tisdag 7 februari 2012

Tänker högt om transcendens och Immanens

Stringens och säkerhet är så klart både lovvärt och viktigt när man har med vetenskap att göra. Ser dessa båda ledord som ideal att sträva efter i yrkesvardagen. Men det slår också, lätt och ofta, över i arrogans och uttryck för makt. Logik och säkerhet kan till exempel användas som verktyg för maktutövning i seminarierummet, mot den som inte är tvärsäker eller som inte får ihop sitt resonemang fullt ut. Bara för att man med säkerhet presenterar ett logiskt vattentätt resonemang betyder inte att man har rätt, eller att man vet vad man talar om för den delen. Vem är bluff,och vem sitter inne med användbar kunskap ... går det att veta? Finns det en metod att avgöra? Osäker, men så mycket vet jag, att det akademiska kravet på säkerhet och logik ibland står i vägen för kunskap. Speciellt kunskap om kultur, som till sin natur ofta är varken logisk eller säker.

Har varit inne på det förut här, detta med experter som med säkerhet och logik förför allmänheten och gör anspråk på kunskap om sådant som faktiskt inte går att bestämma. Expertrollen är eftertraktad, den ger makt till den som kan och vågar gå in i rollen och som kan fylla ut kostymen. Allmänheten är enkel att förföra, det vet alla som klivit upp i en talarstol och yttrat sin i kraft av sitt ämbete. Det utnyttjas så klart. Konstigt vore det annars. Är det makt man vill ha, då är det expert man ska sträva efter att uppfattas som. Och just eftersom det är så det är krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt reflekterande hos allmänheten. Det är viktigare än experternas kunskaper.

Har också varit inne på riskerna med detta tidigare, speciellt ifråga om kultur. Kultur är per definition ett föränderligt studieobjekt, upprätthållet i och genom ett slags förhandling. Kultur är en koningent process. Då är det olyckligt om man reser anspråk på att vara expert. Säker kunskap om kultur låser fast det som är rörligt och föränderligt. Tänk på det nästa gång något talar om för er hur det är, i bestämd form singularis!

Tänkte med anledning just därav öppna upp en ny etikett här, Höga tankar om termer och begrepp. Ambitionen är att under denna etikett tänka högt, utan krav på logiskt stringens och absolut säkerhet. Tanken är ett bjuda in läsaren i mina tankebanor, där jag befinner mig för tillfället. Har skrivit på olika ställen att jag vill se fler lärda som visar vad de inte kan. För jag tror att det är viktigare än det vi kan. Och detta är mitt strå till den stacken. Jag kommer inte att dölja vad jag inte förstår. Kastar mig bara ut, för att inspirera andra. Jag gör detta som ett led i det övergripande arbetet med att nå fördjupad kunskap om kultur. Kommentarer och synpunkter, påpekanden om fel och brister i resonemangen, tips på litteraur och annat, tas emot tacksamt. Tillsammans, tänkte att vi tillsammans kunde tänka högt. Idag om begreppet Transcendens (och Immanens), som jag gått och funderat på ett tag men inte riktigt fått grepp om.

På svenska Wikipedia (denna fantastiska källa att hämta inspiration till sitt eget tänkande från) står följande:
Transcendens (lat. "överskridande") betecknar något som ligger bortom den empiriska sinnevärlden, är motsatsen till immanens och har flera användningsområden:

inom matematik för ett (reellt) tal, som inte kan skrivas som ett nollställe till ett polynom med rationella koefficienter. Se transcendent tal.

inom teologi en beskrivning av Gud som skild från världen, se Guds transcendens.

inom filosofi en beteckning för det som ligger bortom det mänskliga vetandets gränser. Se fenomenologi, epistemologi, metafysik (metafysisk filosofi) och esoterik. Jämför transcendental.
Det hjälper mig inte speciellt mycket. Det var gammal kunskap. Något bortom sinnenas värld. Utanför människans fattningsförmåga, Gud. Och så transcendental filosofi, som jag periodvis snöat in på och känner mig hyfsat bekant med. Men detta var som sagt aldrig tänkt som en undervisande bloggpost. Jag skriver inte om det jag kan, utan undersöker vad jag inte kan. Söker mig därför vidare, till den engelska utgåvan av Wikipedia. Där står lite mer att läsa. Fler talar engelska, och den kritiska massan av både läsare och undrare är större. Inte så konstigt att det då finns fler och fylligare poster på det språket. Den posten börjar i begreppsparet Immanens – Transcendens, och spårar diskussionens ursprung till den religiösa kontroversen mellan dem som menar att Gud och formerna finns utanför människornas värld, och dem som hävdar att formerna och Gud finns i samma värld som människorna och deras sinnen.

Immanens, det är ju däråt jag drar i tanken, till att det inte finns någon transcendens. Det är den åsikten som är hela upprinnelsen till frågandet och funderandet. Börjar bli osäker på om det håller att avfärda transcendensen. Därför ville jag skriva om det, för att få syn på mina tankar, och kanske få hjälp att komma vidare i funderandet.

Kant är viktig, det visste jag. Hans citat om Tingen i sig, och tingen för mig, är tacksamma att dra upp om man vill ge sken av att man förstår. Men vad betyder det, egentligen. Hur kan man ANVÄNDA den tanken för att förstå kultur och den värld man/vi lever i? Det är fördjupad insikt i och om det som jag är på jakt efter uppslag till här och nu. Vill inte ge sken av att förstå, utan vill verkligen fördjupa mina kunskaper, för att bli bättre på att förstå kultur. Läser på Wikipedia att,

For Kant, the "transcendent", as opposed to the "transcendental", is that which lies beyond what our faculty of knowledge can legitimately know. Hegel's counter-argument to Kant was that to know a boundary is also to be aware of what it bounds and as such what lies beyond it – in other words, to have already transcended it.
Vad står det här? Kant hävdar att det inte är möjligt att veta något om det som ligger bortom människans fattningsförmåga, vilket tingen uppenbarligen gör. Vetenskapen om människan är med andra ord hänvisad till människans upplevelse av världen. Tingen för mig. Fenomenologins område är härmed inmutat. Dags att sätta parentes om materien och rikta intresset mot talet om och upplevelserna av ... Den språkliga vändningen, i korthet.

Det var där någonstans jag kastades in i den akademiska världen. Mitt i kampen om språkets primat, mitt i det rasande vetenskapskrig som jag först långt senare kom att intressera mig för. Minns ett uttalande från ett hetsigt doktorandseminarium där någon med bestämdhet, och till professorernas fasa, uttalade orden: ”Det finns BARA språk!” Kände mig nästan övertygad om att det var sant och riktigt att hävda det, då. Men bara nästan. Jag var vilsen. Sökte svar. Ville bara inte välja sida. Det kan inte vara rätt, sa mig min intuition. Och det gör den fortfarande. Svaret finns aldrig på ett ställe, är aldrig ett och ett enda. Kanske var det därför jag fann tröst hos Latour när han introducerades för mig? Kanske var det därför som citatet (som jag inte längre vet vem det kommer från egentligen, bara hur det används, bland annat av AnneMarie Mol), "Fler än en, men färre än många", (se Multiplicitet) hakade i och fortfarande hänger kvar och ger klangbotten till mitt tänkande? Kanske, eller också ligger det något i det. Kan man någonsin veta säkert, något? Om något? Är det kanske det Kant menar? Det är i alla fall så jag väljer att läsa hans ord, så som det presenterats för mig i sekundärlitteraturen. Ska läsa Kant i original. Någon gång. Vill det, åtminstone.

Transcendens då, och Immanens? Vad kan man säga, och hur kan tankarna användas? Det är det viktiga. Teorier, termer och begrepp är verktyg som får sitt värde i och genom att användas. Eftersom det är svårt eller kanske omöjligt att uttala sig om det som ligger bortom den egna fattningsförmågan kan man välja olika vägar. För det verkar man (tänker här på olika namn) vara överens om, att det inte går att nå kunskap om allt. Inte absolut säker kunskap. Och det är ju en bra och konstruktiv början på förutsättningslösa samtal om världen, och om kultur. Att vara överrens om att ingen vet, säkert. Då kan man lättare se tankar som verktyg för att förstå.

En sådan som Deleuze väljer (som jag läser honom) att se allt som immanenta uttryck för den del av världen som går att förstå. Allt finns på insidan, och det som eventuellt finns på utsidan kan och bör man ignorera. Det nyttar inget till att dividera om sådant som per definition ligger utanför. Därför är det mer konstruktivt att se allt som delar av samma helhet, samma sammanhang. Allt som kan göra skillnad, är viktigt. Det är åt det man ska rikta intresset och använda sin tankemöda för att förstå. Latour verkar också i den andan. Han ser sammanhang. Aktörer som får sin betydelse i och genom nätverk av interagerande delar (materiellt teknologiska och immateriellt språkliga).

Graham Harman (som även driver en intressant blogg och som det framöver finns många anledningar att återvända till. Har skrivit lite om honom och om objektorienterad ontologi under etiketten ooo) däremot, som jag än så länge bara skrapat på ytan av, väljer att se på världen som uteslutande bestående av transcendens. Jag finner i hans tänkande en diametral ansats till den som bara ser immanens. Harman ser bara utsidor. Överallt objekt. Jag är ett objekt för dig på samma sätt som du är ett objekt för mig. Ingen av oss kan komma innan för huden av den andra, in i den andres hjärna. Det gäller människor, djur, mikrober, växter och ting. Tankar, språk; Allt! Det finns bara objekt i Harmans tankevärld, i hans spekulativa realism. Det är ett sätt att se på kultur, ett verktyg att förstå världen med hjälp av. Ett annat sätt. Ett annorlunda verktyg.

Vilket ska man välja? Det beror på vad man vill uppnå. Det beror på vad man är intresserad av, vad man vill förstå? Det är i alla fall så jag ser på kunskap, på vetenskap. Det handlar om verktyg att tänka med hjälp av. Inte vet jag om den som läst ända hit blev klokare av att få följa min tankestig, men jag känner mig, i alla fall för stunden, lite mer upplyst. Det kanske går över. Jag kanske har rört till det? Men just nu känner jag mig i alla fall nöjd. Jag är på inget sätt färdig med begreppen transcendens och Immanens, men det blir å andra sidan ingen annan heller.

Återkommer med ett annat begrepp, när det finns tid och inspiration.

4 kommentarer:

Jens Thor sa...

Tack - ett sällsynt och uppfriskande klargörande av det oklara, erkännande av det okända. Välbehövlig omväxling från de trygghetsparadigmlidande och ibland existentiellt förskönande och/eller socialt konforma tvärsäkerheter som så ofta förför, förenklar samt betryggar, men exkluderar eller t.o.m. dumförklarar mera genuin kreativ förståelsesträvan. Härligt - ger hopp om Akademien ;D

Eddy sa...

Tack Jens! Nu fick jag inspiration att fortsätta lite till på den inslagna vägen! Det finns hopp, alltid!

Jens Thor sa...

“The problem with the world is that the intelligent people are full of doubts, while the stupid ones are full of confidence.” ― Charles Bukowski

Observerar att evolutionen gissningsvis lärt de flesta flockdjur att följa säkerheten och makten, snarare än sanning och rättvisa, varför jag själv ibland tenderar till sparsamhet med epitetet människa... Hardwired for truth or for survival, that is the question? Lite tillspetsat, men har de förstnämnda något val?

Dessutom; för att vara öppet och genuint intelligent (enligt Bukowski), krävs det idag ballar som en älgtjur, vilket jag hellre än mycket annat applåderar - Grattis :D

Eddy sa...

Visst, det är inte svårt att se vad som är problemet. Svårare att göra något åt det, men inte omöjligt. Blir vi många som förstår och agerar finns det hopp!