Vem vill inte ha trygghet? Vem strävar inte efter trygghet? Ja, förutom dem som är beroende av adrenalinkickar då. Men strävan efter eller behovet av att veta att dessa finns inom räckhåll kan väl sägas vara en aspekt av trygghet, egentligen? Överblick, en tillvaro utan oväntade överraskningar. För adrenalinkickar kräver väl oftast ett ganska stort mått av planering, föreställer jag mig i alla fall. Någon form av trygghet och överblickbarhet strävar de flesta efter. Det är min erfarenhet.
En synonym till trygghet är säkerhet. Att veta något säkert, det är målet med vetenskap. Att bringa klarhet, att med hjälp av säkra fakta underbygga det man hävdar. Det finns också ett mer eller mindre artikulerat krav inom vetenskapen, ett slags norm för kunskapsproduktion, att kunskapen skall kunna användas för att säga något om framtiden.
En trygg ålderdom, ett säkert samhälle, utgår i det allmänna medvetandet från vetenskaplig kunskap. Men söker man på nätet, och söker sig vidare från de första sökresultaten kommer man strax in på ord och begrepp som säkerhetspolisen, som i sin tur kan leda ankarna till olika länders säkerhetstjänster. Stazi, till exempel. Och plötsligt är det inte lika enkelt att hävda att alla strävar efter trygghet, överblickbarhet och säkerhet.
Det är sällan något är säkert här i världen, och även om trygghet är ett fint mål är det ofta just ett mål att sträva efter och inget man har. Att känna sig trygg är aldrig detsamma som att verkligen vara trygg. Jag vill hävda att det till och med är så att säkerhet och trygghet är ganska problematiska begrepp. Denna bloggpost är ett sätt att försöka visa det, ett argument för det vettiga i att överge strävan efter säkerhet och trygghet.
Det enda som är säkert här i världen är att ett plus ett är två, och att vi ska dö. Allt annat är mer eller mindre osäkert. Då, menar jag, är det bättre att lära sig hantera osäkerhet och att tillägna sig metoder för att upptäcka paradoxer i livet, samhället och världen. Strävan efter trygghet leder allt för enkelt till ett bedrägligt tillstånd av ouppmärksamhet som kan leda till sårbarhet, om/när problemen dyker upp.
Bättre vore om fler kunde acceptera och lära sig se tillvarons karaktär av ständigt och genomgripande förändring, och att den är det enda säkra vi kan veta/säga om framtiden. Förändringen som världen blir till i och genom är icke-linjär och omöjlig att på längre sikt beräkna. En sådan insikt leder till att säkerhet aldrig kan utlovas. Och inser man detta, då förfogar man plötsligt över ett mycket potent verktyg för att se igenom maktordningarna som finns och upprätthålls överallt. Den som utlovar trygghet och som blir litad på han eller hon kommer att få makt. Men den makten är bedräglig och byggd på lösan sand. Den makten uppstår i och genom att den som litar på frivilligt går in i en underordnad position.
Den som utlovar trygghet, den gör anspråk på att bli litad på i frågor som rör framtiden hen söker makt, medvetet eller omedvetet. Konsekvensen, om man litar på hen, är att man ger hen makt. Och det kan ju kännas tryggt, men vad händer om det oväntat oväntade inträffar? Då står man där ensam och utlämnad. Hur man än gör är man med andra en förlorare, om man litar på någon som säger sig veta.
Jag anstränger mig noga här, för att inte resa några sådana anspråk. Om framtiden kan ingen veta något. Framtiden blir till i ord och handling, icke-linjärt, kommunikativt. Interaktion mellan många olika aktörer, det är vad framtiden skapas av. Jag undersöker och pekar på förutsättningarna för det som skall komma att bli vår gemensamma framtid. Men hur det blir, det vet jag inget om. Ingen kan veta.
Motivet för detta statment, för detta förhållningssätt, är att det leder till ökad reell trygghet. Och det är ju det vi strävar efter. Riktig trygghet. Den som lärt sig hantera tillvarons osäkerhet, den som förstår hur öppna, icke-linjära processer fungerar, han eller hon kommer att stå bättre rustade för det som komma skall, oavsett vad tillblivelsen resulterar i. Det är en annan trygghet än den som experter på framtiden kan utlova. Det är trygghet som kan bäras inombords och som går att ta med och hämta stöd i överallt, alltid. Det är en trygghet som inte är beroende av någon annan.
Genom att acceptera världens oförutsägbarhet ökar chansen att känna trygghet. Och det ökar dessutom känsligheten för och uppmärksamheten på allt det som är kontingent i tillvaron. Därför leder denna livshållning inte bara till ökad trygghet, den medför också att man får verktyg för att arbeta med förändring och gör att man lättare förstår vad som går att förändra. Därmed kan man verka för alternativa tillblivelser. Man kan lättare vara med och påverka blivandets riktning, men aldrig dess resultat. Ingen enskild aktör kan påverka världens, samhällets eller kulturens riktning.
Förstår man detta, då förstår man hur världen fungerar. Och tryggare än så går inte att bli. Det är säkert som amen i kyrkan! Det är vad vi arbetar med inom kulturvetenskapen, med att undersöka möjligheterna för en annan form av trygghet. Av kulturvetare får man därför inte höra det man vill höra, vad vi vet säkert. Man får däremot tillgång till verktyg som man kan använda på egen hand för att lösa de problem man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar