Som ett slags komplement till rollistan i förra bloggposten kan läggas några personlighetstyper. Genom åren och med stöd i erfarenheter från några olika lärosäten har jag funnit följande idealtyper inom akademin. Kan inte säga att jag mött någon renodlad personlighet, detta är ingen nyckeldeckare. Det är en karaktäristik över olika typer man kan stöta på i korridorer och seminarierum, som lärare, kollega eller överordnad.
Först ut är karriäristen. Den som bara gör sådant som, och ser till att alltid befinna sig i sammanhang som, leder framåt, uppåt i karriären. Det är en nyfiken typ, ständigt nätverkande och med fickan full av visitkort. En som aldrig försitter ett tillfälle att tala om sin egen förträfflighet. Han eller hon är alltid noga med att lyfta fram sina egna arbeten, men är mindre nog att peka på vad andra gjort, speciellt om det ligger nära eller det råder konkurrens. Han eller hon är utåtriktad, trevlig och intresserad, så länge det finns något att vinna på relationen. Han eller hon citerar bara det som leder framåt och har koll på vad som gäller. Ansvar är bra, om det är meriterande. Annars skyr han eller hon det som pesten. Sådant som tar tid från det övergripande projektet, att stiga i graderna, avvisas bestämt.
Karriäristen är i akademin för att göra karriär, i första hand. Kunskapssökande blir i bästa fall ett slags bieffekt av karriärklättrande, för det är så klart en förutsättning i någon mening, att man har täckning för det man säger. Men det kan man så klart få på olika sätt, till exempel genom att citera och skriva med andra. Och det är risken om man från ansvarigt håll ser detta som ett ideal, om det är karriärer som premieras, det som går att mäta, då förlorar kunskapen i värde. Om insignierna anses vara viktigare, om det är vad som räknas när verksamheten utvärderas, då tappar man fokus på kärnverksamheten. I den bästa av världar sammanfaller karriärambitioner med kunskapssökande, men det finns inga garantier. En akademin som bara räknar sådant som går att mäta och räkna, yta och kvantitet, det är en akademi där kvalitet och innehåll hamnar i skymundan.
Nästa personlighetstyp är den som söker personlig bekräftelse. Duger jag? Håller jag måttet? När ska jag avslöjas? Det är en ängslig typ. Ofta en klassresenär som inte känner sig hemma någonstans, varken därifrån hen kommer, eller dit där han eller hon är på väg. Akademin är en ogästvänlig plats, och bekräftelse gödslas det inte med. Speciellt inte om det sammanhang man verkar inom domineras av karriärister.
Den som söker bekräftelse är mindre intresserad av det som ger formell uppskattning. Hen vill hellre synas och få uppmärksamhet och håller därför gärna tal vid högtidliga tillfällen, föreläser ofta och i olika sammanhang, svarar mer än gärna i telefon och ställer upp på intervjuer. Ett inslag i Aktuellt är det hen helst av allt vill synas i. Bekräftelsesökare kan ibland likna karriäristen, men hen har ett tydligare fokus på personen. Titlar, ansvar, citeringar och utmärkelser är bra och utmärkt, men inte i sig. Fast ofta leder det ena till det andra.
Båda dessa personlighetstyper är mer intresserade av ytan än av innehållet. Kunskap är för dem ett medel för att uppnå primärmålet, karriär eller uppmärksamhet. Sammanhang med en hög andel av dessa personligheter är sällan kreativa. Dessa personligheter är mer intresserade av att få än att ge.
Två andra personlighetstyper finns också, med fokus på innehåll. Den ena är nörden, som ständigt förlorar sig i sitt specialintresse. Hen kan ha svårt att få ur sig artiklar och är inte alltid intresserad av att föreläsa eller få uppmärksamhet. Lyckligast är denna personlighet i labbet eller i arkivet, eller kanske ute på oändliga deltagarobservationer. Kunskap, för kunskapens skull. Det är mottot och det överskuggande intresset. Allt annat blir oviktigt och lämnas åt sitt öde. Nörden är ofta en organisatorisk katastrof, och för många sådana personligheter i en grupp leder lätt till att inget händer. Hen förlorar sig ständigt i frågor och aspekter som andra ser som petitesser. För nörden är det blodigt allvar. Detaljerna, det är vad hen är uppslukad av. På gott och på ont.
Den sista personlighetstypen är livsnjutaren, akademikern som alltid följer minsta motståndets lag och gör allt på känsla. Hen följer lustprincipen och skyr rutinuppdrag som pesten. I sina bästa stunder är livsnjutaren en fröjd att vara nära. När inspirationen flödar och när hen får fria händer, då händer det saker och kreativa lösningar radas upp. Men när det inte det inte finns utrymme för eget tänkande, när det skall konsolideras och formaliseras, då dör energin fullkomligt. Då händer ingenting. Livet förlorar sin mening. Kunskapen och sökande efter den är det centrala, uppnådda resultat och utmärkelser är inget värda, om de inte går att växla in i nya uppdrag eller ökat ansvar och utrymme för att söka utmaningar och nya intellektuella kickar.
Alla kan nog känna igen sig lite mer i någon än i andra av dessa karakteristika, men få skulle nog köpa en karaktär rakt av. Och en organisation mår helt klart bäst av att sträva efter balans i mixen av medarbetare. Alla behövs och kan tillföra helheten något.
Tillsammans och i mellanrummen, det är där och då det händer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar