Några tankar om lärande

Fortsätter tänka högt om termer och begrepp. Här om lärande.

Befinner mig i ett slags mellanrum, mellan en (som jag uppfattade det synnerligen) lyckad föreläsning och eget författande. Både föreläsande, skrivande och lärande handlar om samma sak. Om bearbetning av kunskap. Om tillägnande och förmedling av insikter, erfarenheter. Att vara lärare är att vara inbegripen i ett slags process. Tillsammans med studenterna lär jag, när jag undervisar. Genom uttalade frågor, rynkade pannor, frustration, protester och via nickande bifall, jubel över insikten om att polletten trillat ner, tacksamhet över hjälp med att förstå. Genom att vara där, i stunden lär jag mig ständigt. Ingen grupp är den andre lik. Varje föreläsning är unik.

Hur förundrad och glad jag än är över att ha det arbete jag har kan och får jag aldrig slå mig till ro. Lärande är en process. Deleuze, min läromästare och inspirationskälla, skriver i boken Difference and Repetition, att lärande är passagen från tillståndet av icke-kunskap, till tillståndet av kunskap. Inget annat. Lärande är skiftet. Lärande är med andra ord inget i sig. Det finns alltså, med detta sätt att se på lärande ingen teknik, ingen pedagogik. Bara detta skifte, från icke-kunskap, till kunskap. Det är vad som upprepas genom livet. Skiftet. Ständigt upprepas skiftet. Det är vad livet handlar om, att befinna sig passagen från icke-kunskap på väg till kunskap.

Kunskap är inget i sig. Kunskap kan inte läggas på hög. Kunskap är en process. Metoder för lärande är meningslösa och tar fokus från det som är viktigt. Kunskap nås genom att röra sig genom livet och tillvaron med ett öppet sinne. Lärdomar finns överallt. Att leva är att vara i passagen, i rörelse. Och ett öppet sinne är det enda verktyg man behöver. Lärare är överflödiga. Lärande är inte en verksamhet begränsad till skolan. Lärande är livet.

Lärande tar plats, händer, i det omedvetna. Det är ingen medveten akt eller teknik. Därför går det inte att stänga av lärandet, lika lite som det går att styra det medvetet, utifrån. Lärande handlar helt enkelt om upprättande av en relation med världen. Ande och natur är en enhet, och passagen mellan dessa båda storheter är skiftet från icke-kunskap till kunskap. Lärande är blivande.

Sanning finns bara i sinnen, är förankrad i sinnet. Sanning är det empiriska resultatet av sinnet, skriver Deleuze. Utan sinnen, ingen sanning. Eller, det var länge sedan jag läste boken nu. Det jag skriver här skriver jag utifrån mina anteckningar. Hittade min anteckningsbok, i mellanrummet mellan förmiddagens föreläsning och kvällens skrivarambitioner. Har alltid svårt att komma igång. Då är det lätt att göra annat. Men detta är egentligen inget annat. Att skriva är att lära, och att skriva om lärande. Vad är skillnaden? Intalar mig i alla fall att det är så.

För att underlätta passagen mellan icke-kunskap och kunskap, kan man aktivt försöka tänka bort allt vad begynnelse heter och är. Genom att vara i processen, i rörelse och tillblivelse. Utan mål, utan mening. Bara på väg. Ständigt. Genom att kasta sig ut, och våga vara i det osäkra, underlättas passagen. Tanken på en begynnelse, en början, ett original försätter den som vill lära i ett tillstånd av passivitet. Begynnelsetanken leder till passivitet. Och den förhindrar lärande.

Passiva studenter ger makt åt läraren, och hindrar samtidigt sitt eget lärande. Men även läraren förvägras härigenom kunskap. Läraren passiviseras också, av passiva studenter. Det kan te sig lockande att träda in i en sal med förundrade åhörare som lydigt antecknar allt man säger. Men det ger inte läraren något tillbaka. Och därmed utarmas innehållet i processen, kvaliteten i lärandet.

Det finns inga original, bara ständigt upprepande av skillnad. Det är lärande. Livet. Upprepad skillnad. Repeterad upplevelse av insikten om människan är och blir till inom ramen för en process mellan ande och natur. Det kan vara skillnad, upprepad skillnad. Och det är lärande.

På Wikipedia står följande, om lärande:

Lärande kan definieras som "varje process som hos levande organismer leder till en varaktig kapacitetsförändring som inte bara beror på glömska, biologisk mognad eller åldrande" [1].

Lärande är för de flesta förknippat med undervisning i skolan och även om de flesta lär sig något i skolan så finns det inget automatiskt samband mellan undervisning och lärande. Lärandet är, enligt ovanstående definition, en generell egenskap hos levande organismer. Lärandet är inte heller nödvändigtvis positivt, utan bör mera ses som en anpassning till tillvaron och dess utmaningar.

Om pedagogik står det bland annat, också på Wikipedia:

Pedagogik är läran om utbildning, framför allt av barn. Ibland avses strategier och tekniker för undervisning; den akademiska termen för detta är dock didaktik. En mer snäv definition av pedagogik är att det är läran om undervisningen i ett sociologiskt eller kulturellt perspektiv, särskilt med avseende på individens och samhällets påverkan på varandra samt utbildningens mål och syfte. Som akademisk disciplin är det ett tvärvetenskapligt ämne som bl a innefattar allmän psykologi, ledarskap, organisationsteori, kunskapsteori, intelligensforskning, filosofi och sociologi. De filosofiska grunderna för utbildning och pedagogik studeras i pedagogikens filosofi.

Har inte tänkt på denna skillnad tidigare. Pedagogik handlar om anspråk på kunskap om lärande, men det har egentligen inget med lärande att göra. Pedagogik är en forskningstradition. Pedagogik handlar om makten över kunskapen om lärande. Ständigt denna makt. Makten är som kunskap, inget man har. Det är konsekvensen av en relation. Makt uppstår i mellanrummen mellan aktörerna som bygger samhället.

Vad kan man lära av detta? Att lärande uppstår överallt, inte bara hos människor och djur. Även teknik lär. Lärandet är en del av livet, är synonymt med livet. Lärande kan med andra ord egentligen inte främjas, bara hindras. Pedagogiken är ett slags hinder. Politiken ett annat. Tanken om att det finns en början, vilken kännetecknas av noll kunskap och ett mål som kännetecknas av full kunskap, och att kunskap är något som kan ackumuleras och läggas på hög. Det är hinder för lärande.

Lärande är inte gott, per se. Lärande är anpassning efter givna förutsättningar. Lärande är evolution och kan aldrig planeras. Allt som krävs är ett öppet sinne. Förstår man det har ett viktigt hinder för lärande undanröjts. Då kan man ta itu med övriga. Det arbetet blir aldrig färdigt. Hindren är inget problem, det är förutsättningen för livet.