Konsten att INTE vara överens.

Jakten på säker kunskap gör något med oss människor och kulturen som växer fram mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av. Jakten på säker, evidensunderstödd och (närmast) evig och lagbunden, SÄKER kunskap påverkar även synen på kunskap och forskning. Den som förfogar över säker kunskap får ett slags skimmer omkring sig, andra tystnar när hen tar till orda och talar om hur det är. Igår, till exempel, i TV-programmet Fråga Lund, inleddes programmet med att forskarna i panelen omtalades som smarta. Fast forskare är inte nödvändigtvis intelligenta. Kunniga är de däremot, och i olika TV-program liksom i allt fler andra sammanhang i dagens samhälle förväntas forskarna tala om hur det är, de förväntas dela med sig av sina kunskaper. Det finns något uppfordrande i hela upplägget och det är idag i princip bara säkra svar som accepteras; ju säkrade desto bättre. Denna syn på kunskap gör något med uppfattningen om världen, och med synen på forskare som inte agerar som forskarna i panelen i Fråga Lund eller i jippot som går av stapeln imorgon: ForskarFredag. Den forskare som INTE kan svara säkert på frågorna hen får, eller vars svar inte passar in i mallen, som inte lever upp till förväntningarna om säkra, tydliga, evidensbaserade svar, betraktas inte som forskare. "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta", är ett uttalande som hela tiden hänger i luften, och eftersom "alla" "vet" att forskare är säkra på sin sak och kommer med tydliga och säkra svar kommer forskare som inte lever upp till idealbilden att avfärdas oavsett om deras svar stämmer överens med hur det är eller ej, oavsett om det som sägs är sant eller inte. Olyckligt, minst sagt. Inte minst är det olyckligt att dagens syn på kunskap och på forskare och forskning gör att konsten att INTE vara överens inte längre betraktas som en KONSTART, en viktig och samhällsbyggande, integrationsfrämjande egenskap.

Om alla anser sig veta att forskares uppgift är att snabbt och effektivt leverera säkra svar kommer det att påverka synen på vad forskning är och påverka möjligheterna att bedriva nyfikenhetsdriven och mer öppen forskning. Framförallt blir det svårt att bedriva kritisk forskning, för kritik mot säkra svar uppfattas som en utmaning, som ett försök att peta ner mästaren från sin piedestal; ett hot alltså, mot forskarens anseende och inflytande. I en värld där målet är SÄKER kunskap uppfattas osäkerhet och alla ifrågasättande, kritiskt reflekterande, sökande frågor som ett hot. Den som inte är överens betraktas som ett problem, och vi får en kultur där foglighet inför auktoriteter som antas veta hur det är och därför uppfattas som smarta och höljda över alla misstankar betraktas som norm och god ton. Detta oroar mig, för jag håller med om det jag läser i en artikel från New York Times där man tala uppskattande om just KONSTEN att INTE vara överens. Jag ser den konsten, den egenskapen som en viktig och samhällsbyggande kompetens som handlar om att kunna hantera komplexitet och mångfald. En akademin byggd på lydnad och där bara säker kunskap erkänns som kunskap är en annan och mindre intellektuell akademi än en akademi där det är högt i tak och där det kritiska, reflekterande, granskande och kunskapssökande SAMTALET står i centrum. Utan förmågan eller konsten att INTE vara överens växer en debattkultur fram där allt handlar om att få rätt och bli betraktad som en auktoritet som andra vördnadsfullt lyssnar på.

Artikeln är lång och det finns inte plats för mig att förhålla mig till allt som skrivs, men jag rekommenderar den verkligen för den innehåller en rad kloka resonemang och tankar om vår samtid och sorgligt underskattade egenskaper som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Artikeln är ett tal som hölls på en tillställning i USA, och jag saxar de delar som jag finner intressant.

The title of my talk tonight is “The Dying Art of Disagreement.” This is a subject that is dear to me — literally dear — since disagreement is the way in which I have always earned a living. Disagreement is dear to me, too, because it is the most vital ingredient of any decent society. 

To say the words, “I agree” — whether it’s agreeing to join an organization, or submit to a political authority, or subscribe to a religious faith — may be the basis of every community. 

But to say, I disagree; I refuse; you’re wrong; etiam si omnes — ego non — these are the words that define our individuality, give us our freedom, enjoin our tolerance, enlarge our perspectives, seize our attention, energize our progress, make our democracies real, and give hope and courage to oppressed people everywhere. Galileo and Darwin; Mandela, Havel, and Liu Xiaobo; Rosa Parks and Natan Sharansky — such are the ranks of those who disagree. 

And the problem, as I see it, is that we’re failing at the task.

Samhället växer fram och blir hållbart genom att det råder balans mellan kollektivets samlade förmåga att vara ense, och individernas möjlighet att vara unika. Om alla förväntas vara överens, om antagonism uppfattas som ett hot mot makten eller ordningen eller som ett tecken på dåligt hyfs får vi ett annat samhälle än samhället där man är överens om att det är viktigt att inte vara överens. I Nordkorea, Turkiet och Iran finns inget utrymme för oliktänkande, och samma sak gäller i en akademi där man söker SÄKER kunskap och där det grundläggande antagandet är att det finns en enda Sanning och ett enda BÄSTA svar på alla frågor samt att forskningens uppgift är att upptäcka sanningen och komma fram till Svaret. Jag håller med om och ras över de allt fler och alt tydligare tecknen jag också ser på att vi håller på att misslyckas kapitalt med uppgiften att utveckla förmågan att INTE vara överens. Utan en väl utvecklad och vida spridd förmåga att inom samhället och akademin härbärgera mångfald och hantera osäkerhet och oliktänkande kommer forskningen att utvecklas till något annat och samhället kan aldrig bli hållbart. Vi får ett polariserat samhälle med växande klyftor om vi inte utvecklar och lär oss värdera konsten att inte vara överens bättre.

This is a puzzle. At least as far as far as the United States is concerned, Americans have rarely disagreed more in recent decades.

We disagree about racial issues, bathroom policies, health care laws, and, of course, the 45th president. We express our disagreements in radio and cable TV rants in ways that are increasingly virulent; street and campus protests that are increasingly violent; and personal conversations that are increasingly embittering.

This is yet another age in which we judge one another morally depending on where we stand politically.

Nor is this just an impression of the moment. Extensive survey data show that Republicans are much more right-leaning than they were twenty years ago, Democrats much more left-leaning, and both sides much more likely to see the other as a mortal threat to the nation’s welfare.

The polarization is geographic, as more people live in states and communities where their neighbors are much likelier to share their politics.

The polarization is personal: Fully 50 percent of Republicans would not want their child to marry a Democrat, and nearly a third of Democrats return the sentiment. Interparty marriage has taken the place of interracial marriage as a family taboo.

Finally the polarization is electronic and digital, as Americans increasingly inhabit the filter bubbles of news and social media that correspond to their ideological affinities. We no longer just have our own opinions. We also have our separate “facts,” often the result of what different media outlets consider newsworthy. In the last election, fully 40 percent of Trump voters named Fox News as their chief source of news. [...]

It’s usually the case that the more we do something, the better we are at it. Instead, we’re like Casanovas in reverse: the more we do it, the worse we’re at it. Our disagreements may frequently hoarsen our voices, but they rarely sharpen our thinking, much less change our minds. 

It behooves us to wonder why. [...]

Talaren tänker tillbaka på och reflekterar över sin utbildning på universitetet och han säger:

As I think about it, I’m not sure we were taught anything at all. What we did was read books that raised serious questions about the human condition, and which invited us to attempt to ask serious questions of our own. Education, in this sense, wasn’t a “teaching” with any fixed lesson. It was an exercise in interrogation.

To listen and understand; to question and disagree; to treat no proposition as sacred and no objection as impious; to be willing to entertain unpopular ideas and cultivate the habits of an open mind — this is what I was encouraged to do by my teachers at the University of Chicago.

It’s what used to be called a liberal education.

När jag tänker tillbaka på min utbildning på Göteborgs Universitet -- på den lyckliga tid i livet då jag läste enstaka kurser av intresse, för att lära mig mer om samhället, kultur och kunskap, för att utvecklas som människa och för att stilla min kunskapstörst, på 1990-talet, innan reformerna av den högre utbildningen och den kunskapssyn jag beskriver inledningsvis fick fullt genomslag i samhället -- präglades den högre utbildningen av samma ideal som talaren här lyfter och omtalar med vördnad, men som idag övergetts till förmån för effektivitet och säkerhet. Det som sedan sägs är ENORMT viktigt, för citatet handlar om viktiga, värdefulla insikter och kunskaper om handlar om kunskapens karaktär.

The University of Chicago showed us something else: that every great idea is really just a spectacular disagreement with some other great idea. 

Socrates quarrels with Homer. Aristotle quarrels with Plato. Locke quarrels with Hobbes and Rousseau quarrels with them both. Nietzsche quarrels with everyone. Wittgenstein quarrels with himself.

These quarrels are never personal. Nor are they particularly political, at least in the ordinary sense of politics. Sometimes they take place over the distance of decades, even centuries. 

Most importantly, they are never based on a misunderstanding. On the contrary, the disagreements arise from perfect comprehension; from having chewed over the ideas of your intellectual opponent so thoroughly that you can properly spit them out. 

In other words, to disagree well you must first understand well. You have to read deeply, listen carefully, watch closely. You need to grant your adversary moral respect; give him the intellectual benefit of doubt; have sympathy for his motives and participate empathically with his line of reasoning. And you need to allow for the possibility that you might yet be persuaded of what he has to say.

På bara några år har civilisationsbyggande kunskaper och insikter som utvecklats och förfinats genom kunniga, kritiskt men respektfulla, lärda samtal, under hela mänsklighetens historia, kastats över bord i ett fatalt fadersmord. Varför? För att man i ett utslag av hybris fått för sig att vi som lever idag vet allt som mänskligheten och livet på jorden behöver veta och att nyttan med forskning och utbildning är strikt och ensidigt ekonomisk. Det lärda samtalet betraktas som slöseri med tid, utbildning ska effektiviseras, målsäkras (med mål definierade och dikterade av och i enlighet med näringslivets kvartalslogik) och genomföras på kortast möjliga tid. Därför framstår målet att vara överens och förmågan att snabbt komma fram till svaret som önskvärt och viktigt, när det egentligen är en förödande villfarelse som riskerar att rasera hela samhället och föröda förutsättningarna för liv på planeten jorden. Vi är i skriande behov av förmågan att INTE vara överens, ändå gör precis tvärtom.

“The Closing of the American Mind” took its place in the tradition of these quarrels. Since the 1960s it had been the vogue in American universities to treat the so-called “Dead White European Males” of the Western canon as agents of social and political oppression. Allan Bloom insisted that, to the contrary, they were the best possible instruments of spiritual liberation. 

He also insisted that to sustain liberal democracy you needed liberally educated people. This, at least, should not have been controversial. For free societies to function, the idea of open-mindedness can’t simply be a catchphrase or a dogma. It needs to be a personal habit, most of all when it comes to preserving an open mind toward those with whom we disagree.

Demokratin står och faller med befolkningens förmåga att hantera mångfald och komplexitet, och vi behöver idag kanske mer än någonsin den där förmågan; konsten att INTE vara överens behöver verkligen tas till heder igen. För allas skull, även för näringslivet och den ekonomiska utvecklingen på lite längre sikt. Istället accelererar den förödande och potentiellt livsfarliga utvecklingen. Här hemma liksom i USA.

That habit was no longer being exercised much 30 years ago. And if you’ve followed the news from American campuses in recent years, things have become a lot worse.

According to a new survey from the Brookings Institution, a plurality of college students today — fully 44 percent — do not believe the First Amendment to the U.S. Constitution protects so-called “hate speech,” when of course it absolutely does. More shockingly, a narrow majority of students — 51 percent — think it is “acceptable” for a student group to shout down a speaker with whom they disagree. An astonishing 20 percent also agree that it’s acceptable to use violence to prevent a speaker from speaking.

These attitudes are being made plain nearly every week on one college campus or another.

There are speakers being shouted down by organized claques of hecklers — such was the experience of Israeli ambassador Michael Oren at the University of California, Irvine. Or speakers who require hundreds of thousands of dollars of security measures in order to appear on campus — such was the experience of conservative pundit Ben Shapiro earlier this month at Berkeley. Or speakers who are physically barred from reaching the auditorium — that’s what happened to Heather MacDonald at Claremont McKenna College in April. Or teachers who are humiliated by their students and hounded from their positions for allegedly hurting students’ feelings — that’s what happened to Erika and Nicholas Christakis of Yale. [...]

På lördag har den nazistiska rörelsen Nordiska Motståndsrörelsen fått tillåtelse att marschera i min hemstad Göteborg, och deras mål är tydligt: De vill ta makten, och de riktar in sig på och utmanar bildningen genom att inleda demonstrationen vid Bokmässan, och avslutar demonstrationen i närheten av synagogan där den judiska församlingen firar sin viktigaste högtid. NMR rörelsen talar om att ta makten, man spottar demokratin och kunskapen rakt i ansiktet och agerar ut hatet som gror på nätet i verkliga livet. Och deras framflyttade positioner, liksom SDs inflytande är allvarliga tecken på hur illa ställt det är i dagens samhälle och hur viktig förmågan att inte vara överens är. Idealiseringen av säker kunskap och framväxten av debattsamhället där man förväntas vara överens, är att be om den typen av problem som idag växer fram i samhället. Mångfald och komplexitet, osäkerhet och lärda, kritiska samtal är varken utryck för eller tecken på hot, tvärtom, där finns grunden för långsiktig hållbarhet.

The result is that the disagreements we need to have — and to have vigorously — are banished from the public square before they’re settled. People who might otherwise join a conversation to see where it might lead them choose instead to shrink from it, lest they say the “wrong” thing and be accused of some kind of political -ism or -phobia. For fear of causing offense, they forego the opportunity to be persuaded. [...]

Detta oroar mig väldigt mycket och jag gör vad jag kan för att bjuda motstånd, men jag möts i bästa fall av tystnad och i värsta fall ifrågasätts jag som forskare och människa. Alla sätt att försvara den rådande ordningen anses bra, inte av någon särskild, utan av kulturen som skapas av oss alla och som både påverkar oss och som vi påverkar genom att agera som vi gör i vardagen. Det kan inte nog poängteras hur viktig och värdefull den snabbt eroderande konsten att INTE vara överens (på ett belevat och intellektuellt hederligt sätt) är för framväxten av ett långsiktigt hållbart samhälle.

So here’s where we stand: Intelligent disagreement is the lifeblood of any thriving society. Yet we in the United States are raising a younger generation who have never been taught either the how or the why of disagreement, and who seem to think that free speech is a one-way right: Namely, their right to disinvite, shout down or abuse anyone they dislike, lest they run the risk of listening to that person — or even allowing someone else to listen. The results are evident in the parlous state of our universities, and the frayed edges of our democracies.

Efter detta konstaterande ställer talaren några pregnanta och kritiska frågor till publiken och samtiden:

Yes, we disagree constantly. But what makes our disagreements so toxic is that we refuse to make eye contact with our opponents, or try to see things as they might, or find some middle ground. 

Instead, we fight each other from the safe distance of our separate islands of ideology and identity and listen intently to echoes of ourselves. We take exaggerated and histrionic offense to whatever is said about us. We banish entire lines of thought and attempt to excommunicate all manner of people — your humble speaker included — without giving them so much as a cursory hearing.

The crucial prerequisite of intelligent disagreement — namely: shut up; listen up; pause and reconsider; and only then speak — is absent. [...]

I dagens högre utbildning är det okej för studenter att utan eftertanke och rätt ut bara ställa frågan: "Varför ska vi läsa detta?", samtidigt som man väntar sig att bli respekterad (som den kund man i dagens akademiska system i praktiken har blivit). Och i samhället är det okej att utmana demokratin. Näthat och anonyma hot lämnar jag därhän. Allt ligger i linje med dagens syn på kunskap och forskning och är en konsekvens av att vi lever i och odlar debattens logik vilken får det lärda samtalet att se ut som slöseri med tid. Talet, som riktas till journalister, avslutas med följande uppmaning, som är giltig och viktig även här i Sverige idag.

I believe it is still possible — and all the more necessary — for journalism to perform these functions, especially as the other institutions that were meant to do so have fallen short. But that requires proprietors and publishers who understand that their role ought not to be to push a party line, or be a slave to Google hits and Facebook ads, or provide a titillating kind of news entertainment, or help out a president or prime minister who they favor or who’s in trouble. 

Their role is to clarify the terms of debate by championing aggressive and objective news reporting, and improve the quality of debate with commentary that opens minds and challenges assumptions rather than merely confirming them. 

This is journalism in defense of liberalism, not liberal in the left-wing American or right-wing Australian sense, but liberal in its belief that the individual is more than just an identity, and that free men and women do not need to be protected from discomfiting ideas and unpopular arguments. More than ever, they need to be exposed to them, so that we may revive the arts of disagreement that are the best foundation of intelligent democratic life.

Jag låter talarens avslutningsord avsluta även denna bloggpost, för jag har inte så mycket mer att tillägga. Dagens utveckling och kunskapssynen som förfärande snabbt får genomslag i samhället och akademin oroar mig väldigt mycket, och jag ser ett enormt behov av en vida spridd och väl utvecklad förmåga, i samhället som helhet, att samtala med människor man inte är överens med. Saknas konsten att INTE vara överens, och om allt fler tror att forskning handlar om att så snabbt som möjligt komma fram till säkra svar kommer förmågan att hantera osäkerhet och mångfald att utarmas och då blir det svårt att försvara demokratin och det öppna samhället mot dess fiender, som idag föga förvånade anar morgonluft.

The honor the Lowy Institute does tonight’s nominees is an important step in that direction. What they have uncovered, for the rest of you to debate, is the only way by which our democracies can remain rational, reasonable, and free.