En arbetslinje som fungerar, någon?

Läser på DN-debatt idag, om Erik Åsbrinks tankar om en modern arbetslinje. Blir bara inte klok på vad som menas med modern här. Tankarna känns igen. Det är samma gamla lösningar som vanligt. Det kanske blir så när man av rädsla för att sjuka ännu djupare ner i det svarta hål man just befinner sig skaffar sig en ledning bestående av trygga män, och idéer hämtade från 1950-talet. Modern, med andra ord, i betydelsen, det moderna projektet. Är det vägen fram? Är det lösningen på dagens problem? Tänk om Åsbrink, det är mitt budskap. Förslag som detta leder inte framåt, uppåt, utåt.

Studenter bör uppmuntras att tidigarelägga sina högskolestudier och öka studietakten. Det kan ske genom att studiemedlen görs mer generösa, så att studenterna klarar att finansiera sina studier utan extra arbetsinsatser. Vidare bör övervägas att göra studiemedlen särskilt förmånliga för dem som påbörjar sina högskolestudier tidigt och att studieskulden skrivs ned för dem som avslutar sin högskoleutbildning inom en föreskriven tid. Lärosätena bör ställa sådana krav på högskolestudenterna, att dessa förmås studera på heltid.

Lösningarna som presenteras är bara mer av samma medicin som försatt Sverige i den situation vi befinner oss. En ny arbetslinje kan inte byggas på drömmar om och lösningar från fornstora dagar. En ny och i sanning modern arbetslinje måste bygga på forskning. På forskning som adresserar grundproblemet, inte på forskning som säger att lösningen på problemet är att införa mer av det vi redan testat.

Forskning tar tid. Utbildning går inte att tidigareläggas eller effektiviseras. Det är ett fundamentalt tankefel. Bara den som är redo att studera kan ta till sig kunskaperna (till skillnad från examina), och bara den som får tid på sig och inte känner sig stressad kan tillägna sig innehållet i utbildningen (det är skillnad på att läsa, och förstå). Ju äldre man är, desto mognare och mer redo blir man. Desto större överblick och framförhållning har man. Varför fixera sig vid åldern då man utbildar sig? Varför stressa ungdomar att ta livsavgörande och samhällsbärande beslut innan de är mogna? Vem tjänar på det? Bara de som har det väl förspänt hemifrån! Bara de redan gynnade. Och det är ingen bas att bygga ett samhälle för alla på.

Frustrerad tvingas jag se på hur beslut som tas och satsningar som görs, konsekvent går på tvärs mot den kunskap och den forskning jag och mina kollegor bedrivit. Politiker och många företagsledare lyssnar på forskare som säger vad de vill höra, på forskare som tänker traditionellt. Forskare som presenterar mer och fler resultat om det man redan "vet". Det är ett tänkande inom vilket en sådan cynisk sak som uteliggarlakan kan framstå som rationellt.

En modern, ny och fungerande arbetslinje finns redan. Eller kunskaperna om hur man kan skapa den finns i alla fall. Men den finns inte där man letar just nu. Det är sällan så med kunskap som fingerar, att den finns där man vill att den ska finnas. Kunskap som är användbar och som fungerar, den finns där den finns, och det är bara att acceptera. Först när man förstår det kan man börja arbetet med att utforma en politik som ligger i linje med vad vi vet, och inte med vad vi vill och tror.

Dagens SvD (tyvärr bara i pappersupplagan) bekräftar det jag vetat länge. Att kulturvetenskap sitter inne med lösningen på problemen som finns på arbetsmarknaden. Kulturvetenskap är ett ämne som just nu jobbar i motvind. Inte för att kunskaperna som forskningen resulterar i inte fungerar, utan för att kulturvetenskapen inte ger politiker och ansvariga vad de vill ha. Kulturvetenskapen söker svar, förutsättningslöst. Svar på frågor om kultur, om hur kultur fungerar, var den finns och vad man måste ta hänsyn till för att bygga ett samhälle som är hållbart och i harmoni med aktörerna som bygger helheten. Där Åsbrink, finns lösningen på problemen. Inte i drömmens värld. Det spelar ingen roll hur bra karta man har, om den inte är anpassad efter landskapet man ska orientera sig i.

Artikeln i SvD har rubriken "Omorganisationens 10 råvaror" och den handlar om vilka hänsyn man måste ta, men sällan gör, i tider av omställning på arbetsmarknaden. Råden som ges bygger på erfarenhet, och ligger helt i linje med aktuell kulturforskning (även om denna inte nämns i artikeln). Följande är vad jag ser. 10 punkter för en modern arbetslinje, byggd på kulturvetenskaplig kunskap.

1. För att lyckas med omställningar och förändringsarbete krävs att man håller ihop tre centrala aspekter och ägnar dem lika mycket uppmärksamhet. För det första måste man studera och förstå omvärlden och de sammanhang man verkar inom. För det andra måste man veta vad man vill och man måste kunna kommunicera detta till samtliga delar av organisationen. Och för det tredje måste man ta hänsyn till det kulturella klimat som skapats i och genom interaktionen mellan aktörerna som utgör basen för företaget. Här krävs alldeles uppenbart kunskap om kultur, och det krävs vidare en väl utvecklad analytiskt, kritisk förmåga. Det är vad vi sysslar med inom kulturvetenskapen.

2. Kulturen måste vara med. "Kulturen äter strategin till frukost", är ett citat som lyfts fram. Ett välkänt citat hämtat från managementgurun Peter Drucker. Kommentar överflödig. Varför möts kulturvetare med sådan skepsis om man vet detta? Det är för mig en gåta!

3. Glasklar logik. Det är viktigt, inte bara att man har en klar tanke med vad man vill, man måste även kunna kommunicera denna på ett begripligt sätt. "Karta och kompass måste också vara gemensam. Det är vanligt att personer i ledningsgruppen har olika agendor. När beslut väl sipprar ner i vardagen så ror man båten i olika riktningar". Det är självklart. Men den som är upptagen av kartan och som saknar förmåga att analysera det sammanhang vari man verkar och har att leda, kommer att misslyckas. Anställ en kulturvetare som ledare, och problemet är löst.

4. Mer tid åt medarbetarna. Organisationer med maktfullkomliga ledningar, som är fullt upptagna med bonusprogram och fallosmätningar, och som förlitar sig på inhyrda expterter, som delegerar arbetet i vardagen och kontakten med dem som ska utföra besluten som tas, kommer att misslyckas. Det paradoxala är att när man misslyckas, då skyller man på allt annat än den egna ignoransen. Och det går hem, idag fungerar detta. Just för att ledningarna och politikerna är fixerade vid kartan, och ignorerar verkligheten. Människornas levda vardag.
5. Prata om det! Information är inte det samma som inkännande kommunikation. Det vet alla med bara ytliga kunskaper om kultur. Medarbetare som verkligen är delaktiga, i praktiken och som verkligen blir lyssnade på, är mer villiga att samarbeta. Ärlighet, transparens och fler tillfällen till förutsättningslösa samtal där allas röster är lika mycket värda. Det är en väg till framgång, och den ligger helt i linje med kulturvetenskapens förståelse för både samhället och aktörerna som utgör dess bas. Ökade klyftor i samhället och organisationer leder i helt fel riktning!

6. Utbilda i förändring. Det har kulturvetare gjort, länge. Kulturvetenskap ger förändringskompetens. Kulturvetare är experter på att hantera och förstå förändring. Kultur är en komplex process som inte går att förenkla. Förstår man det, då har man nycklarna som krävs för att hantera både nuet och framtiden.

7. Var kompis med facket. Se samtliga punkter ovan!

8. Gör ett snyggt genomförande. Alla förstår att ledningar ibland måste ta smärtsamma beslut. Men om dessa genomförs på ett ansvarsfullt, transparent och schyst sätt. I samförstånd med alla inblandade, då ökar chanserna till att processen blir smärtfri. Och om organisationen har en väl utvecklad och vida spridd förståelse för, insyn i och kompetens att hantera förändring, då minskar risken att man ska behöver ta till drastiska åtgärder. Kulturvetenskap betalar sig i längden!

9. Sämre innan det blir bättre. Denna punkt handlar om långsiktighet. Lätt fånget, lätt förgånget. Det är en gammal sanning. Den gäller än. Tålamod är en dygd! Kvartalsrapporter gynnar inte företaget, det gynnar aktieägarna. På bekostnad av vem, vad?

10. Undvik de stora förändringarna. Denna den sista punkten följer naturligt av arbetet med att uppnå de övriga.

Här finns frön till en ny och i sanning modern arbetslinje. Här finns också underlag till en ny politik, som bygger på forskning. Politik som inte fungerar, som väljer att se det man vill se, istället för det som är, den är dömd att misslyckas. På sikt i alla fall. Men i alla fall jag tänker leva så länge jag kan.

Framtiden skapas idag, i och genom människors levda vardag. Ska vi välja att utgå från en förförande vacker karta ritad av förhoppningar och säljande lockrop? Eller ska vi använda den kunskap som finns? Fundera på det, Åsbrink. Och Björklund!

Under tiden kämpar vi på, alla vi som tror på kulturvetenskapens nytta, i den isande motvind som ansvariga politiker och marknadskrafterna utsätter oss för. Varför? För att vi säger som det är, och inte vad samhällets ledande skikt vill höra!