Har tänkt på saken länge. Skjutit på beslutet. Har haft lite svårt att erkänna. Men i går tog jag tjuren vid hornen och gjorde det som borde gjorts för typ ett halvår sedan. Gick till optikern och testade synen. Sedan strax innan jag fyllde 40 har jag använt läsglasögon, och det har fungerat fint. Fram till i somras. Då kom den smygande, känslan av trötthet i ögonen och en molande, periodvis huvudvärk. Och den hjälptes inte av att jag gick upp i styrka. Oron kom smygande av dessa upplevelser och den har kommit och gått sedan dess. Inte så att jag legat sömnlös, men ändå. Kroppsliga förändringar, eller försämringar som det handlar om, påverkar en så klart. Även om de är naturliga och går att avhjälpa enkelt är kroppsliga förändringar och funktionsnedsättning förknippat med obehag och en viss mental stress.
Idag känns allt mycket bättre. Optikern konstaterade ett mindre brytningsfel. Känslan av ro som spreds i huvudet och kroppen när jag fick på mig glasögon som korrigerade för felen var skön. Den enda vånda jag bär på nu är beslutsångest över vilka bågar jag ska välja. Fick med mig fyra stycken. Tror jag har valt vilka det blir, men känner mig inte riktigt säker. Inget stort problem alls. Värre är att behöva vänta på glasen som ska sättas i bågarna. Tyckte optikern sa 16 dagar. En evighet. Vänta och tålamod är inte min paradgren, alls! Men, men. Jag väntar på något positivt. Jag har en behagligare vardag inom räckhåll.
Synen kommer inte att bli bättre med tiden. Och samma gäller även andra kroppsfunktioner. Livet är en process. Inget är fast. Allt flyter. Försöker påminna mig om det när kroppen pockar på uppmärksamhet. Försöker ta in och bearbeta den informationen. Hellre förekomma än förekommas, tänker jag. Är i den ålder där man ställs inför valet att tänja ut sin ungdom och förneka ålderstecknen, eller inrätta sig, ta in och acceptera samt försöka göra det bästa av åldrandet. Försöker leva efter den senare strategin.
Det är intressant att upptäcka sin kropp och lära känna den. Och hjälp i det arbetet får jag av tänkare som uppmärksammar det faktum att kroppen är ett medium med vilket kontakt med världen upprättas och intryck förmedlas. Tankar är immateriella aspekter av människoblivandet, som för att ge upphov till konkreta konsekvenser behöver kroppar. Kroppen ger mig tillgång till världen. Jag är beroende av kroppen, men kroppen är också beroende av mig. Jagkropp/kroppjag. Det ena går inte att tänka utan det andra. Båda aspekterna förändras ständigt. Kroppen genom att utsättas (eller inte) för träning, mat och åldrande. Hjärnan, psyket och intellektet genom tankearbete och lärande. Ett slags ömsesidig process av blivande. Liv genereras processuellt genom att jag rör mig i världen och interagerar med allt och alla andra.
För att kunna leva som människa idag krävs en hel uppsättning proteser. Glasögon är en protes. Än så länge är jag inte beroende av dem, men det kan bli så. Är förberedd på att det en dag kan vara så att jag inte kommer att kunna läsa utan hjälp av optiska proteser. Och med tanke på att jag för i dagarna för exakt ett år sedan hamnade på sjukhus på grund av oregelbunden hjärtrytm finns en mental förberedelse på att jag i framtiden kan komma att behöva olika hjälpmedel för att inte få problem med syretillförseln. Medicin, pacemaker, eller vad det nu finns för hjälp att tillgå om, när det blir aktuellt. Datorer och mobiltelefoner är också proteser som har integrerats i det blivande som världen känner igen som Eddy Nehls.
En posthumanistisk förståelse för människoblivandet, inte bara andras och i teorin, utan mitt eget högst konkreta liv, hjälper mig att upptäcka, hantera, förstå och bearbeta förändringarna. Tänker både på externa förändringar i form av appropriering av ny teknik, och interna förändringar som skumögdhet och hjärtrytmrubbningar.
Jag är inte. Jag blir, i och genom en komplext kommunikativ process av ömsesidigt blivande. Jag är inte en avgränsad del av världen. Jag är genom mitt blivande del av världens kollektiva blivande. Tillsammans med världen och allt som finns däri blir jag, blir vi. Tillsammans, ömsesidigt och genom interaktion. Ingen, inget är en ö. Allt och alla är beroende av varandra, vartannat.
Om detta handlar humaniora och posthumanism. Humaniora är inte en vetenskap uteslutande om människor. Humanioras forskningintressse är riktat mot ökad förståelse för människoblivandets förutsättningar och dess konsekvenser, utan att på förhand bestämma vad som är av intresse och vad som kan ignoreras. Humaniora handlar om livet, människors levda liv, i alla dess varianter, aspekter och olika interagerande delar.
Tänk vad ett konstaterat synfel kan användas till. Tänk vad en ökad medvetenhet om allt som påverkas oss i vår omgivning kan leda till. Min vision med Flyktlinjer handlar om detta, om att tillsammans med andra iaktta och reflektera över livet och världens blivande. Humaniora och kulturvetenskap förfogar över en hel uppsättning olika verktyg för detta ändamål.
Livet är här och nu, i rörelse. Tillsammans. Tänk på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar