Under veckan som gick uppmärksammades det hur mycket pengar gymnasieskolorna lägger på marknadsföring. Pengar som kunde ha lagts på undervisning. Det handlar om mycket pengar. Och som det ser ut idag finns inget att göra. Det är priset vi får betala för valfriheten. När vi själva får välja, då tvingas skolorna marknadsföra sig. Syns man inte finns man inte. Vad man än tycker om valfriheten så är det ett faktum att skolorna tvingas lägga en (ökande?) andel av sina budgetar på marknadsföring. Och det är pengar som hade kunnat läggas på undervisning.
Konsekvenser av nuvarande organisation är viktiga att uppmärksamma. Lika viktiga att ta med i samtalen om vilket samhälle vi vill ha som visionerna om framtiden. Det går aldrig att bara plocka russinen ur kakan. När man väl sjösatt ett system, implementerat en politik, då får man ta det onda med det goda. Och det är naturligtvis viktigt att diskutera. Är priset för valfrihet värt att betala? För att kunna svara på den frågan måste man veta hur stor andel som läggs på marknadsföring. Det är en fråga om demokrati, om kontroll av den demokratiska processen. Som det verkar är det enligt nuvarande regler en uppgift som företagen i skolbranschen anser vara en företagshemlighet.
Transparens, ökad transparens. Transparens överallt. Det framstår som allt viktigare, för hållbarheten. Det som sker bakom lyckta dörrar är alltid mer eller mindre problematiskt. Makt uppstår och hämtar kraft i mellanrummen, och om dessa ökar (och det gör de när dörrar stängs och murar byggs) mellan aktörerna som bygger samhället, då ökar möjligheterna för makten att förmeras.
Ekonomin är en makt med sin egen agenda. Ekonomin lever sitt eget liv. Den finns och verkar på en nivå ovanför aktörerna som bygger ekonomin. Ekonomins syfte är att förmera kapital, och det är dess enda syfte. Ekonomi för ekonomins egen skull, det är en kraft att räkna med idag. En nyckfull kraft. Vi ville ha valfrihet, men i samma stund som vi fick valfriheten tvingades skolorna att lägga allt mer pengar på marknadsföring. Vår valfrihet, tvingar skolorna att splittra sitt fokus. Och det går självklart ut över kvaliteten i undervisningen, det påverkar så klart utfallet, kunskapen.
Kanske är det oundvikligt. Kanske är det ett rimligt pris för att få valfrihet. Men det kan lika gärna vara så att det var bättre innan skolorna började konkurrera med varandra. Kanske fick eleverna mer och bättre kunskap då. Kanske. Därför är det viktigt att undersöka frågan. Det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad. Och för att kunna undersöka skolorna krävs insyn, transparens. Demokrati kräver öppenhet och kritiskt engagerade medborgare. Och skolans uppgift i byggandet av demokratin är central. Frågan är om nuvarande system, som utgår från och styrs av ekonomiska lagar, är det bästa? Om det vill jag att samhällsdebatten ska handla.
Mediernas roll i och för den demokratiska processen är också viktig. Och om dessa står det i dagens SvD. Under rubriken, Striden om tittarna trappas upp. Medier är i allra högsta grad inbegripna i det ekonomiska systemet. Om det ger bättre eller sämre TV kan diskuteras, men det är inte vad denna bloggpost handlar om. Det jag finner intressant är att medierna följer en lite annorlunda logik än skolorna. Medierna, så som det ser ut idag, konkurrerar om tittarna på samma sätt som skolorna. Skillnaden är att medierna konkurrerar med kvalitet, och det går inte all utlova. Då gäller, upp till bevis, i realtid. Får tittarna inte det de vill ha, fångas inte deras uppmärksamhet, flyr de till konkurrenterna.
Medierna tvingas alltså av samma ekonomiska system att fokusera på innehållet. Medierna marknadsför sig inte på samma sätt som skolorna. Visst läggs pengar på marknadsföring, men det går inte ut över kvaliteten på samma sätt som i skolan. Även detta system har så klart en baksida, ett pris. Konsekvensen av mediernas logik är att vi som tittare, läsare, lyssnare får det vi vill ha, nu. Och det är inte alltid det samma som vad vi behöver, på sikt.
Mediernas ökade fokus på ekonomi får också konsekvenser för demokratin. Vad hände med den granskande journalistiken? För inte allt för länge sedan fanns det flera olika kritiskt granskande redaktioner, och det fanns plats för granskande journalistik även i kvällspressen. Idag har detta viktiga uppdrag effektiviserats, ekonomiskt. Det har gått ut över bredden. Är det långsiktigt hållbart att Janne Josefsson (i princip) ensam ansvarar för granskningen av samhället? Vad får det för konsekvenser?
Kulturvetenskap handlar om detta. Om att granska samhället och konsekvenserna av allt det vi tar för givet. Om utvecklande av metoder och verktyg för kritiskt tänkande. Kulturvetenskapliga utbildningar är emellertid utbildningar med vikande efterfrågan. Och eftersom även högskolan lyder under ekonomins lagar, och eftersom alla kurser som ges måste bära sina egna kostnader, blir det inom nuvarande system svårt att motivera dessa utbildningar.
Vad får detta, resonemangen och tankarna ovan, för konsekvenser för demokratin? Det är en fråga som ägnas alldeles för lite uppmärksamhet idag? Vad får det för konsekvenser för samhällets långsiktiga överlevnad, för hållbarheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar