Vetande, världsbäst vetande

Var visst inte riktigt klar med tankarna om begreppet världsledande, inser jag här. Glömde akademin och hur samma tankar, föreställningen om att det finns ett svar på alla frågor, påverkar miljön där och resultatet av det vetenskapliga arbetet. För det är ju så att akademin är inte frikopplad från det övriga samhället. Akademiker är som folk är mest, för det mesta. Många akademiker kan mycket, och är kompetenta och högpresterande på sitt område. Men forskningen är ett arbete och livet pågår 24 timmar om dygnet. Bara för att man har den analytiska förmågan, eller vet hur man gör en regressionsanalys eller hanterar ett svepelektronmikroskop betyder inte att man står över vid sidan av samhället.

Övertygelsen om att verkligheten går att koka ner till en yttersta princip, att svaret på alla frågor om livet, universum och verkligheten här på jorden, är ett och ett enda. Den lever i högönsklig välmåga och påverkar vardagen inom akademin, i högsta grad. Det är den principen eller det apriori-antagandet som ger den som säger sig veta säkert, den som säger sig sitta inne med svaret, tolkningsföreträde framför den som har en mer prövande ansats. Oavsett vilket ämne frågan adresserar och vilket problem är tänkt att lösa.

Varje kunskap i ordets rätta bemärkelse är alltså orienterad i en viss riktning eller förvärvad utifrån en viss ståndpunkt.

Citatet är hämtat från Bergsons essä: Introduktion till Metafysiken, och är talande. Varje vetenskap har en riktning, ett på förhand bestämt mål och utgångspunkter som måste finnas för att kunskapen skall kännas igen som kunskap. Och all vetenskap har en historia och relaterar till ett kulturellt sammanhang. Kontinuitet är en egenskap som är viktig, även om man sällan tänker på vilka konsekvenser den är förknippad med. Eftersom fysiken är ett slags mönstervetenskap inom akademin är det dess sanningar och utgångspunkter, dess förgivettaganden, som, enligt principen som formuleras i citatet, har tolkningsföreträdet. Fysiken utgör den måttstock som alla andra vetenskaper mäts mot och jämförs med.

Fysikens historia präglas av sin jakt efter svaret. Och just nu är det en spännande tid vi lever i. Nere i Cern håller fysikerna på leta efter, och som det verkar är man på god väg att även hitta (fast det är fortfarande en öppen fråga), svaret. Higgs boson är inte bara en eftertraktad bit i det pussel som fysikerna är upptagna med att lägga, hela fysiken som vetenskap är dessutom orienterad och organiserad enligt principen om att man är inne på rätt spår och att det bara finns ett enda spår, ett svar. Jag kan så klart inte kritisera detta gigantiska projekt, därtill har jag alldeles för lite på fötterna. Fysiken är på inget sätt mitt område. De enda kunskaperna jag har i ämnet kommer från populärvetenskapliga framställningar, bland annat av Ulf Danielsson (som ska ha en stor eloge för sin pedagogiska förmåga och för sina tankeväckande resonemang). Det kan mycket väl vara så att fysikerna är något viktigt på spåren.

Oavsett vad som händer i Schweiz, om man hittar Higgs boson eller ej, och vad som än sker inom fysiken så är det ett faktum att kultur är en helt annan typ av fråga. Den kräver helt andra verktyg för att hitta relevanta svar. Relationen mellan dessa båda vetenskapsgrenar och det medium genom vilka de förenas, människan, kan illustreras med följande citat från Bergson, från samma essä som det förra citatet:

Vårt förstånd har emellertid en oemotståndlig böjelse att betrakta den idé som det har störst nytta av som den klaraste.

 Som man frågar får man svar, skulle kan kanske kunna säga. Och om det bara är ett speciellt sätt att fråga som allmänt anses vetenskapligt, då är kampen avgjord på förhand. Fysikens påverkan går mycket långt utanför labben. Det sätter standarden för kunskap, över hela linjen. Vetenskapligt värde bestäms av, i och genom graden av likhet med detta finaste, bästa och mest värdefulla av ämnen. Och eftersom kulturvetenskap ligger långt från idealet har man svårt att övertyga. Inte för att svaren är felaktiga eller för att kunskapen är fel eller meningslös, utan för att i en värd där det bara finns plats för en och en enda betydelse av begreppet kunskap där kommer allt som inte kan rätta in sig i ledet att betraktas som mindre värt. Bergson fortsätter:

Det är därför orörligheten förefaller klarare än rörligheten och stilleståndet som föregående rörelsen. De svårigheter som rörelsens problem alltsedan den äldsta antiken har framkallat härrör från detta. De hänger samman med att man försöker gå från rummet till rörelsen, från kastbanan till kastet, från orörliga positioner till rörelse, och att man försöker göra dessa övergångar med hjälp av addition. Men det är rörelsen som föregår stillaståendet, och förhållandet mellan positionerna och föremålets förflyttning motsvarar inte alls förhållandet mellan delen och det hela, utan bara det förhållande som finns mellan mångfalden av möjliga aspekter och föremålets faktiska odelbarhet.

Kultur är förändring, rörelse och präglas av komplexitet. Kultur är ett emergent fenomen som verkar på en överindividuell skalnivå. Kultur präglas av en mångfald av möjliga aspekter, och av att vara odelbar. Svaren på frågor om kultur, oavsett hur de formuleras, finns aldrig på en plats. Kulturella problem går inte att bryta ner i delproblem, går inte att förenkla eller generaliseras. Vill man förstå KULTUR är detta saker som man måste acceptera. Oavsett hur det ser ut inom fysiken.

Det går följaktligen inte att bli världsbäst på kultur. Kultur är mer än summan av delarna, och dess värde och påverkansgrad går långt utanför de enskilda aktörerna som genom sina tankar och handlingar skapar den föränderliga enhet som samtidigt är både orsak och verkan till samhället och människornas liv. Kultur är komplext, och det finns inte ett enda svar. Hur mycket människorna än vill att det ska finnas ett och ett enda sådant svar.

Kulturforskning är lika vetenskaplig som fysiken och annan forskning. Den ser bara annorlunda ut, ställer andra typer av frågor och adresserar andra problem. Kunskap om kultur behövs minst lika mycket som kunskap om de partiklar som materien består av. Kulturforskningen går dock inte att effektivisera, specialisera. Excellens inom kulturvetenskapen handlar om förmågan att samarbeta, sprida kunskaperna i samhället. Den handlar i korthet om förmågan att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Någon kulturvetenskapens Einstein kommer aldrig att finnas. Sökandet efter en sådan individ är meningslös och bygger på ett fundamentalt tankefel.

Tron på att det går att bli världsledande är en effekt av fysikens primat, inte av att världen ser ut som vi tror. Kultur är något komplext och överindividuellt som inte går att förenkla. Det är ett resultat av vetenskaplig analys på högsta nivå. Det är overdersäglig insikt sprungen ur kulturvetenskapligt sökande efter kunskap, med hjälp av kulturvetenskapliga verktyg. Kultur är inte fysik, men den fysiska vetenskapen påverkas av kultur, eftersom det är människor som forskar och som ställer frågorna.

Detta kan inte nog poängteras. Kulturvetenskap behövs, er än någonsin. Lika mycket som fysik och andra vetenskaper. Tillsammans kan vi söka svar på alla typer av frågor som finns och som hela tiden uppstår när människor lever sina liv, på jorden. Det finns bara inte ett enda sätt att bedriva vetenskap, och det är fåfängt att sträva efter att bli världsledande. Befolkningens kunskapsnivå behöver bredas för att möta tillvarons utmaningar, inte specialiseras och smalna av.

Mångfald ifråga om kunskap, är önskvärt och bra inte bara inom akademin utan i samhället också.