Fler tankar om metafysiken

Upptäcker att jag är långt ifrån klar med metafysiken. Att det är en fråga som kan hjälpa oss att förstå innebörden i det postmoderna. En svår fråga, också. Men just därför fascinerande och viktig. Metafysiken söker alltså svar på och producerar rationella utsagor om världen och undersöker tillvarons fundamentala egenskaper samt utmärkande drag hos allt varande. Det är själva uppdraget. Arbetet bedrivs i övertygelsen om att det inte finns ett och ett enda rätt svar på dessa frågor. Svar (på frågor om verkligheten) är alltid fler än ett, men färre än många. Det finns ingen yttersta princip. Det är avgörande för all vidare reflektion.

Bläddrar igenom Henri Bergsons Introduktion till metafysiken, efter understrykningar som kan fräscha upp mitt minne. Kommer ihåg att den gav mig nycklar till Deleuze. Hittar några talande rader i Asbjörn Aarnes inledande essä om just Bergsons filosofi. Han skriver,

Bergsons verk utgör ett storstilat "räddningsförsök", men det är inte i första hand själen som ska räddas utan det kroppsliga stoffet, materian, naturen. Syftet är att återskänka den missbrukade naturen dess värde och bringa den i säkrad förbindelse med själen och tänkandet. [...] han söker inte orsak eller verkan, utan tillfällen där kropp och själ, materialitet och varaktighet kommer i beröring med varandra.

Känner mig hemma här, i detta tänkande och när jag lite längre fram i Aarnes introduktion läser följande rader nickar jag igenkännande. Fler tankebitar faller på plats. Bergson,

var själv Spnozaanhängare så till vida som vetande för honom innebar något mera än att samla in kunskap: det var att ge sig hän, att omfatta med sympati, att förstå på ett sätt som inte kränkte vare sig naturen, människan eller själva livskraften. Även hans strävan efter kunskap var en amor intellectualis.

Vishet är målet i sökandet, varken kunskap för kunskapens skull eller titlar och makt. Spinoza framstår allt mer som en intellektuell guldgruva att hämta inspiration från. Hans tänkande är vi långt i från färdiga med (vill därför varmt rekommendera Fredrika Spindlers fantastiska bok om Spinoza). Bilden av metafysiken som en central, men samtidigt gigantisk och komplex frågeställning, klarnar. Det gör det på inget sätt enklare att hitta några svar, men med fördjupad förståelse för frågans art och dess grad av komplexitet underlättas ändå arbetet. Man ska göra det man vill undersöka så enkelt som möjligt, vill jag minnas att Einstein sa, men inte enklare än så. Det har blivit ett ledord i mitt sökande efter vishet.

Vishet kan aldrig nås, det är en resa mot ett föränderligt mål. Och insikten om att svaret på vilken fråga man än har om livet aldrig kan preciseras närmare än, fler än en men färre än många, illustrerar det. Kunskap om världen, livet och människan går inte att äga, den kan bara användas mer eller mindre klokt. Det är för mig en central metafysisk utgångspunkt. Undersökningen om kultur tar sin utgångspunkt i det tanken, och det är också målet för sökandet. Inte att komma till vägs ände, det definitiva svar som inte existerar i världen, bara i människans fantasi, utan att ständigt befinna sig i rörelse, sökande. Det så jag förstår och tar till mig Deleuze och Guattaris nomadologiska ansats, som adresserar metafysiken på ett utmanande och vishetsfrämjande sätt.

Förändring är viktig för att förstå postulatet om att det inte finns någon yttersta princip, inget Svar. Och om Bergsons förståelse och användning av förändring skriver Aarnes följande.

Med sin betoning på förändringen är Bergsons filosofi ingen identitetsfilosofi, det vill säga en filosofi där det Samma ges prioritet före det Andra. Bergsons målsättning var inte att återföra allt till det Samma och föra in det i vetandets register. För honom var det inte heller filosofins avsikt att dela in det varande i art och släkte för att få översikt och herravälde. Därför manade han till varsamhet i fråga om att använda begrepp, för begrepp är skarpa och kan skada. Det högsta var för honom det som befann sig bortom art och släkte, det individuellas outgrundliga leende ...

I tidens ström står det Samma ständigt under Olikhetens förvandling. Vetande var för Bergson sekundärt i förhållande till sympati och hängivelse. Det var inte heller jagmedvetandet som vad det högsta, utan med-levande, med-känsla, med-varande.

Världen är här synonym med förändring, ständigt upprepad förändring. Ordning och varande kräver energi och aktivitet, eftersom allt rör sig. Det ser inte så ut, men det är en sinnenas missuppfattning. Förändring och tillblivelse, det är vad världen kännetecknas av. Därför kan svaret aldrig preciseras exakt, bara approximativt. Är det inte vad kvantmekaniken och svängande strängteorin lär oss, att allt rör sig? Jag kan ha fel här, om fysikens tankevärd vet jag väldigt lite, men det lilla jag vet harmonierar med det som står ovan om metafysiken.

Det leder mig till tanken om att fysik och metafysik är två sidor av samma sak, ett resultat av Aristoteles organisering av sitt bibliotek, snarare än en sann beskrivning av förhållandena i världen. Såväl materien (allt fysiskt i världen) som anden (allt icke-fysiskt) befinner sig i rörelse. Universum saknar gräns och följaktligen finns ingen yttersta princip för något, bara tillblivelse, rörelse och förändring. Naturlagar, precis som kulturella mönster är just det, regelbundenheter och ordningsprinciper, inga absoluta sanningar. Allt blir, fysiskt såväl som metafysiskt.

Aarnes lyfter fram ytterligare ett citat som fångar en viktig och inspirerande aspekt av Bergsons tänkande. Han skriver att

Sann tänkare är för Bergson inte den som ständigt slungar fram nya infall, utan den som förstår att bära det tänkta med sig och hålla det samman med det aktuella tänkandet under ständigt pågående korrigering.

Det citatet fångar för mig vad (kultur)vetenskap är för något. Kontinuerligt sökande efter förståelse för alla de sammanhang inom vilka människor ingår i, utan att på förhand bestämma vad som är vad och vad skall räknas och hur det skall bedömas. Inget värde, ingen kunskap, är beständig och bär på en egen betydelse skild från det sammanhang inom vilket den ingår. Allt beror på sammanhang. Svaret finns alltså varken hos människan eller hos omgivningen, det finns någonstans mellan dessa enheter.

Metafysiken, åtminstone den som jag är intresserad av, ger inga svar. Metafysikens viktigaste uppgift är att skapa verktyg för att undersöka världen med hjälp av. Och metafysikerns uppdrag är att ständigt söka svar. Vetenskapen befinner sig i rörelse. Likt metallurgen som Deleuze och Guattari talar in i Traktat om krigsmaskinen, är det en hantverkare som följer malmen dit den tar honom och som omformar materien i enlighet med kulturens kraft.

Kulturvetenskap ger inga svar, den söker insikt, användbara redskap att förstå människans värld med hjälp av. Målet är inte kunskap, det är sökande efter vishet!