Läser med växande frustration den mycket märkliga debatt om pensioner och arbete som just nu rullas upp i medierna (se här, här, här och här). Här finns så mycket att reagera på, så mycket som är fel, enögt och avgjort på förhand. Agendan är satt, riktningen utstakad och ingen verkar se att man (och här syftar jag inte bara på moderaterna, det gäller alla) talar om ett sätt, ett enda sätt, bland många möjliga strategier att lösa det grundproblem som ingen kan komma ifrån.
Problemet som måste lösas, och som oundvikligen och hur man än ser på vägen till lösning är ett problem som inte går att förneka, är att allt fler blir allt äldre. Det är fakta i målet. Det är bra, det är fantastiskt. Tänk att det är möjligt i ett land som för bara några generationer sedan att bli gammal, med hälsan och livslusten i behåll. Det är något vi ska vara stolta över! Men det ger också upphov till frågor. Till exempel hur denna konsekvens ska lösas rent praktiskt. Det måste lösas. Förr eller senare blir det ohållbart, och då riskerar hela samhällsbygget att rasa ihop. Och då är vi tillbaka på ruta noll.
Vilka lösningar är det som förs fram? Hur ser debatten ut, i grova drag? Reifeldt och Moderaterna säger: Höj pensionsåldern till 75 år. Och oppositionen svara med att säga: Vad som krävs är fler antal arbetade timmar, och utökade utbildningsmöjligheter. Förstår inte riktigt skillnaden. Som jag skrev i en tidigare bloggpost vill jag se lösningar på den här typen av problem, som fungerar. Vill se nytänkande, sant nytänkande. Mantrat om arbete, en enda typ av arbete (lönearbete i industrin), är både enögd, defensiv och förlegad.
Vad politikerna säger egentligen idag, över i princip hela linjen, är att de inte har en aning om vad de ska göra. De säger samtidigt att de inte tänker ens försöka ta sig an problemet. Dagens politiker är i full färd med att avskaffa sin egen roll i samhället. Då blir det så här. Det är detta vi vill ha, eller det är i alla fall detta vi får, för det är vi som röstat fram dem till makten. Det är problemet, att man helt saknar förmågan att tänka på nya sätt kring grundproblemet, frågan om vad ett samhälle är och hur det kan organiseras?
Den frågan måste lösas först. Sedan kan samtalen ledas över till att handla om dess långsiktiga upprätthållande. Var finns samhället? Vem räknas som medborgare? Vem har ansvar, för vad? Vilka olika sätt att försörja ett samhälles fortbestånd finns? Hinder, möjligheter? Visioner, ambitioner? Om detta hör jag inget, någonstans? Det är som den typen av frågor inte existerade, men det gör de ju. Det bevisade jag just. Varför talas det inte om detta? Varför tittar alla åt samma håll? Vem tjänar på att man inte talar om alternativa vägar att gå?
Den typen av frågor hindras att nå fram till de ansvariga, av olika komplexa skäl. Ett viktigt skäl till enkelriktningen är att förmågan att hantera och tiden att reflektera över, komplexa problem och oklara samband, håller på att med en rasande hastighet utarmas bland den breda massan. Basen i samhället utgörs av alla oss vanliga människor, bortom titlar och tjänster. Alla är till syvende og sidst, först och främst, medborgare. Och det är denna helhet, tagen för sig. Det är dess generella utbildningsnivå och förmåga som bestämmer hur ett land, ett samhälle ska styras. Det är helheten som bestämmer, inte några få lyckligt lottade eller exceptionellt begåvade individer. Ansvaret för samhället går inte att delegera. Detta är grundproblemet. Där finns lösningen till samhällets långsiktiga försörjning.
Arbetslinjen är en väg att gå, men det är på inget sätt den enda. Förstår vi bara det kan samtalet öppnas upp, och det kan plötsligt ta en helt annan vändning. Varför måste Sverige låsa fast sig vid tanken på att industrin skall lösa alla våra problem? Det förstå jag inte! Varför är det bara naturvetenskapliga kunskaper som anses värda att satsa på? Varför finns det ingen politiker som vågar lyfta blicken, tänka nytt och bjuda in till samtal om hur den stora massan vill att samhället ska se ut?
Varför diskuteras bara olika lösningar på givna problem? Varför diskuteras inte olika typer av lösningar på, olika problem? Det är vad jag undrar över när jag läser i tidningarna idag. Jag har en misstanke. Jag tror att det handlar om att Sveriges generella kunskaps- och utbildningsnivå, befolkningens samlade förmåga, har sänkts, som ett resultat av 50 års framgångsrik politik, vilken gjort att vi tar sådant för givet som per definition aldrig någonsin kan tas för givet. Välfärd kan bara nås genom aktivt handlande, (eller med hjälp av oljetillgångar).
Dags att börja arbeta, förutsättningslöst, hårt och på många olika fronter, med olika medel och tekniker. Vad Sverige behöver är inte höjd pensionsålder, fler utbildningsplatser eller höjda skatter ökade anslag. Det är inte den typen av tänkande alls som bär på lösningen. Lösningen är ett helt nytt sätt att se på och en helt annan förståelse av vad ett samhälle är. Fröet till denna syn finns inom kulturvetenskapen, som just nu håller på att nedmonteras som en konsekvens av rådande politiskt enögda paradigm.
Framförallt behövs engagemang för frågan och kompetens att samtala om problemen och dess lösningar, från breda lager av befolkningen. Säger som Farbror Barbro: Det finns inga genvägar till ... Finns inga enkla lösningar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar