måndag 27 februari 2012

Kulturvetenskap och makten över kunskapen

Balans är viktigt, nästan överallt. Harmoni i samverkan mellan det eller dem som bygger den aktuella helheten är ibland avgörande. Samtidigt finns en utbredd önskan hos människor att vara bäst, detta den yttersta och finaste av utmärkelser. Bara en kan vara bäst. Och bäst blir man när man får ägna sig åt sådant som man har optimala förutsättningar för. Detta får konsekvenser, vilket dagens bloggpost handlar om.

Kunskap, användbar, viktig och excellent kunskap, skapas av den som har bäst förutsättningar. Den som är bäst. Och när de bästa gör vad de är bäst på, då blir det bra. Enkel mattematik, i teorin. Men eftersom det inte finns något objektivt sätt att mäta vad som är bäst, i praktiken, uppstår ofta konflikter om vad som är bäst, egentligen. Att vara bäst är ett värdeord, och med den utmärkelsen följer makt och inflytande. Inte konstigt att det uppstår konflikter och skapas problem.

Bäst på vad, är en aspekt som också måste beaktas i sammanhanget. Det räcker inte att vara bäst, man måste vara bäst på det som räknas mest och som ger mest makt och inflytande. Om man är ute efter just det, makt och inflytande, vill säga. Förståelse kan man också sträva efter.

Människor är komplexa varelser. Och det finns inget sätt att komma dem innanför huden. Ingen metod att veta säkert vad som är vad, när människor gör och säger vad de säger och gör. Är det makt och inflytande man strävar efter räcker det således att få andra att värdera en på det sättet, som den bäste. Vissa är bra och någon är bäst, på att få andra att tro att hen är bäst. Det går som sagt inte att mäta. Därför är det ointressant vad som är vad egentligen. Konsekvenserna är vad som räknas.

Sådan är människornas värld. Komplex och ofta motsägelsefull. Aldrig enkel och entydig. Kultur har den karaktären och det måste man förstå om man vill förstå kulturen. Kultur uppstår i samspelet mellan alla dem och allt det som i just det aktuella fallet finns och samverkar. Kamp om makt och inflytande är överallt närvarande, i kulturen och samhället. Makten måste alltid räknas med om man vill förstå kultur.

Akademin är inget undantag. Kampen om makt och inflytande, och strävan efter att vara bäst är där institutionaliserad och en del av vardagen. Inte bara forskarna kämpar sinsemellan om att bli bäst. Mellan ämnena pågår också kamp om makt, inflytande och strävan efter att betraktas som den bästa och viktigaste vetenskapliga disciplinen. Resurser och tolkningsföreträde är vad kampen står om. Och den som anses vara bäst i det ämne som anses vara viktigast, hen får mest makt och inflytande. Det handlar inte om vad som är vad, egentligen. Och det finns inget sätt att avgöra vem som får utmärkelsen: bäst, bland de bästa!

Kulturvetenskap, som är ett ämne som skapats eller snarare vuxit fram som ett slags svar på behovet av kunskap om sådant som faller inom ämnets intressesfär, har haft svårt att hävda sig i kampen om makt och inflytande i akademin. Kanske för att studier av kultur ger vid handen att balans och harmoni i samspelet mellan komponenterna som världen byggs av är nödvändigt för kulturens existens? Kultur uppstår i mellanrummet mellan teori och empiri. Kunskapen om kultur finns inte antingen i teorin, eller i empirin, den uppstår i mellanrummen.

Kultur förändras dessutom ständigt och procentuellt. Kultur blir hela tiden till och motsäger ibland sig själv. Kultur är med andra ord ett hopplöst ämne att försöka vara bäst på. För att kunna undersöka kultur och förutsättningarna för förändring krävs en väl utvecklad förmåga att kunna hantera både teori och empiri, och man måste veta dels var man ska lägga tonvikten, dels vad som är viktigast, när. Inget är givet, allt beror på sammanhanget och vad man undersöker och vill uppnå.

Är det makt och inflytande man söker inom kulturvetenskapen kan man välja ett av spåren, antingen strävar man efter att bli bäst på teori eller på empiri. Och ju svårare teoretiker desto bättre. Empirin bör på motsvarande sätt vara rik och mångfacetterad.

Men om man verkligen vill förstå kultur och livet som det levs och blir till, principerna för blivandet och därigenom indirekt förståelse för hur man kan arbeta med förändring, då är det en dålig väg att gå, att specialisera sig på antingen teori, eller empiri. Kunskap om liksom kulturen i sig, växer fram i samspel mellan olika aktörer och aspekter.Teori är verktyget, och emprin det man arbetar med. Målet med arbetet är förståelse för kulturens föränderlighet, som i sig är föränderlig. Viktiga egenskaper i detta arbete är följsamhet, ombytlighet, uppfinningsrikedom och förmåga att tänka nytt. Inget av det premieras tyvärr i samhället eller akademin.

Förståelse för kultur kan ingen vara bäst på. Kanske är det därför vi kämpar i motvind, både inom ämnet och i akademin och det omgivande samhället? Kanske är det därför nyttan med kulturvetenskapen ifrågasätts? Kanske kunskapen om kultur uppfattas som ett hot mot rådande makthierarki, i samhället och akademin?

Inga kommentarer: