söndag 26 februari 2012

Filmens devolutionsitiska premiss bär på hopp

Oscarsgalan går visst av stapeln ikväll, eller i natt svensk tid. Det är dock inte riktigt som förr i tiden. Som förr är det visserligen aldrig, inte i en värld präglad av förändring, tillblivelse. Men förändring i sig har ingen ritning, går inte åt ena eller andra hållet. Förändring är just det, annorlunda. Det som sticker ut i annorlundaheten gällande Oscarsgalan är att många pilar pekar nedåt. Tänkte det kunde passa som underlag för reflektion idag.

Läser på Wikipedia att det varit bråk om vem som ska leda galan. Att producenten Brett Ratner fick sparken efter att han uttalat sig förklenande om homosexuella. Och det kan jag nog dra mig till minnes från det ständiga nyhetsflödet. Det hade jag hört, och att Eddie Murphy hoppat av, i solidaritet med Ratner. Det blir därför Billy Crystal som står värd för galan, för nionde gången. Detta säger något om galan, dess status och om filmens roll i samhället. Något kulturvetenskapligt relevant och viktigt.

Inom folkloristiken talar man om sagans devolutionistiska premiss. Det handlar om att berättandets status minskat och sagornas betydelse utarmats, i och med att läskunnigheten ökat och andra medier utvecklats. Dagens sagor förstås som bleka kopior av en svunnen guldålders rika berättelser. Tycker mig se något liknande i artikeln i SvD, om Oscarsgalan, med rubriken: USA:s publik överger biograferna.
Förhandssnacket i Los Angeles och i övriga USA är inte lika hysteriskt som vanligt. Det beror på insikten att Oscarssändningen är seg, att det är för många galor – och att en naggande oro infunnit sig efter det dystra året 2011.

Då såldes färre biobiljetter än på 16 år och kassaintäkterna sjönk med nästan 5 procent trots högre biljettpriser och 3D-succéer där biljetterna kostar 2-3 dollar extra. Oväntade floppar kom i flera segment, som de annars pålitliga familjefilmerna, uppföljarna och skräckisarna.
Något har hänt. Men vad? Filmindustrin är inte vad den har varit. Lite av magin har gått förlorad, och när pilarna inte längre pekar uppåt skapas oro. Bara den som är på uppåtgående, bara det som ökar är värt något i den logik vi alla lever efter. Kurvorna skall peka uppåt, ständigt uppåt. Fler, bättre, mer, bredare, större och så vidare. Då får man uppmärksamhet. Dit dras blickarna. Där vill alla vara. Hos vinnaren.

Idag är finns det fler galor. Alla branscher har sin gala, och eftersom alla galor konkurrerar om samma publik finns det begränsade möjligheter. Just nu tappar Oscarsgalan, denna galornas urmoder, mark. Av många skäl, där dess tidigare framgångar är ett. Från toppen finns bara en väg, ner. Det är en oundviklig konsekvens av rådande logik. Och filmens guldålder, 1950-talet och några årtionden framåt, är förbi. Allt som händer på och runt den vita duken är bleka kopior av det som en gång var. Liksom sagorna har bioformatet tappat förmågan att trollbinda publiken. Då kommer konflikterna och problemen i öppen dager. När pilarna pekar nedåt då sprider sig paniken. Då tar man till desperata åtgärder, vilket ökar risken för katastrofala misslyckanden. Tyvärr tror jag att vi bara har sett början på filmens devolution.

Det är synd, men också oundvikligt. För vi får den film vi förtjänar och är beredda att betala för. Publiken befinner sig i ett symbiotiskt förhållande till Hollywood och kan ses som två aspekter av ett ömsesidigt blivande. Filmen skapas mellan dessa båda, eller samproduceras genom interaktionen mellan filmkonsumenter och producenter. Det är varken en rättighet att få bioupplevelser eller att tjäna pengar på film. Film är resultatet av en ömtålig process som ingen styr över.

Filmindustrin är en del av ekonomin, på gott och ont. Men film är inte bara ekonomi. Visst ger pengar glans, men en dålig bioupplevelse är dålig oavsett hur mycket den kostar. Och man får alltid mer än man betalar för. Det ser jag som både musik- och filmindustrins största hot, att man låtit ekonomerna och ekonomiska teorier styra. Man har därigenom lagt sina ägg i en korg, och tvingat filmskaparna att följa strikt ekonomiska modeller i sitt skapande. Resultatet ser vi på biograferna och bland DVD hyllorna på Hemmakväll. Det är produkter man kränger, inte upplevelser som förmedlas.

Woody Allen försöker tappert hålla fast vid sina ideal. Han är oscarsnominerad i olika kategorier i år, för filmen Midnatt i Paris. Han motarbetas dock av rådande ekonomiska logik och den makt som ekonomerna har över filmen. Ändå lyckas han, vilket gör att jag ser krisen inom filmindustrin som ett sundhetstecken. Filmens devolutionistiska premiss rör bara bolagen som skapar film, inte filmen som medium för skapande och överförande av upplevelser.

Ekonomernas pilar pekar nedåt, men eftersom ekonomin som likt en gökunge tvingat sig in i Hollywood är en del av problemet ser jag inget negativt i det faktum att lönsamheten minskar. För Woody Allen visar att det räcker att en film bär sina egna kostnader för att fantastiska upplevelser skall kunna skapas. Varken filmen som medium eller publiken är beroende av de övervinster som ekonomerna kräver för att vara nöjda. Filmkrisen är deras kris, en ekonomisk kris. Inte filmskaparnas och deras publiks. Filmkrisen är bara en kris för dem som inte bryr sig om innehållet.

Filmen tillhör folket och de visuellt begåvade berättartalangerna, skådespelarna som har något viktigt att förmedla. Tillsammans kommer de att överleva och tillsammans kan parterna skapa en ny filmisk guldålder, om man vill. Det är i alla fall möjligt.

Tillsammans!

Inga kommentarer: