torsdag 2 februari 2012

Världens högsta hus

Läser om världens högsta hus i dagens tidning, om hur färdigställandet av dessa kolosser påfallande ofta genom historien sammanfallit med börskrascher. Idag är det i Asien, företrädesvis i Kina som de byggs. Världens högsta hus. Tänker på hur mycket den frågan handlar om kultur. Visst krävs det tekniska lösningar och en väg genomtänkt ekonomisk plan för att lyckas, men långt innan man kommit dit har tanken väckts. Och tankar genereras ur sammanhang: kultur. Skillnaden mellan den som anses galen och den som betraktas som geni är hårfin. Mänskliga egenskapers värde bestäms kollektivt, är inget i sig. Den som på 1700-talet talade om mänskliga månresor ansågs galen. 100 år senare ansågs det fascinerande , och när Kennedy drog upp linjerna för USAs framtid, i början av 1960-talet mottogs han som en hjälte. Resten är historia.

Världens högsta, bästa, första, största, snabbaste. Superlativ fungerar som honung för flugor, de drar uppmärksamheten till sig. Men inte alltid, och långt ifrån alla visioner hyllas. Bara idéerna som anses värda att satsa på hakar i det kollektiva medvetandet. Vad och vem bestämmer vad man kan/bör satsa på? Det ser ut som individuella beslut, men en sån som Kennedy var inte ensam. Ingen människa är en ö. Utan ett starkt nätverk, ett komplext sammanhang (där tekniska och ekonomiska förutsättningar ingår) som backar upp och som krattar manegen, står sig individen slätt. Världens högsta hus är en konsekvens av ett sammanhang, inte resultatet av en eller några få framsynta individer.

Världens högsta hus har i allra högsta grad med kultur att göra. Världens högsta hus är ett konkret resultat av immateriell kultur, och det ena går inte att skilja från det andra. Ändå är det visionären och ingenjörerna som ensamma får sola sig i glansen när projektet slutförts. Påfallande ofta är det män som hamnar i den positionen, som intar den rollen.

Världens högsta hus står kvar även efter den ekonomiska kris som alltså brukar komma som ett brev på posten när huset byggts färdigt. Inte så märkligt kanske, tänker jag, att det blir så. Världens högsta, det ligger otroligt mycket prestige i det, vilket gör att projektet prioriteras ändå in i det sista. Alla inblandade, och här snackar vi mäktiga män men stora resurser, gör sitt yttersta för att lyckas. Och att ett så stort och spektakulärt projekt skulle sammanfalla med börskrascher borde, med beaktande av hela bilden, alltså inte förvåna.

Ändå spekuleras det i artikeln om nästa husprojekt, The mile high tower skall innebära en ny krasch. Som om huset i sig styrde världsekonomin. Den typen av resonemang utgår från ett grundläggande tankefel, att det finns enkla förklaringar på komplexa problem. Det gör inte det, komplexa frågor kräver komplexa förklaringar. Kulturvetare har insett detta, men det är ekonomer och ingenjörer som idag betraktas som genier, det är deras idéer och visioner som behandlas med respekt. Kulturvetarna ses över axeln, om man inte säger rakt ut vad man tänker: ni är galna!

Just det faktum att världens högsta hus står kvar blir paradoxalt nog inte en påminnelse om faran och riskerna med att dra igång ett sådant projekt. Det blir istället en sporre och en uppmuntran för nästa man att anta utmaningen. På samma sätt och med samma logik som tungviktsvärldsmästaren i boxning, som med närmast 100% säkerhet vet att han kommer att förlora (alla gör det, förr eller senare), går upp i ringen, byggs denna typ av hus. Äreminnen över rådande kulturella norm är vad det handlar om. Manifestationer av makt och indikatorer på vad mänskligheten anser värt att sträva efter.

Det krävs ingen ingående eller ens avancerad kulturanalys för att se detta. Det enda som krävs är en vilja att gripa sig an problemet förutsättningslöst, och en mental beredskap på att frågan inte kommer att kunna lösas fullt ut. Svaret på frågan om varför världens högsta hus byggs, det finns inte. Ett enda svar, det bästa, existerar inte. Därtill är frågan allt för komplex. Kultur är komplext, liksom världen. Och vill vi förstå, på riktigt måste vi sluta se komplexiteten som ett problem.

Det är inte männen eller manligheten det är fel på. De är bara en konsekvens av rådande kulturella klimat. Kultur är synonymt med komplexa samband. Världens högsta hus är kulturens yttersta konsekvens. Om analysen kunde börja där, då tror jag att man skulle kunna lösa problemet med både skrytbyggen och börskrascher. Ekonomi, kultur och teknik är tre aspekter av eller uttryck för samma sak. Problem av det här slaget kommer aldrig att kunna närma sig en lösning, om man inte börjar samarbeta över disciplingränser. Svaret finns inte, inte det bästa svaret.

Superlativ är som yttersta principer, fascinerande att drömma om, men samhällen mår, i alla fall på sikt, bäst av att sluta drömma. Långsiktig hållbarhet är ett komplext problem, och som sådant kan det självklart bara lösas med hjälp av komplexa verktyg. Kulturvetenskapen tillhandahåller sådan.

Låt oss göra med enkla lösningar, som vi gjorde med Apolloprojektet, skicka dem ut i rymden. Och låt oss koncentrera oss på och försöka förstå de sammanhang vari vi framlever vår vardag. Låt oss upphöja kulturvetenskapen till samma nivå som naturvetenskapen. Komplexa problem löses bäst genom samarbete mellan många olika kompetenser, i samtal.

Inga kommentarer: