Nyttan med nytta? Och med humaniora.

Igår kväll var jag på restaurang Trappan, i Göteborg. ABF anordnade en paneldiskussion om humaniora och om nytta. Trött var jag, efter en lång dag som började klockan fem i Guldheden, som ägnades åt handledning och föreläsande i Trollhättan hela förmiddagen och eftermiddagen. Trött var jag när jag tog trapporna upp till restaurangen på Järntorget, i regnet och blåsten. Sedan var tröttheten som bortblåst. Vill tacka ABF, Ulrika Rudekke och Sewillus Berg, för arrangemangen på Trappan som jag alldeles för sällan har möjlighet att besöka. Lika bra, varje gång!

Igår lyssnade vi på Sverker Sörlin, Patrick Krassén, Sharon Rider, Torbjörn Tännsjö och Lisbeth Larsson. Under rubriken: Kan "nytta" göra nytta? Humanister diskuterar, samtalade företrädarna för Humaniora och representanten för Svenskt Näringsliv (Krassén) humaniora och nytta. Fick med mig en hel massa tankar från deras samtal, och det blir minst en bloggpost till på detta tema, under dagen.

Har skrivit om detta med nytta och humaniora många gånger tidigare. Och det behövs skrivas om och uppmärksammas, mycket mer än vad som är fallet. Frågan/ämnet är på inget sätt enkel, men just därför. Det ideal av enkelhet som lovsjungs överallt, det är en viktig orsak till humanioras kris. För den kanske viktigaste insikten som studier i humaniora - om samhället, kultur och människornas värld - ger, är att det inte finns några enkla svar. Svårigheten är bara ett problem om man accepterar den och lägger sig platt inför den, om man duckar för eller ännu värre osynliggör den aspekten. Det är svårt, för att det inte kan vara något annat. Det är den spännande utmaningen, inte en anledning att resignera! Humanister måste, just för att det vi sysslar med är svårt, tro på oss själva, på vår förmåga och på att den kompetens vi har kan tillföra samhället något.

Detta något, det humaniora tillför samhället, det var ett tema i samtalet. Ytterligheterna i panelen representerades av Torbjörn Tännsjö, som menar att humaniora inte har någon nytta (han motiverar humanioras roll med att studier i humaniora ökar mängden lycka i samhället) och Sverker Sörlin som menar att humaniora är nyttigt, fast på ett annat sätt än den rådande (ekonomiskt inriktade) nyttodefinitionen. Företrädaren för Svenskt Näringsliv kom lite bort i samtalet, men när han fick chansen handlade det han sa ändå i princip bara om att föra fram SNs budskap om att det är företagen som utgör Sveriges ryggrad, och att det är deras behov som måste komma i första hand. Han var emellertid kritisk till den rapport, Konsten att strula till ett liv, som Stefan Fölster (m.fl.) presenterade i somras, och som väckte mer än 10000 svenskars vrede (vilket Sörlin ser som ett tecken på att humaniora har stort och brett stöd i samhället, och på att Svenskt Näringsliv är hotat. "Ett fatalt misstag att släppa den" vill jag minnas att Sörlin sa).

Vad är nytta, och vad är nyttan med nyttan? De frågorna, vill jag reflektera över här, med det finns som sagt anledning att återkomma till frågorna som diskuterades igår i fler bloggposter. För jag antecknade så mycket jag bara hann, och ändå fick jag inte med alla tankar som väcktes av panelens samtal. Tyvärr försvann frågan om hur man kan/bör definiera nytta, och frågan om vilken nytta nuvarande ekonomiska nyttobegrepp bär på. Därför känns det mest angeläget för mig att börja med dem.

Det är så klart inte alldeles givet att ekonomisk nytta nödvändigtvis är långsiktigt hållbart. Mer pengar, snabbare, till fler, oftare, det leder varken studier i humaniora, eller humanistisk forskning till. Det är fullkomligt klart, ingen tveka om det. Men är det nyttigt, egentligen? Den frågan borde diskuteras mycket mer i samhället. Varför görs inte det, kan man undra över. Är det så, vilket tangerades, men berördes inte riktigt i samtalet, att den ekonomiska nyttan är nyttig? Är det självklart att ett ständigt ökande BNP är nyttigt? På vilket sätt i så fall, det skulle jag vilja se paneldebatter om. Som det blev igår var det företrädarna för Humaniora som ställdes mot väggen, som skulle försvara sin verksamhet. Och så är det ofta. Sharon Rider vände på perspektivet när hon ställde frågan om varför det alltid är Humaniora som skall avkrävas argument för sin nytta.

Varför, kan man sannerligen undra, avkrävs inte företagen som utvecklar datorspel samma argument. Vilken nytta gör dessa i samhället? Eller produktionsbolagen bakom TV-program som Whipe Out, eller Big Brother. Vilken nytta tillför dessa företag? Pengar, självklart, men vad, om något, utöver det? Är det nyttigt att underlåta att vara kritisk till verksamheter som går med vinst? Leder det till ett hållbart samhälle, att bara gynna och hylla företag som går med vinst, oavsett vad man producerar? Humaniora borde inte ensam tvingas motivera sin roll och samhällsnytta, det är ett rimligt krav att ställa till alla företag och organisationer. Bara så kan nyttodebatten fördjupas och leda till något viktigt.

Som det är nu äger Svenskt Näringsliv frågan. Det är Svenskt Näringsliv som har tolkningsföreträde i samhället. Därför uppmärksammas Stefan Fölsters forskningsrapport i Aktuellt, men inte Sverker Sörlin m.fl, Humanisterna och framtidssamhället. Hur kom det att bli så, att en partisk intresseorganisations rapport får mer genomslag än en vetenskaplig undersökning utförd av internationellt kända och framstående forskare? Varför diskuteras inte den typen av frågor mer, oftare och i det offentliga? Varför är det humaniora ensamt som tycks upp mot väggen? Vem tjänar på att det är så det offentliga samtalet ser ut?

Svenskt Näringslivs linje i samtalet var att man värnade studenterna. Deras behov att information om vad det är för utbildning man söker och vilka möjligheter det finns att få jobb efteråt. Studenternas intressen talade man om, vid flera tillfällen. Och man förutsatte att studier i humaniora inte ger arbete, eller att det i alla fall leder till en längre livsinkomst. Sverker Sörlin menade tvärt om att studenter som läst humaniora visst får jobb och ofta hög lön, vilket stöds av mina erfarenheter från 10 år som lärare på ett utbildningsprogram där humaniora är huvudämne. Ingen har titeln Humanist på sitt visitkort, och ingen eftersöker Humanister när man ska tillsätta en tjänst. Men mina studenter har visat att när man väl fått en anställning, då efterfrågas kunskaperna och kompetenserna.

Om det vore så att Svenskt Näringsliv värnade studenternas intresse, varför då inte verka mer för att få företagen att uppskatta humanistisk kompetens? Varför skjuter man på humanisterna, bara för att dessa inte passar in i den mall man utgår från? Varför uppskattar inte företagen humanistisk kompetens, när undersökning efter undersökning visar att kompetensen behövs? Varför sprider Svenskt Näringsliv föreställningen att humaniora är onyttigt? Fredrik Schoug kom fram till följande, redan 2008, i undersökningen: Humaniora i Yrkeslivet:

Sådana reservationer till trots lönar sig humanistisk utbildning överlag inom alla grupper. Den arbetsgivare som söker en person som kan tänka kritiskt, lösa problem, uttrycka sig väl i skrift och följa kunskapsutvecklingen inom ett fält har anledning att anställa en humanist. Och av materialet att döma är detta ofta också vad de i praktiken gör. Om söktrycket på humanistiska utbildningar trots relativt goda utsikter sviktar kan man undra om detta inte kommer sig av allmänt spridda föreställningar om humanistiska studier som olönsamma.

Det är vad man borde tala om, om man verkligen bryr sig om Sverige! På vilket sätt är Svenskt Näringsliv nyttiga? Sharon Rider ställde frågan, "Varför ska man satsa på att anpassa sin utbildning till ett stort företag som verkar i Sverige, när det plötsligt kan flytta till Indien eller Baltikum?" Var finns företagens lojalitet, egentligen? Pengar, ökad vinst, bonusar till höga chefer och utdelningar till aktieägarna, vilken samhällsnytta bär dessa företeelser på? Varför ställs aldrig företagen mot väggen? Varför avkrävs inte Svenskt Näringsliv en deklaration för sin nytta?

Sverker Sörlin och andra i panelen menade att de ägnade sig åt humaniora för att de vill förstå samhället. Jag kan absolut skriva under på det. Jag har ägnat över 20 år av mitt liv åt att dels försöka förstå den komplexa enheten samhället, och jag har lika länge arbetat med frågan om vad kan jag tillföra samhället. Varför motarbetas jag av samhället? Varför har man fått för sig att människan inte behöver veta vilka förutsättningar som finns för att bygga ett hållbart samhälle? Vem sprider den uppfattningen, och varför?

Om detta borde vi tala, istället för om humaniora är nyttigt eller ej. Om nyttan med dagens tolkning av begreppet nytta. Tyvärr försvann den aspekten igår.