När AstraZeneca nu väljer att lägga ner sin forskningverksamhet i Sverige finns det anledning att reflektera över detta med forskning. Många vill ha ett ord med i laget rörande denna viktiga fråga (här, här och här är några exempel på ingångar och åsikter), och jag som kulturvetare vill också ha ett ord med i laget.
Det finns mycket förhoppningar knutna till forskningen. Många drömmar om ekonomisk tillväxt och Nobelpris. Politikerna har en agenda, vilken styr resursfördelningen, och den har ett tydligt ekonomiskt perspektiv. I Södertälje handlar det om jobben. Forskning är en verksamhet som väcker känslor, som engagerar. Forskning angår alla. Framtidens samhälle byggs på forskningsrön. Paradoxalt nog talas det sällan om kunskap, när forskning debatteras.
Kunskap framstår när forskningen omtalas, ofta som ett slags formalitet. Det är det minsta problemet, verkar det som. Kunskap anses vara oproblematiskt, som om det rådde konsensus om det begreppets innehåll. Inget kunde vara mer felaktigt, eller mer problematiskt. Kunskap är forskningens mål, det är kring den som hela verksamheten borde (men gör inte riktigt) kretsa. Och det finns ingen enkel eller enda definition på kunskap, bara olika definitioner och olika användningsområden.
Politikerna har bestämt sig för en definition av forskning och en definition av kunskap. Forskning ska generera patent och pengar, och kunskap ska vara evidensbaserad och kvantitativ. Över hela linjen. Det är det kvalitetsmått som alla ämnen och forskare har att förhålla sig till. Och gör att maktordningen på högskolor och universitet är riggad i utgångsläget. Den som ägnar sig åt forskning som ger patent (naturvetenskap), eller som genererar data som går att mäta och jämföra, hen får makt och inflytande som går långt utanför det egna kompetensområdet.
Humaniora genererar inga patent, och den är inte kvantitativ. Humanioras forskningsuppgifter är heller inte kompatibla med evidensbegreppet. Betyder det att humaniora är tärande och onyttigt? Nej, bara att forskningen resulterar i en annan, men lika viktig, kunskap. Och hur skulle man kunna tala om evidens när man forskar om kultur som är föränderlig, per definition. Kultur går inte att låsa fast, går inte att bestämma eller karaktärisera. Kultur går inte att räkna på, men den finns överallt och påverkar. Kulturen inom akademin ger paradoxalt nog kulturvetarna problem. Fast det problemet är bara ett problem för forskarna och deras möjligheter att bedriva forskning, inte för den kulturvetenskapliga forskningen. Sådan är kulturen. Forskning visar det.
Mänskliga överenskommelser och politiska beslut får konsekvenser, även för kunskapen. Kunskapen är aldrig ren, objektiv eller skild från det övriga samhället, från kulturen. Forskare är också människor och har som alla andra även fritidsintressen. Alla forskare lever inte för sitt arbete, all forskning handlar inte om kunskap för kunskapens skull. Forskning är också och samtidigt ett arbete, en karriärväg och en bricka i det politiska spelet.
Vi får den kunskap vi förtjänar och akademin kan bara prestera det den får resurser och uppmuntran att prestera. Humaniora ligger just nu inte alls i fas och det hämmar kunskapsproduktionen på det området. Kampen om överlevnad i den många gånger hänsynslösa akademiska miljön försvåras när medlen till och intresset för humanistiskt kulturvetenskaplig kunskap stryps. Rådande kunskapssyn och forskningspolitik får dessa konsekvenser.
Utan pengar går det inte att göra något idag. Om det kan man ha åsikter, men det är en förutsättning som man måste förhålla sig till och hantera. Pengar är det som driver verksamheten. Men om forskningen skall bära sina egna kostnader på kort sikt får det menlig verkan på resultatet. Kravet på ekonomisk lönsamhet, som finns överallt utarmar kunskapsbasen och med den skyddet mot tillvarons många hot. Det driver kunskapen i riktning, Viagra. Inget ont om det, i sig. Men inte bygger man ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund, tvärt om.
Det finns ett citat eller tanke som jag gillar, som går ut på att visst kostar forskning pengar. Otroligt mycket pengar. Och det är svårt att se vinsten i det korta perspektivet. Men vad skulle det kosta samhället om man slutade satsa pengar på forskning? Det skulle kosta otroligt mycket mer! Det skulle riskera hela samhället, så som vi känner det idag. Mat och hyra är också kostsamt, men att sluta äta eller flytta till ett tält är inget alternativ.
Kunskap om kultur ser ur som en överflödig lyx, men är i själva verket en förutsättning för mänskligt liv. Människan är en kulturvarelse, inte en profithungrande maskin. Det är kulturen som bestämmer vad som är gott, önskvärt, vackert och eftersträvansvärt. Ökad förståelse för kulturens logik och mekanismer. Fördjupad kunskap om förutsättningarna för förändring. Det är livsnödvändigt och ovärderligt.
Ökad kunskap om kultur är lika viktig som kunskap om natur. Forskning är och måste vara diversifierad, liksom kunskap. Foskningsfrågan är allt för viktig för att bandas samman med rådande ekonomiska kvartalsrapportlogik, och det är en fråga som passar sig synnerligen illa för att överlåtas år mandatperiodsfixerade politiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar