På en lista över yrken som AI antas vara på väg att ta över såg jag att ett av dem var författare. Det, tänker jag, är säkert möjligt; jag vet lika lite som någon annan vad som kommer att hända i framtiden. Men jag tänker också, att det i så fall endast är möjligt i en värld där läsning uteslutande handlar om att söka fakta eller information och underhållning, alltså bara i sammanhang där man konsumerar innehållet i texterna utan närmare eftertanke. Så länge det finns läsare som förstår och sätter värde på välskrivna texter där innehållet förmedlas med ett vackert språk, och som läser för att skaffa sig inblick i och förståelse för vad författaren bakom texten vill säga och hur hen tänker, kommer det att finnas efterfrågan på texter skrivna av kunniga, språkligt kompetenta och kreativa människor.
Det är en stor och helt avgörande skillnad mellan att producera text som ska konsumeras utan närmare eftertanke och att skapa språkliga alster där läsningen i sig är tänkt att vara en upplevelse. Texter författade för att främja lärande är på samma sätt något helt annat än texter vars syfte är att överföra fakta. Den som skriver informativa texter eller med hjälp av språket jagar uppmärksamhet på nätet kommer helt säkert att ersättas med algoritmer inom en snar framtid, av det enkla och självklara skälet att den typen av skrivande är regelstyrt och handlar mer om form än om innehåll, vilket AI är mycket snabbare och bättre på att producera än människor. Texter där författaren varken vill, kan eller får sätta sin unika prägel på innehållet blir själlösa oavsett om det är en människa eller maskin som producerar dem. Och om läsarna ändå inte bryr sig blir det så klart svårt för cheferna i mediebranschen att inför aktieägarna motivera tiden det tar att skriva och kostnaden det innebär att avlöna kunniga, erfarna och språkligt drivna författare som har något eget att säga på ett personligt sätt.
Om algoritmer tar över skrivandet handlar det med andra ord inte längre om författande, som är en unikt mänsklig kompetens, utan om textproduktion, vilket är något helt annat. Ordens makt över tanken är stor och därför menar jag att det är viktigt att påpeka dessa faktum. Språket binder oss samman och är en central del av kulturen som vi både påverkar tillsammans och gemensamt påverkas av. Bryr vi oss inte om språkets unika karaktär samt dess nyanser, möjligheter och begränsningar förflackas det, och då utarmas även förmågan att tänka. För att kunna diskutera den här typen av frågor på ett klokt sätt måste man dels inse vilken roll språket spelar för samhällsutveckling och människoblivande, dels inse att utvecklingen av AI (än så länge) drivs av människor. Bryr vi oss inte är det bara en tidsfråga innan makten över våra liv och vårt tänkande överlåtits till ägarna av den digitala tekniken som utan insyn och med hänvisning till juridiskt bindande avtal som ingen har skuggan av en chans att granska innan man klickar sig vidare samlar på sig rikedomar som trotsar fantasin; rikedomar som kan antas öka när allt fler tänker allt mindre själva.
Problemet med tankeförmågans förflackning och språkets utarmning förvärras av att ekonomin idag även dikterar villkoren för det vetenskapliga skrivandet. NPM som ger linjens chefer mer makt över högskolornas verksamhet än forskarna och lärarna – eftersom tid betraktas som en kostnad, inte en förutsättning för kunskap och akademisk kvalitet – bygger på tanken att även lärande och kunskapsutveckling kan och ska produceras i enlighet med principer hämtade från tillverkningsindustrin. Därför standardiseras och effektiviseras det vetenskapliga skrivandet. Istället för att mäta det man värderar (vilket är svårt), värderar man det som mäts, vilket är enkelt och låter sig göras även av den som inte förstår eller bryr sig om kunskapens unika karaktär. I dagens avakademiserade högskolevärld är det storleken på anslagen som vinns i konkurrens och antalet publikationer som forskarna får antagna i internationella vetenskapliga journaler (som inom parentes sagt är några av världens mest lönsamma företag), som räknas. Och i en sådan miljö blir det så klart svårt att ägna sig åt eftertänksam läsning, kunskapsfokuserade samtal och språkutveckling. Därmed torde även forskningen framöver kunna tas över av AI – fast då handlar det så klart, enligt samma logik som i resonemanget om författaryrket, mer om produktion av fakta än om kunskapsutveckling.
Forskare som väljer det medium som passar för ämnet som undersökts, vilket i mitt och många humanisters och samhällsforskares fall är böcker och essäer, straffas idag av chefer som ser det som sin uppgift att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå. Och när vetenskapligt skrivande antas handla mer om form än om innehåll, mer om fakta än om kunskap, kommer forskare förr eller senare att ersättas av algoritmer som producerar artiklarna och referenserna; granskningen och analysen av den typen av görs redan idag i hög grad av AI. Jag hör ingen säga att man vill se en sådan utveckling, men om förståelsen och respekten för samt efterfrågan på kunskap om den värld och verklighet som befolkas av människor, inte börjar öka snart finns i alla fall ingenting i det akademiska systemet som kan bjuda motstånd mot en sådan utveckling. Betänk att många forskare redan idag gladeligen och okritiskt (eftersom det gynnar deras karriär) väljer att producera texter som få är intresserade av att läsa. Om landets högst utbildade inte bryr sig mer om språket och kunskapen, vad är det då som hindrar linjens chefer från att ersätta forskare och lärare med AI? Det systematiska kvalitetsarbetet som tvingar fram en juridifiering av högre utbildning i kombination med ekonomiseringen av högskolans verksamhet driver utvecklingen i den riktningen.
Just nu, här under min uppsägningstid, skriver jag mer än någonsin och arbetar parallellt med flera olika (typer av) texter i skilda format och genrer, därför funderar jag över dessa saker. Långt fram i livet tänkte jag att skrivande var en omöjlig dröm för mig som dyslektiker, så när jag upptäckte att jag faktiskt kunde skriva böcker, artiklar och bloggtexter som andra ville läsa fylldes jag av tacksamhet och min fascination för språket och kunskapen växte och växer fortfarande. Problemet är att det tar tid att utveckla förmågan, och nu när jag efter en lång akademisk karriär har upparbetat såväl språklig kompetens som erfarenhet och kunskaper nog att låta skrivandet utgå från, fylls jag av sorg; dels över att bli av med jobbet som lektor när det är relativt lite tid kvar innan pensionen – för det är ju i slutet av arbetslivet som vetenskapsutövare skördar frukterna av studierna och forskningen – dels över att efterfrågan på den typen av texter som jag kan och vill skriva (alltså personliga texter skriva för att förmedla tankar och där jag får utlopp för min kreativitet) sjunker så snabbt, inte bara i den "akademiska" världen.
Både mina böcker och texterna jag lägger ut här på bloggen blir fortfarande lästa och just nu verkar fler än någonsin hitta hit, vilket gör mig glad och tacksam. Men när jag kommunicerar med representanter för media och förlagsbranschen blir jag sorgsen eftersom jag märker att det, även bakom anrika fasader är svårt att få kontakt med kunniga och engagerade människor som är mer intresserade av innehåll än form. Alla verkar stressade och produktionsfixerade. Att efter år av arbete med ett bokmanus mötas av tystnad trots att förlaget säger sig ta emot manus, gör en så klart ledsen, men det är lika sorgligt att få ett opersonligt standardsvar som gör att man tvivlar på att förlaget ens tittat på manuset man refuserar. Jag är enormt tacksam för att jag fick en Understreckare publicerad i SvD, men under kontakterna med redaktionen fick jag trist nog känslan av att det rådde kaos på den minimala redaktionen som vid ett tidigare försök slarvat bort manuset som man meddelat att man tagit emot och skulle ta ställning till.
Sammantaget gör allt detta att jag tvingas fundera på varför jag skriver, och jag landar i att jag dels gör det för min egen skull, för att utvecklas som tänkande och skrivande människa, dels för kunskapens och det livslånga lärandets skull. Problemet är att jag så länge jag får en trygg lön utan problem kan fortsätta blogga, men som frilansare tvingas jag framöver sälja en produkt, i alla fall om jag vill försörja mig på skrivande. Det är en svår balansgång, för som författare (i den mening jag lägger i ordet) är man död om man inte kan bevara sin integritet. Skapande är inget man kan tvinga fram och resultatet påverkas negativt om den som skapar känner sig stressad, vilket rådande produktionslogik leder till. Jag inser att det är meningslöst att uttrycka tanken i skrift, men jag gör det ändå: Risken är överhängande att vi saknar litteraturen och kunskapen först när det är försent!
Där och när forskare och författare förväntas producera texter som handlar mer om form och mängd än om innehåll kommer AI förr snarare än senare, oundvikligen att ta över. Men om synen på skrivande och kunskapsutveckling istället handlar om att det är en skapande verksamhet, och ifall texter betraktas som ett medium för mellanmänsklig kommunikation av tankar, kan och kommer AI endast att vara ett verktyg som människor använder sig av där och när det är lämpligt. I en intellektuell miljö där det finns tid att tänka och samtala med andra människor och där språklig kompetens uppskattas och kunskapen respekteras utgör digitaliseringen inget hot.
Du och jag och alla andra avgör hur det blir, vi får nämligen det vi efterfrågar och lägger tid och pengar på, inte det vi säger oss vilja ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar