Jag slås av att allt fler människor idag tänker allt mindre själva, och jag kan inte skaka av mig känslan av att detta beror på att vi lever i en marknadsföringens och manipulerandets tidsålder där reklamens logik (som handlar om att tänja på gränsen för vad som egentligen är sant och underkommunicera alla problem) har blivit ett slags grundläggande antagande i samtiden. Det här oroar mig, för makten i en demokrati, som det finns allt färre av i världen idag, utgår visserligen från medborgarna, men om folket inte tar gemensamt ansvar för det allmänna, utan väljer att okritiskt lyssna på politiker som lovar dem själva mest och som skyller alla problem på andra, delegeras ansvaret för landets styre till de som är bäst på att marknadsföra sig själva. Demokratier står och faller med medborgarnas kunskaper, som i sin tur är avhängig förmågan att tänka kritiskt och självständigt. Om allt fler bryr sig allt mindre om dessa saker ersätts demokratin förr eller senare med diktatur. Och där blir folket brickor i auktoritära ledares kamp om inflytande över andra auktoritära ledare. Det är omöjligt att säga exakt vad som beror på vad, men det är ett faktum att snart sagt allt i det offentliga livet, liksom tänkandet i många människors vardag, idag handlar om att antingen acceptera eller reagera (negativt eller positivt) på olika typer av påståenden som förpackats i klickvänliga format. Och det är ingen fertil grogrund för demokratiska samtal och kunskapsutveckling.
I det samhälle och den kultur vi lever i idag betraktas den som tänker själv och uttrycker egna åsikter som bottnar i kunskap och är resultatet av kritiska reflektioner – alltså människor som inte väljer att antingen reagera på eller föra vidare andras åsikter – med misstänksamhet. Bara den som först accepterats som auktoritet av allmänheten kan räkna med att bli lyssnad på, vilket i en miljö där få tänker själva innebär att man antingen hissas eller dissas. Problemet är att makt både går före rätt och tenderar att kompromettera den som får tillgång till inflytandet över andras tänkande och handlande. Många inser att den som väl blivit diktator inte behöver ta hänsyn till kunskapen, men få inser att det även i hög grad gäller den som får allmänhetens förtroende att uttala sig som expert. Tar man lätt på och därför inte tränar upp sin tankeförmåga blir det svårt att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar. I sammanhang där få vill eller orkar tänka själva är det därför bara en tidsfråga innan demokratin (som till sin natur är komplex och aldrig kan bli bättre än den förståelse och det engagemang som befolkningen som helhet visar och praktiserar) löses upp och ersätts med diktatur där medborgarna varken kan eller får tänka själva.
Där och när allt fler tänker allt mindre själva och där tänkandet därför, generellt sett, blir allt mer reaktivt, växer en svart-vit värld fram där människor uppfattas som antingen vänner eller fiender och idéerna som cirkulerar utan närmare eftertanke hyllas eller hatas, vilket i sin tur leder till att allt som är vagt och komplext betraktas som hotfullt. Och till att frågor utan givna svar – alltså frågor som är intellektuellt utmanande – uppfattas som flummiga. Det låter kanske positivt och önskvärt att sjunga klarhetens och tydlighetens lov, men eftersom verkligheten inte ser ut och fungerar på det sättet, och kunskapen dessutom alltid måste anpassas mer till verkligheten som den handlar om än till människorna som utvecklar och använder den, är det bara i miljöer där självständiga och kritiskt tänkande människor som respekterar varandras olikheter som demokratiska styrelseskick fungerar.
När jag hittade till universitetet och blev en del av den världen såg akademin annorlunda ut än den gör idag. Skillnaden mellan då och nu stavas: NPM. Och det sättet att leda och organisera våra universitet och högskolor kritiserar man, enligt logiken som diskuterats ovan, inte ostraffat – vilket jag själv fått erfara genom att sägas upp från min anställning efter 27 år av lojalt arbete i kunskapens tjänst, och som statsepidemiologen Magnus Gisslén är en aktuell och talande påminnelse om. Jag har aldrig sökt makt och inflytande; det som är drivkraften i mitt liv är kunskapen. Mitt engagemang för högre utbildning – där kunskapen (som aldrig är en fråga om sant eller falskt) och den akademiska friheten (som är förutsättningen för både kunskapsutveckling och kvalitet i verksamheten), samt inte minst fostran till självständigt, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade människor, står i fokus – bottnar i oron jag försökt sätta ord på ovan. Den kampen får jag framöver föra utanför den akademiska världen, där jag enkelt kan avfärdas som en kuf, rättshaverist eller dissident. Hur mycket just den där insikten än skrämmer mig, eftersom social utsatthet och påtvingad ensamhet är det värsta som kan drabba oss människor, känner ändå jag att jag har mer att förlora på att inte följa och försvara kunskapen (som ingen äger) och engagera mig för demokratin och ett öppet samhälle.
Trots vackra tal om vikten av bildning och betydelsen av hög kvalitet håller landets högskolor och universitet på att förvandlas till produktionsanläggningar där studenter som svarar rätt på proven belönas med de betyg och examina som högskolans ledning dels växlar in i pengar, dels konkurrerar med andra högskolors ledningar om vem som kan producera mest av. Om kunskapen inte respekteras kommer forskare och lärare på högskolan – i alla fall de som inte vill dra på sig kritik – att antingen följa ledningens order i enlighet med gällande regler, eller föra fram sina kritiska synpunkter internt och med sin närmaste chef, vilken har makten att bestämma vad som är möjligt att kritisera och vad som måste accepteras. Alternativet är att kritiska representanter för kollegiet fråntas sin anställning och position i samhället (linjens chefer är immuna mot övertalighet och blir ytterst sällan uppsagda eftersom deras arbete värderas högre än lektorernas).
Eftersom antalet kandidater, magistrar, doktorer, docenter och professorer ökar över tid ser allt ut att vara frid och fröjd. Men det är inte ekonomerna, cheferna eller eller högskolornas kommunikationsavdelningar som bestämmer hur det är eftersom det aldrig är ytan och det man kan ge sken av som räknas. Mycket talar för att vi i praktiken bevittnar en djupt problematisk betygsinflation som vi förr eller senare tvingas hantera. Det finns inga genvägar till kunskap och akademisk kvalitet, kunskapsnationer växer liksom demokratier fram underifrån och mellan självständiga, engagerade och kritiskt medvetna människor som tar ansvar för både sina tankar och handlingar. I den bästa av världar representerar betygen och de examensbevis som utfärdas den kunskap som stipuleras i kursernas kunskapsmål, men eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen är det hopplöst svårt att garantera att så är fallet, särskilt som ekonomerna arbetar på ledningens uppdrag, inte på lektorernas.
Det är som sagt svårt att avgöra vad som är hönan och ägget, och det är dessutom sällan det viktiga. Det går dock att konstatera att läsandets kvantitet har ökat, vilket många ser som något positivt. Men eftersom läsandet av längre texter minskat och kvaliteten i både texterna som konsumeras och sättet som dessa blir lästa på, liksom förmågan att ta till sig kunskapen som förmedlas, har försämrats oroväckande snabbt på senare tid, menar jag att det är berättigat att tala om en allt mer utbredd läskris. Det borde inte komma som en överraskning för någon att AI i det samhälle och den kultur som vi lever i idag framstår som en lösning i mångas ögon. Men eftersom även diskussionen om AI är reaktiv och tekniken debatteras antingen som en fantastisk möjlighet eller ett domedagsliknande hot, blir ämnet inte belyst på ett kritiskt och kunskapsorienterat sätt, vilket förvärrar problemen och får rörelsen ut på det sluttande planet att accelerera.
Det är dags att runda av men jag vill avsluta bloggposten med att uttrycka en förhoppning om att den som inte ställer upp på min analys av samtiden och som inte delar mina farhågor låter bli att tänka reaktivt och utan närmare eftertanke avfärdar det jag skriver ovan, alltså kritiserar mig och mitt budskap utan att reflektera över problemets art samt möjliga risker och förtjänster med olika ståndpunkter i frågan. Tänka själv och utveckla en egen ståndpunkt i frågan är nämligen enda sättet att samtala om ämnet på ett klokt och kunskapsorienterat sätt. Det må kännas ovant att lyssna med intellektet snarare än magkänslan, men det är så som tänkande människor bemöter varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar