Satte uppenbarligen igång något igår när jag började skriva om lärande. Dammluckorna till något öppnades och nu är det svårt att hindra flödet. Har kommit igång med artikeln, som är dagens huvudfokus, men just därför behöver uppmärksamheten riktas mot något annat. För att artikelns tankar skall få tid att sjunka in. Finner det vilsamt att blogga. Mer konstruktivt, för mig i alla fall, än att spela datorspel. Fortsätter därför på tankarna om lärande, och för dem samman med evolution. Även denna gång använder jag min gamla anteckningsbok. Minnet av det som står där, försöker använda fragmenten av tankar för att bygga vidare på. För att skapa något nytt av det arbete som inleddes av Deleuze. Helt i linje med hans egen syn på sina texter, vilket gäller även för mig. Ta vad du vill och gör något eget av det, och det som inte fungerar, det kan lämnas därhän.
Gillar verkligen tanken på texter som underlag i arbetet med att komma vidare. Och tanken om att lärande är synonymt med tillblivelse, liv. En bok i bokhyllan är värdelös om den inte används. Men böcker kan användas på olika sätt, till exempel för att skaffa makt och inflytande. Böcker kan används för att trycka ner och platta till, om man hävdar att man sitter inne med den rätta tolkningen av texten. Det är förkastligt. Håller med Foucault om att kommentarer och tolkningar kan fungera på det sättet, att de oftast inte tillför ursprungstexten något. Uttolkningar med anspråk på att förklara den sanna betydelsen av ett verk är simuleringar. Meningslösa upprepningar av det samma, för att visa att man kan. För att sola sig i stjärnglansen av den man kommenterar. Deleuze själv värjer sig för den typen av läsningar, som jag förstår saken. Han vill istället att man ska använda hans tankar, konstruktivt för att skapa något eget.
Den typen av läsning som jag är mest intresserad av och finner mest konstruktivt inspirerande, det är en mer simulacraliknande läsning. Ett slags upprepning som har påtagliga likheter med det som upprepas, men också tydliga skillnader. Läsningen av den typen av texter gör att man som läsare tvingas aktivera sig. Det går inte att vara passiv i förhållande till en text som uppvisar dissonanser, som gnisslar och som pockar på uppmärksamhet. Det är vad jag försöker göra här, tvinga läsaren att tänka själv. Här finns ingen ambition att visa hur det är. Jag vill inte mästra, jag vill samtala. Och det tror jag är enklare om jag inte strävar efter perfektion.
Det är mitt sätt att underlätta lärandeprocessen, att skapa en miljö där det går att testa olika lösningar. När man hittar något som fungerar, då lever det sitt eget liv. En flyktlinje är det som fungerar, och som har förmågan att sticka iväg åt ett oväntat håll, av egen kraft. Det var så jag läste Difference and Repetition, och det är så jag läser mina anteckningar nu. Letar inte efter texternas egentliga innebörd, utan söker efter sådant som talar till mig nu, som hjälper mig att komma vidare.
Tankar/idéer är i sin grundform, problem (utan lösning), vilket gör att de bäst förstås som både uttryck för immanens och transcendens, för att knyta an till en tidigare bloggost. Både ock, samtidigt. Det är i sin tur ett anat sätt att definiera muliplicitet, eller på lite klarare svenska: Fler än en, men färre än många. Utsidor på insidan, och insidor på utsidan. Och med det sagt förstår jag vad Rosi Braidotti menar när hon liknar subjektet vid ett slags möbiusband. Jaget som blir till, på både insidan och utsidan, i ett slags evolutionär process i ett sammanhang och där svaret finns på fler än en, men färre än många ställen. Subjektivitet är ett slags problem, utan lösning. En process framdriven av ett ständigt pågående spel mellan fråga-svar, utan början, utan slut.
Början på en multiplicitet, skriver Deleuze, står att finna i mellanrummet. Vad kom först, hönan eller ägget? Det är en klassisk fråga. Ett svar är att båda skapades samtidigt. Det är ingen lösning på problemet, det är en upplösning av det. Genom att förhålla sig på det sättet till problemet slutar det vara ett problem. Liksom lärandet. Vad som krävs är ett öppet sinne, och rörelse. Ägget-Hönan, Hönan-Ägget är rörelse, varken mer eller mindre. Inget kom först och inget kommer efter. Upprepningen av skillnaden är det enda som är intressant. Det enda som betyder något.
Fråga-Svar är ett komplex, ett slags enhet. Det är så jag ser på Deleuze förklaring. Fråga-Svar utgör en central komponent i det moderna tänkandet. Och därför blir det intressant att reflektera över hur man kan gripa sig an komplexet som sådant. Antingen tvingar man isär helheten, klyver atomen, och behandlar den som två separata delar. Vad kom först, frågan eller svaret? Och vad är viktigast? Känns tankemodellen igen. Genuskontrakt? Dikotomisering och hierakisering, makt! Genom att plocka isär något som inte går att plocka isär. Mänskligheten, till exempel är en enhet, är omöjlig utan båda könen. Det handlar inte vem som kom först, eller vem som är mest värd. Båda förutsätter varandra och måste förstås på den nivån. Tillsammans, i mellanrummen, det är där världen, livet, mänskligheten växer fram.
Idéerna, vilket människan kan ses som, liksom kunskap, växer fram i mellanrum, processuellt. Förklaringen, nycken till förståelse för det komplex, den multiplicitet man är intresserad av, står att finna i helheten. Att bryta upp och sönderdela leder inte till svar, bara till förvirring. Det gör bara den som är ute efter makt. Svaret på livets gåta finns varken immanent eller transcendent, det finns i helheten. På in-och-utsidan, och i dess samspel med kontexten.
Tänkande är att likna vid kastandet av en tärning. Deleuze (se t.ex. 2006:209, 2006:253, 1990:164ff) har i en rad olika sammanhang liknat filosoferande vid tärningskastande. Han betonar därmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor utan snarare ska förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext och att hela detta sammanhang måste beaktas för att man skall kunna förstå hur tänkandet uppstår och förändras.
Alla parter i som är engagerade i en tankeprocess måste ge upp en del av sin autonomi för att tänkandet skall kunna generera användbara lösningar på problemen som adresseras. Detta skulle i utbildningssammanhang kunna, men får absolut inte, betraktas som en pedagogisk modefluga, eller ännu värre en sådan quick fix som många konsulter försöker sälja till företag. Vad jag vill visa med resonemanget är istället att vikten av att man för att lära måste våga beträda en väg som per definition bara till viss del kan vara utstakad. Insatsen kan vid en första anblick tyckas hög, men här finns goda möjligheter att hitta nyckeln till ett lyckligt liv eller ett långsiktigt hållbart samhälle. Förhoppningsvis är det mödan värt att försöka.
Förutsättningen för att kunna utnyttja potentialen som finns hos en sådan förståelse av tänkande och lärande är att man gör sig mottaglig för det nytänkande som är själva utgångspunkten för skapandet av en ny och bättre värld. Det är som sagt av yttersta vikt att parterna ger upp en del av sin autonomi och för att problemen som uppstår överallt skall kunna upplösas. Problem som löses finns per definition kvar. Det är hela försäljningsidén för konsultbranschen, att lösa problem som sedan återkommer tillsammans med behovet av den som kan lösa dem, igen och igen. Upplösta problem återkommer inte, och då behövs heller inga experter. Bara många människor med förmåga till kritiskt tänkande och ett öppet sinne.
Det kanske viktigaste kännetecknet på tänkande och lärande i den mening som här åsyftas är dess karaktär av icke-linjär process. För att kunna omsätta en sådan tanke praktiskt krävs att man ställer upp på följande premisser. För det första måste man acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump, vilket kan vara svårt. Men låt mig säga att jag vet att slump ligger farligt nära ödet och andra metafysiska tankefigurer som inte har något med vad jag här vill säga och visa att göra. Slump är utfallet av tärningskastandet, tänker man så blir det förhoppningsvis lättare att förstå och acceptera. Slumpen illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.
Utfallet (av tänkande, lärande, samhället, kultur, livet, världen) går således inte att i detalj reglera, men det går naturligtvis hjälpligt att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras.
Det är en liten, men väldigt viktig perspektivförskjutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar