Lärare, ledare och skillnaden mellan

Fortsätter reflektera över innehållet i debattartiklarna som Svenskt Näringsliv publicerat på senare tid, närmare bestämt över den syn på kompetens som lyser igenom mellan raderna, de grundläggande antaganden som styr tänkandet och värderingarna som presenteras som självklarheter utan att vara det. Det är tydligt att det rent allmänt i samhället finns en utbredd föreställning om att lärare är och ska vara ledare, eller att orden i princip är synonymer och att kompetenserna som krävs för båda uppgifterna är så pass snarlika att ledarkompetens är att jämställa med lärarkompetens. Då framstår Svenskt Näringslivs omsorg om skolan i en lite annan dager, med den kunskapen i bakhuvudet handlar förslagen och de goda råden om utryck för omsorg; men om antagandet däremot inte stämmer överens med verkligheten, om lärare och ledare är två helt olika kompetenser så är det en björnkram man erbjuder. Jag hävdar att lärare är ett helt annat uppdrag, som kräver helt andra kompetenser, än ledarskap. Uppdragen är kanske inte väsensskilda, med jag menar att det handlar om helt olika utmaningar och om detta inte uppmärksammas finns en uppenbar risk att skolans problem permanentas och sprider sig i samhället, vilket gör det ännu svårare att diskutera dessa saker.

Jag återkommer ofta här på bloggen till skillnaden mellan komplexa problem och komplicerade, och jag menar att lärare står inför och har att hantera ett komplext problem, medan ledare är utbildade för och bra på att hantera komplicerade problem. Är det som jag tror att utbildning och lärande är ett komplext problem spelar det ingen roll hur kompetent och erfaren ledaren är, i skolans värld och om lärare antas vara ledare kommer sammanblandningen och fokuset på ledarskap att leda till ökade problem i skolan vilket på sikt riskera att förflacka kunskapen i samhället. Jag driver som vanligt en tes och vill mana till reflektion, snarare än försöker leda något i bevis.

Vad som beror på vad är så klart svårt att uttala sig om, men i ett samhälle där kunskapens egenvärde inte är högt minskar efterfrågan på lärare och efterfrågan på ledare ökar, och i takt med att kunskapen utarmas minskar dessutom förmågan att förstå skillnaden mellan komplext och komplicerat. Kanske är det därför det växer fram en föreställning om att det behövs effektstudier av pedagogiska metoder och att lärare inte ska luta sig mot erfarenhet och beprövad kompetens utan på forskning om pedagogiska metoder som bevisligen leder till resultat? Om skolans uppgift var att producera resultat behövdes ledare, det håller jag med om, men kunskap är och aldrig vara ett resultat, och lärares uppgift är inte att prestera något. Lärare skapar förutsättningar för lärande och bevakar kunskaps- och utvecklingsprocesser, sedan är det eleverna som presterar (om nu något presenteras, vilket är en uppfattning jag vänder mig mot). Dagens skola är en organisation som med rådande syn på uppdraget tvingas jaga effektivitet och måluppfyllelse, som om man kunde bestämma precis vad man vill lära eller vad eleverna ska lära sig och sedan låta en ledare styra processen dit, snabbt och effektivt. Kunskap är något annat, delvis okänt och dolt. Kunskap är både det som är känt och det som ännu inte är känt samt det som inte går att veta något om. Både och, inte antingen eller; något komplext, inte komplicerat. Därför är det LÄRARE skolan behöver, inte ledare.

Om lärare blir, det vill säga uppfattar sig själva och om andra uppfattar dem som, ledare påverkar det lärandet och i förlängningen synen på kunskap. Jag tänker så här: Ledare kan och tar också åt sig äran av resultatet. Det är ledarens belöning för väl utfört arbete. Lärare däremot agerar mer i det tysta och skapar förutsättningar, fungerar som ett slags barnmorskor, som förlösare av insikter och främjare av intellektuell utveckling och det är eleverna och studenterna som ska ansvara för och ta åt sig äran av "resultatet". Om lärares kompetens och lärandets särart inte uppmärksammas, om insikten om skillnaden mellan lärare och ledare inte får genomslag i skolans verksamhet finns en uppenbar risk att kunskap förvandlas till (eller snarare uppfattas som) en produkt, en måttbeställd vara som kan beställas och produceras effektivt. Då behövs bara ledare och elever/studenter som ska ledas. Vi får ett kallt och rationellt samhälle där information likställs med kunskap och där bildning betraktas som ovidkommande brus, meningslöst slöseri med tid och resurser, eller som flum, som ett störande inslag i produktionen av mätbara, kvalitetssäkrade resultat. Då är det inte längre en skola eller ett utbildningssystem, utan en produktionsapparat som genererar betyg och examina, vilket går att mäta och producera av ledare.

Kunskapens värde och användbarhet visar sig först efter genomgången utbildning, när den omsätts i handling ute i samhället och olika verksamheter. Kunskapsutveckling lämpar sig inte för att drivas i projekt eftersom det inte handlar om en avgränsad insats utan ett mycket mer långsiktigt och genomgripande åtagande. Resultatet av insatser kan enkelt utvärderas och mätas i anslutning till projektet, men det går inte med kunskap som kan endast utvärderas på riktigt, typ ett eller några år efter genomgången utbildning, och i vissa fall mycket senare än så. Och då har ledaren dragit vidare och genomfört ett, två eller kanske tre "framgångsrika" projekt, med potentiellt förödande konsekvenser för kunskapsutvecklingen i samhället. Det sak är bra för ledare är inte självklart bra för samhället, eftersom kunskap inte är ett resultat utan en ömtålig och dynamiskt föränderlig kvalitet.

Jag ser lärande som en komplex verksamhet, men när lärarens uppgift är att leda och administrera lärande eller producera mätbara resultat, snarare än att själv delta i lärandet tillsammans med eleverna, delas verksamheten upp och behandlas som en komplicerad verksamhet. Det får konsekvenser för kunskapsutvecklingen, för i praktiken ansvarar ingen för helheten, bara för avgränsade delar av den. Varje del kanske fungerar, men kunskapsutvecklingen i ett samhälle måste fungera på aggregerad nivå, delarna måste kunna samverka och det kanske viktigaste värdet med skolan är vad som händer sedan, ute i samhället och längre upp i utbildningssystemet. Helheten är viktigare än de enskilda delarna. Lärande är en dynamisk helhet som olyckligtvis och helt i strid med kunskapens karaktär differentieras på ett för den långsiktiga hållbarheten förödande sätt. Detta är en utveckling som bara kan vändas om lärare får vara lärare och om det finns förutsättningar för lärande i skolan och utbildningssystemet, och för att nå dit krävs förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat.

Om lärare inte förväntas lära utan leda lärande mot bestämda mål, vilket jag tycker mig se tydliga indikationer på i dagens skola och debatten om utbildning, påverkar detta kunskapen och utvecklingen menligt eftersom den som ikläder sig rollen att LEDA lärande gör det för att effektivt uppnå hög grad av måluppfyllelse. Om förväntningarna på lärare ser ut så, det vill säga om lärarna antas leda istället för att skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap tillsammans med eleverna, om lärare ägnar sig åt ledarskap istället för att vara lärare, betyder det att lärarkompetensen förändras på ett obehagligt sätt, och lärande och utbildning riskerar att bli en administrativ, strikt kontrollerad och målstyrd syssla. Lärarkompetens handlar om att rikta fokus mot kunskap och lärande. Ledarkompetens däremot handlar om att rikta fokus mot ledande och om att utveckla metoder och strategier för måluppfyllelse. Lärare har, för att travestera Churchill, inget annat att erbjuda elever och studenter än blod, svett och tårar: Belöningen kommer sedan. Lärarens uppgift är därför många gånger otacksam (och otacksamheten blir så klart inte mindre i ett samhälle där lärare betraktas som ledare), men läraryrket är enormt tillfredsställande på sikt. Tyvärr och tragiskt nog betyder det ingenting i ett resultatfixerat samhälle där ingen har tålamod, där bara omedelbar behovstillfredsställelse räknas. Där betraktas lärare som jobbiga och krävande typer som dessutom inte kan prestera några resultat (trots att kunskap inte är ett resultat).

Ledare ser behov av marknadsföring och jobbar med strategier för att öka genomströmning för det är så ledares uppdrag ser ut och det är detta ledare utbildas till att bli bra på, det är vad man förväntar sig av ledare. Och detta harmonierar väl med de fem punkter som brukar användas för att beskriva New Public Management och som jag här vill relatera till skolan och lärande.

1. Differentiering (uppdelning/avgränsning)

Lärande och utbildning menar jag är komplexa verksamheter och komplexa verksamheter kan inte delas upp och lösas separat. En differentierad skola kan således inte främja lärande som är en integrerad, dynamisk och komplex verksamhet.

2. Konkurrens driver kvalitet.

Friskolesystemet bygger tydligt på denna tanke, men det visar sig att skolor idag i praktiken konkurrerar med betyg, inte med kunskap. Kunskap kräver som sagt elevers och studenters hårda arbete och kunskap kan bara utvecklas i en skola som ställer höga krav på elever och studenter. Men varför ska man gå i en sådan skola när det finns en friskola runt hörnet som erbjuder högsta möjliga betyg till lägsta möjliga kostnad?

3. Kostnadsfokus, effektivt resursutnyttjande.

Kunskap är en investering, en långsiktig samhällsinvestering, alltså en KOSTNAD. Om skolan förväntas "spara" pengar eller om ägarna förväntas sig kunna plocka ut vinst, kan vi glömma allt vad lärande och kunskapsutveckling heter. Fast om lärare betraktas som ledare fungerar det ju och alla blir nöjda och glada, eller ...

4. Hands on management: Ledare ska leda

Detta har berörts ovan och jag hoppas att min poäng gått fram, lärare är inga ledare. Lärare är LÄRARE och skapar förutsättningar för LÄRANDE.

5. Resultatmätning.

Resultat, som sagt, är inte samma som kunskap. Och det är absolut inte liktydigt med bildning. Vishet är något HELT annat. Tänk om skolans uppdrag handlade om att elever och studenter skulle bli visare, tänk det var lärarnas uppgift. Då blir det uppenbart hur långt ifrån en kunskapsskola dagens skola och syn på utbildning är. Vishet går inte att formulera som mål och den går inte att kvalitetssäkra. Vishet känner man igen när man står inför den och kommer i kontakt med den. Läs och begrunda till exempel följande exempel på visdomsord, och försök sedan förklara hur en ledare skulle kunna leda mot mål som dessa: "Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen över sitt dåliga förstånd", (François de la Rochefoucauld (1613-1680)). "Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap", (Benjamin Disraeli (1804-1881)). "Att veta när man vet något och att veta när man inte vet något - det är kunskap", (Konfucius (555 f.Kr.-479 f.Kr.)). "Allt det vi är, är resultatet av vad vi har tänkt", (Buddha (563 f.Kr.-483 f.Kr.)).

Tror jag slutar där. Har skrivit denna text som i trance för att hinna innan helgens lugn och ro infinner sig och det nödvändiga mellanrum för eftertanke och reflektion öppnar sig, vilket är nödvändigt för att studieresultat och inläsning ska sjunka in. Ledare kan ta ledigt när det är helg och ladda för nya ledarskapsinsatser, men kunskapsutvecklingen tar aldrig paus, den pågår på andra ställer, i det undermedvetna hela tiden. Utan förståelse för detta kan ett kunskapssamhälle aldrig växa fram. Vad vill vi ha: Kunskap eller mätbara resultat? Landets lärare har rätt att veta, för det är viktig kunskap som påverkar deras beslut att fortsätta i skolans värld eller sluta och göra något annat.