Söka vishet, och äga kunskap. Mellan dessa två synsätt ligger en ocean. Skillnaden handlar om makt. Den som äger kunskap förfogar över en mycket potent valuta, ett kapital som kan växlas in till tyst förundran och inflytande. Den som söker vishet är ständigt på väg, sökandes efter problem att arbeta med, utmaningar där man presterar på toppen och helst lite förbi sin egen förmåga. Sökande efter vishet tvingar sökaren till ödmjukhet, vilket sällan ger makt och som ibland till och med kan resultera i förakt.
Orsaken till att jag befinner mig i akademin är att det är en plats där jag kan söka vishet. Lika bra att vara öppen med var jag står på skalan. Detta gör mig inte på något sätt till en bättre människa. Förhoppningsvis lite klokare, men inte bättre. Detta är inte en självömkande bloggpost. Vad jag vill reflektera över här är konsekvenserna av dessa båda diametralt olika förhållningssätt till världen och vetandet.
Ägande av kunskap. Läs orden igen. Äga kunskap. Ha insikt. Veta: att, hur, när och varför. Stora anspråk. Vad händer i mötet mellan den som har tydliga kunskapsanspråk, och den som är kritisk, inte bara till kunskapen utan till anspråken (de egna såväl som andras)? Den med mest kapital brukar vinna i andra sammanhang, och så även här. Tillit är vad det handlar om. Den som är trygg i sitt vetande, som utstrålar säkerhet och som har underlag för det man hävdar, han eller hon kommer att vinna fler anhängare än den som tvivlar på både sig själv och sina resultat. Och det gör den som söker vishet. Tvivlar, på allt. Tvivlet är det bränsle som driver sökandet.
Vishet är inget mål, det är en process. Ägd kunskap, och allt som där till hör, är belöningen för det hårda arbetet vid forskningsfronten. Eftersom det handlar om ägande blir det ofta kamp. Min kunskap är just min, och den är ständigt hotad i en värld där det finns fördelar att hämta för den som har. Min kunskap måste försvaras.
Problemet är egentligen inte ägandet. Problemet uppstår när kapitalet ska försvaras mot yttre hot. När försvaret av kunskapen blir viktigare än innehållet i och användningen av det som försvaras, då har man att göra med makt och inflytande över vetandet. Och det är svårt att skilja dessa båda aspekter av vetenskap åt, när konkurrens är det högsta goda. Kunskap som makt, makt som kunskap? Var börjar det ena och slutar det andra? Går det att veta det? Nej, är mitt svar. Och därför är det problematisk att bygga en akademi där detbara finns en väg att gå, ett kunskapsideal. Ägd kunskap, fast visshet.
Jag vill se en akademi som även omfamnar och kan se värdet i processen som leder till insikt. Sökande efter vishet, som ideal, får inte sådana problematiska konsekvenser som kampen om kunskap. Sökande leder inte till den typen av maktanspråk. Ibland är det bra att kämpa om kunskap. Vissa frågor besvaras bäst i öppen tävlan. Men inte alla. Kultur till exempel, och överhuvud taget de flesta aspekterna av människors levda verklighet är synnerligen illa lämpad som arena för kamp om kunskap. Fysikens värld, och kemin. Där ser det annorlunda ut. Kultur och även klimatfrågan däremot. Den som vill skaffa sig förståelse för den typen av processer gör bäst i att anamma en mer sökande ansats.
Nomadologi och minor science, två termer hämtade från Deleuze och Guattari handlar om sökande efter vishet. Det är vetenskapliga metoder eller förhållningssätt till kunskap, utarbetade för att upplösa problem. Verktyg för att uppnå förståelse för processer, vilket är vad som krävs för att kunna studera sådant som är rörligt, komplext och föränderligt eller kanske till och med motsägelsefullt. Som kultur och klimatförändringar.
Nomaden lever i mindre grupper som anpassar sina liv och sitt leverne efter den kontext där de finns och verkar för tillfället. Nomaden följer, och utvecklar ständigt nya metoder för att hantera nya problem och situationer. Nomaden lever medvetet i och med förändring. Nomaden har ingen nytta av att äga kunskap. Hen ser däremot värdet i att vara vis, att kunna tillverka verktyg för att undanröja oväntade problem som ständigt dyker upp. Nomaden är ödmjuk inför världens oöverblickbarhet och dess komplexa skönhet. Hen strävar inte efter att äga kunskap, för det är omöjligt. Han eller hon ser vishet som det högsta goda. Det är en beskrivning av det vetenskapliga ideal som jag menar att kulturvetenskapen bör sträva efter, och är vad minor science handlar om.
Royal science bygger murar och befäster fort samt skapar strikt hierarkiska beslutsordningar. Royal science driver ner sina bopålar djupt i marken och försvarar sitt territorium. Hen lägger ner stor energi på att registrera och bevaka sina patent. Royal science handlar om att bygga äreminnen över sin egen storhet. Om att äga kunskap, och försvara denna med alla till buds stående medel. Ju mer kunskap man har, desto bättre. Och ju mer eftertraktad kunskap man har, desto mer makt får dess innehavare. Den som byggt muren, som har betalat för militären som bevakar patenten och som sitter inne med lösningen, han eller hon bestämmer också vad man kan och får göra med den.
Egentligen lägger jag ingen värdering i detta. Olika metoder är bra till olika saker. Som kulturforskare föredrar jag, och känner mig mest hemma i, en nomadologisk ansats. Där finns verktygen och inställningen till uppgiften som bäst hjälper mig att förstå det jag studerar. Men är man intresserad av atomens minsta byggstenar, ja då måste man bygga en borg och bevaka sin resultat. Det viktiga är alltså vad vi gör av det vi har, och vilket som är målet med vår verksamhet.
Kärnkraftsfrågan är en fråga som befinner sig någonstans mellan dessa båda ytterligheter. Den adresserar tydligt en rad olika kulturella problem. Behovet av energi bottnar ytterst i människors sökande efter ... Och den teknologi som processen bygger på är naturvetenskaplig. Hur gör vi där? Vem har tolkningsföreträdet, och vilken vetenskaplig ansats är bäst att lyssna på? Vad finns det för risker med än det ena, än det andra? Den typen av samtal, mellan företrädare för olika vetenskapliga discipliner och kunskapstraditioner, vill jag ta del av innan jag är beredd att säga ja eller nej i en så pass komplex fråga som byggandet av nya kärnkraftverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar