Måndag morgon på Göteborgs Central. En ny vecka randas. En lite lugnare vecka. Och det är vad som krävs för att få något lite mer akademiskt skrivet. Det är planen denna vecka, att påbörja arbetet med en kulturvetenskaplig artikel. Har några som påbörjades innan jul som ska ses över, också. Men idag tar jag tåget till Trollhättan. Eller det var i alla fall vad jag tänkte. Men när jag kom ut i den bitande kylan på perrongen stod där inget tåg, bara huttrande pendlare. Eftersom jag inte måste vara på jobbet klockan sju, det är bara jag som gillar att vara där tidigt, och eftersom jag såg att Oslotåget, som går 40 minuter senare, stod inne på spåret bredvid, gick jag in i värmen igen.
En liten kopp espresso för 10 kronor, i värmen. Får skriva veckans första bloggpost på Ritazza istället för på tåget. Det är ett lågt pris att betala, för hälsan. Alternativet, att stå i kylan, med växande irritation, förbannandes Västtrafik och bräckligheten i den infrastruktur som samhället vilar på. Det var mitt förstaval, för ett år sedan. Då fanns bara en väg, framåt. Enligt plan. Även om tågen inte gick. Stod många timmar i kylan, adrenalinstinn. Hatade. Stångade pannan blodig mot väderkvarnar som brydde sig föga, om mig. Det var då. För ett år sedan.
Lärde mig den hårda vägen att det inte är hållbart att leva så. Livet är ett pussel som inte går ihop sig. Det måste man acceptera. Den insikten tag jag till mig, med möda, motvilligt, på Östra sjukhusets hjärtavdelning. Under den vecka jag hölls kvar där, efter att jag kommit dit akut för hjärtflimmer som resulterade i kraftigt höjda enzymvärden, vilka kunde indikera hjärtinfarkt, tvingade jag mig att tänka över mitt liv. Idag mår jag bättre. Försöker ta vara på ögonblicken som är livet. Jobbar på att vara närvarande i nuet. Istället för att förbanna det som inte går att förändra försöker jag se alternativ.
Nu sitter jag på Oslotåget. Det stod inne, och avgick i tid. Jag mår bättre. Och jag hinner utan problem med vad jag ska innan dagens första möte. Tråkigt att det krävdes en vecka på sjukhus och en massa plågsamma tester för att inse att det inte nyttjar något till att förbanna det som inte går att förändra. Men bättre det, bättre sent än aldrig.
Fast faktum kvarstår. Även om denna vinter inte varit lika prövande för pendlare som förra årets, är det fortfarande inte på något sätt så att man kan lita på systemet (varken här hemma eller ute i Europa). Hela tiden påminns man om sårbarheten. Ständigt dessa småförseningar. Och är det problem på ett ställe, då sprider sig detta. Marginalerna är för små. Utrustningen för dåligt underhållen. Allt för mycket energi läggs på att hålla skenet uppe, av att man bryr sig om resenärerna. Cynismen växer på båda sidor. Alla vet att det är en fasad. Konsekvensen är att engagemanget för samhället utarmas. Fokus riktas från det allmänna till det egna. För att överleva är det vad man måste. Alla ser om sitt hus eftersom livet inte går i repris. Livet levs här och nu.
Förra veckan gick i demokratins tecken. Ovanstående handlar också om demokrati. Demokrati i praktiken. Är det hållbart, på lång sikt? Vem är det bra för, om någon? Demokrati utgår från enskilda aktörers vardag. Det är vad som händer i interaktionen mellan människor och de verktyg och exptersystem som människor använder för att klara sina liv som demokratin växer fram. Insikten om det, och frågorna till processen, är avgörande. För framtiden. Vilket samhälle vill vi ha? Vem ansvarar för vad? Är det så här vi vill ha det, egentligen?
Jag vägrar tro det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar