultat, utan om att förstå hur kunskap blir kunskap för att förbättra den vetenskapliga praktiken. Tyvärr har Latour kritiserats för sin forskning som misstagits för att vara postmodernistiskt relativiserande. ANT-perspektivet är provocerande för många, uppenbarligen, vilket visar att det inte går att skilja makt och vetande åt.

Ibland har dessa beskrivningar av det vetenskapliga arbetet uppfattats som om det skulle betyda att de vetenskapliga resultaten inte vore annat än sociala konstruktioner. Och kanske finns det postmoderna tänkare som fortfarande hävdar just det, hur märkligt det än kan låta.

Ja så är det, men den som söker stöd för den uppfattningen hos texterna av Latour är ute i ogjort ärende. Han undersöker kunskapens praktik, inget annat. Han ifrågasätter inte resultaten, undersöker bara metoderna och grunden för påståendena. Blind tillit till auktoriteter är problematisk, och får inte forskningen undersökas kritiskt utsätts samhället för stora risker. Människans vilja att veta säkert måste balanseras mot hur verkligheten faktiskt fungerar och hur vetenskapen faktiskt fungerar och kan användas till. Kritisk granskning är inte det samma som att kritisera.

Men Bruno Latour tog ett steg till, genom att vända sin STS-lupp tillbaka mot samhället. Han introducerade begreppet hybrider, i polemik inte bara med modernitetens tro på det rationella samhället och människan som härskare över naturen, utan framförallt i en uppgörelse med den postmoderna uppfattningen om världen som social konstruktion. I essäboken ”Nous n’avons jamais été modernes” (Vi har aldrig varit moderna) från 1991 hävdar Latour att såväl modernismens som postmodernismens felslut ligger i uppfattningen att vi kan separera samhälle från natur, politik från naturvetenskap. I stället, menar Latour, är allt en blandning. Vi omges av hybrider, vi använder hybrider, våra samhällen är hybrider, vi är själva hybrider.

Vetenskapens enorma framgångar ska vi vara tacksamma för, men det finns alltid en risk att framgång stiger de framgångsrika åt huvudet. Och det har visat sig att det är svårt för människor att faktiskt lyssna på och värdera vad som sägs, att det är mycket lättare att lyssna och lita på den som säger det, i alla fall om den som talar har meriterat sig vetenskapligt och ärats för sina framgångar. Det är enkelt att lita på den som är säker och som man antar veta. Självklart ska vi lita på forskningen och forskarna, men aldrig blint. Det är detta Latour påminner oss om. Kunskapen kommer aldrig till oss direkt, den är alltid förmedlad och tolkad. Att påpeka det är inte att ifrågasätta, för det är så det är. Därför är alla vetenskapliga resultat hybrider, och samhället en komplex och sammansatt helhet av en lång rad delar och olika aspekter. Ska vetenskapen kunna ta sig till nästa nivå behöver detta uppmärksammas mer och insikten måste integreras i den vetenskapliga praktiken.

Det kan, särskilt i dag, kännas som en självklarhet. Tåg, flyg, hus, datorer, alla människor som skulle ha dött utan en antibiotikakur, vårt samhälles ekonomiska system, själva den ”vildmark” som människor alltid brukat – ja, allt är förstås blandningar av kultur och natur. Men Latour menar att detta får långtgående politiska konsekvenser. Våra politiska system vilar nämligen enligt honom på den artificiella uppdelningen mellan å ena sidan ett samhälle som vi alla är med och skapar och å den andra en icke-förhandlingsbar natur vi bara har att förhålla oss till.

Latur är en forskare som undersöker gränser och som utforskar mellanrum, och jag har lärt mig massor av honom och inspirerats i min forskning av hans sätt att se på och närma sig världen. Min studie av alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen, som låg till grund för min docentansökan, är djupt inspirerad av Latour. Projektet planerades som en traditionell etnologisk studie byggd på intervjuer och deltagande observation, men när jag väl satt mig in i Aktör-Nätverksteorin och förstod vilket mäktigt verktyg det är att söka efter olika typer av aktörer, studera sammansättningar och förändringsagens mer förutsättningslöst var det som världen öppnades upp och jag såg helt andra saker där jag tidigare bara sett människor som drack och som förmedlade föreställningar om alkohol och droger. Min förståelse för alkoholkultur och för alkoholen som ett slags aktör i eget namn var verkligen ögonöppnande. Tyvärr kom perspektivet som jag anlade på problematiken kommit att uppfattas som konkurrerande till den etablerade alkoholforskningen som söker svar i biologin, psykologin eller sociologin. Så till den milda grad hotfullt har perspektivet uppfattas att jag ibland hindrats tala om min forskning, trots att jag aldrig någonsin kritiserat konventionell alkohol- och drogforskning, jag är tvärtom alltid noga med att poängtera att mitt perspektiv är just ett perspektiv, ett ögonöppnande komplement. Jag erbjuder alternativa sätt att tänka kring alkohol och droger, jag leder inget i perspektiv. Jag vill att människor ska tänka själva och presenterar analytiska redskap, inte ovedersägliga bevis.

Hybriderna skapas och sätts i rörelse av människan – både i egenskap av samhällsvarelse och som en del av naturen – men förvandlas sedan rasande snabbt till ren natur. Plötsligt finns de bara där, som något som samhället och de demokratiska institutionerna helt enkelt har att acceptera – det må handla om ny kommunikationsteknik, medicin, ett ekonomiskt system eller bruket av fossila bränslen.

Just så är det med alkoholen och människans biologi, och därför uppfattas missbruk som ett faktum, trots att det inte gäller alla, överallt, alltid. Det handlar om ett antingen-eller-tänkande som gör att det bara finns utrymme för en enda tolkning. Alkoholforskningen hålls ren och dess gränser bevakas, det har jag lärt mig den hårda vägen. Mitt primära forskningsområde är ju kultur, så det är enormt intressant det också, men det är olyckligt att det gått makt och prestige i fältet för det hämmar kunskapsutvecklingen. Vad är det som får människor att börja vilja dricka? Den frågan blir inte undersökt eftersom den inte anses renlärig, eller för att citera den framgångsrike alkoholforskningsprofessorns torra och överlägsna avfärdande av mig som forskare: "Alkoholforskning ska vara kvantitativ", punkt! Hade jag inte läst Latour hade jag trott att kritiken handlade om mig, men så var det inte, uttalandet handlade om makt och bottnade i oförmåga att se och förstå verklighetens och kunskapens karaktär av hybrid.

Men hur ska hybridernas roll inlemmas i det politiska systemet? Hur ska deras skapande, vårt bruk av dem och deras konsekvenser för oss kunna demokratiseras? Är det möjligt och vad skulle det innebära? Här backar Latour till sin roll som filosof, blir vag, talar om behovet av ett ”sakernas parlament” och avslutar boken med att lämna över stafettpinnen till andra att tänka vidare.

Jag håller inte med Björkstén om att Latour är vag, jag anser att han är så klar och tydlig som verkligheten tillåter. Han är en forskare som undersöker tillvaron, och det är upp till andra att avgöra hur resultatet ska användas. Det är inte att backa eller väja för ansvar, det är att vara konsekvent. Ingen enskild tänkare har total överblick, även samhället, vetenskapen och kunskap är hybrider. Du och jag, Latour och alla andra är också hybrider. Komplexa sammansättningar som interagerar med andra komplexa sammansättningar. Därför är det så viktigt med samverkan. Jag ser det inte som att Latour lämnar över någon stafettpinne, han bidrar med vad han kan och bjuder in till samtal om hur kunskaperna kan användas, han använder inte sin makt och sitt inflytande till att tysta någon som anmäler avvikande åsikt. Han vill vara med i arbetet med att utveckla samhället, inte styra det i enlighet med sina egna, personliga intressen.

Klockan går. Får göra paus här, just innan hans senaste bok presenteras. Återkommer inom kort med fortsättningen.