Långsiktig hållbarhet

För att vi människor även i framtiden ska kunna leva i samhällen på jorden, krävs dels att jorden är beboelig, dels att det finns resurser, teknik och kunskap att bygga ett samhälle som tillhandahåller skydd och stöd för människor. En förutsättning för kultur är att den existerar i en miljö där kultur kan reproduceras, eller för att poängtera att det handlar om tillblivelse, produceras om och om igen. Hållbarhet är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Tänkte ägna resan till jobbet åt att tänka högt om begreppet hållbarhet.

Hållbarhet är enkelt kan man tycka. Det handlar om att skapa en organisation som förutom att fungera för det ändamål den skapats, även hushållar med resurserna den förfogar över på ett sådant sätt att även kommande generationer kan bygga sig ett liv inom ramen för organisationen. Ekvationen är enkel. Utgår organiseringen från oförnyelsebara resurser är den inte hållbar. Klart som korvspad. Vore det emellertid så enkelt hade jag inget att blogga om.

Hållbarhet är ett minst sagt komplext problem, och det måste man inse för att överhuvud taget kunna inleda arbetet med att nå hållbarhet. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras för att sträva efter målet måste man kollektivt komma överens om dels problembilden, dels vad som bör göras. Och här finns ett stort problem. Problemet är att utmaningen rörande hållbarhet ofta, från ansvarigt håll, behandlas som ett komplicerat problem. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, ingenjörernas paradgren, är komplicerade problem, som kan brytas ner i delproblem som kan lösas för sig och därifrån bygga upp en fungerande helhet. Angriper man problemet med hållbarhet på det sättet kommer man att få problem, för ett komplext problem kräver ett helt annat tänkande för att hitta sin lösning.

Problemet med hållbarheten handlar således om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det ingenjörer och ekonomer. Deras världsbild är synonym med politikernas, och det är följaktligen deras förslag på lösningar som anammas och anses värda att satsa på. Därför ropas det på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, som ofta är sprungna ur teknik skapad av ingenjörer. Därför utgår lösningarna på ekonomiska problem från samma logik som problemen som söker sin lösning. Det är knäckfrågan eller grundproblemet för hållbarheten. Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas.

Jag är som bekant inte kritisk till ekonomer och ingenjörer, vilket man kanske kan få för sig när man läser ovanstående resonemang. Kompetenserna som dessa yrken förfogar över är viktiga kuggar i samhällsmaskineriet. Det jag däremot är kritisk till är hur ansvariga politiker ser på kunskap, som enhetligt entydig. Hur spridd denna uppfattning än är så är den felaktig. Kunskap är ett verktyg, inte något absolut. Kunskap utgår alltid från perspektiv, bygger alltid på en logik, är mångfacetterad och bra till olika saker. Därför går det varken att bygga ett samhälle eller lösa problemet med hållbarhet genom att välja en väg eller metod och pressa allt och alla genom denna. Ändå är det precis vad man är i full färd med i Sverige och världen idag. Man har gjort ingenjörernas och ekonomernas kunskap till samhällsbärande kunskap, och nedvärderar alla andra former av kunskap. Kulturvetenskaplig kunskap, till exempel. Det är jag kritisk mot.

Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens behövs, också. Om man verkligen vill bygga ett hållbart samhälle, socialt, ekonomiskt, tekniskt och ekologiskt. Men för att nå dit måste man först inse att hållbarhet är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. Och komplexa lösningar kan bara skapas i och genom samarbete mellan olika kompetenser. Varken ingenjörer, ekonomer eller kulturvetare, ensamma, kommer att kunna lösa problemen med hållbarhet. Inte ens genom att arbeta tillsammans finns det några som helt garantier för att det kommer att resultera i lösningar och strategier som leder till hållbarhet. Det är de förutsättningar som föreligger och dessa måste accepteras, annars är det kört. Tillsammans, det är nyckelordet och ingen har tolkningsföreträde.

Kunskap och kompetens, arbete och handlingsstrategier för hållbarhet kan bara skapas i och genom samverkan. Samverkan, inte mellan människor i första hand, utan mellan kompetenser. Människan är det kanske största hindret för hållbarheten. Det är människan som är i full färd med att gräva sin egen grav, bland annat genom att träta om vem som har den bästa kunskapen om dels problemformuleringen, dels lösningen på problemen. Hållbarhet är inte en fråga som lämpar sig för debatt, det är ett problem som bara kan lösas genom samtal där olika kompetenser får samverka och komma till tas i frågor och aspekter där just deras kunskaper är användbara. Tillsammans, i och genom samproduktion av kunskap. Det kan inte nog påpekas hur viktigt det är att den tanken når spridning. Bara så kan vi nå hållbarhet. Här Löfven, har du chansen att föra en radikalt ny politik!

Lägg märke till att reflektionen inte alls har handlat om vad hållbarhet är. Det är högst medvetet som bloggposten lagts upp på det sättet. Hållbarhet är å ena sidan otroligt enkelt, och å andra fruktansvärt svårt. Enkelt för att det handlar om att bygga ett samhälle som inte gör av med mer än det producerar. Det handlar om balans, kort och gott. Men just därför är det svårt. För vad innebär det, vem ska bestämma, hur ska målet nås och vilken nivå ska man lägga sig på? Det är frågor som inte har ett svara, bara många. Dock inte hur många svar som helst. Fler än ett, men färre än många. Närmare än så går inte att komma en definition.

Den insikten, att det inte finns ett sätt, en lösning på problemet med hållbarhet, den är central. Den insikten bär på nyckeln till lösningen. Insikten om att problemet är komplext är inte lösningen, det är inte ens början på lösningen, men den bär på frön till något som skulle kunna leda i riktning mot hållbarhet. Egentligen är det inte svårare än så, men just därför att detta är en tanke som går på tvärs mot rådande kunskapsregim är det ohyggligt svårt. Inser man det är mycket vunnet.

Därför avslutar jag reflektionen där. På tröskeln till en av vägarna som leder till långsiktig hållbarhet. Längre än så här kommer jag inte, och det har som sagt inget med någon som helst begränsning inom mitt ämne kulturvetenskap att göra. Orsaken till att jag inte fortsätter är att jag menar allvar med att arbetet bara kan föras tillsammans. Bara så kan man hitta en fungerande definition på begreppet hållbarhet, och sedan återstår bara hårt arbete, utfört av många människor med olika kompetenser, i samverkan.