Vetenskapen och människans starka vilja att tro

Kreativitet handlar enligt Fredrik Herén inte om att tänka helt nytt, även om det så klart kan göra det, också. Kreativitet handlar oftast om att ta två kända saker och kombinera dem på ett nytt sätt. Det går stick i stäv med vad jag ägnat mig åt att reflektera över här under de senaste dagarna. Är man övertygad om att det finns ett, och ett enda svar, då är det så klart svårt att hitta ett värde i en kombination. Det är svårt, men är det en anledning att inte försöka? Och är det svårare än att söka efter och hitta det enda svaret? Knappast, det är bara det att det är förenat med mer prestige att söka det enda svaret. Det arbetet är mer mödan värt än att söka kombinationer. Att behöva dela äran med någon är mindre attraktivt än att ensam få sola sig i glansen.

Det behövs mer kreativitet och samarbeten inom akademin, för kunskapens skull. Visst finns det en (oftast ganska utbredd) medvetenhet om detta. Och visst finns det ansatser. Tvärvetenskap brukar sällan kritiseras, även om framgångsfaktorn är låg och exempel på lyckade samarbeten få. Tanken är god, men det fungerar inte i praktiken. Det är en erfarenhet som många gjort, som försökt. När man väl hamnar i ett tvärvetenskapligt projekt händer det något i forskargruppen. Plötsligt ser man sig nödgad att försvara sin disciplins ära. Man bevakar ämnets positioner och kämpar mer om att synas än åt uppdraget. Den erfarenheten har många gjort, men det betyder inte att det inte går. Samma logik här. Hellre jobba ensam än i grupp, för om det mot förmodan skulle fungera är det mer lockande att vara ensam om upptäckten.

Två exempel som illustrerar samma sak: Vetenskap drivs inte av logik, utan av (kompetenta) människor, med allt vad det innebär. Vetenskap är en kulturell miljö. Alla vet det, men att påpeka det uppfattas i vissa läger som illojalt. Utåt håller man uppe fasaden, skenet av att forskarna har absolut och obefläckad tillgång till ren kunskap. Detta säger jag inte för att avslöja någon förmodad bluff, utan för att jag vill se en diskussion om vetenskap som bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Jag är själv forskare. Docent! Brukar sällan skylta med det, för det har ingen betydelse i sig. Titel är ingen garanti för att det som sägs är sant. För att vetenskap skall ha något värde i ett samhälle krävs att det finns en högutbildad befolkning med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Annars riskerar vetenskapen att bli ett slags prästerskap som tolkar världens tecken fjärmade från resten av samhället i ett elfenbenstorn varifrån utsagorna sprids till befolkningen som förväntas lyda blint. Vetenskap kan, får och vill inte, likna de medier som granskas i en högintressant artikelserie i SvD.

Vad jag ämnar reflektera över här handlar om detta, om allt som nämnts ovan. Och stöd hämtas från de forskare som nämns i artikeln. Ambitionen är som sagt inte att kritisera vetenskapen. Vi har den vetenskap vi har, och den är det bästa vi kan förmå. Det är värd all respekt. Men den kan bli bättre. Med enkla medel kan vetenskapens verkningsgrad ökas betydligt och dess nytta mångdubblas. Tricket är att man inom vetenskapen börjar lyssna lite mer på det man vet, inom akademin. Vägen fram handlar om att lyssna och samarbeta, mer än att strida om det enda, bästa svaret eller om att bli världsbäst. Som en kollega till mig sa: Vi har TVÅ öron, och EN mun. Det säger något, och borde mana till eftertanke.

Artikeln inleds med en berättelse om två män som diktar ihop en spökhistoria, och sprids accepteras av allmänheten. Det får till följd att det börjar strömma in rapporter om just den vålnad som beskrevs av männen, i just det området.

– Det är ett fascinerande exempel på berättelsens makt, säger Olav Hammer, professor i religionshistoria vid Syddansk universitet i Odense.

Det är i sanning ett fascinerande exempel, också på hur människor fungerar. Det är ett resultat av vetenskapligt arbete som resulterat i insikter som borde användas mycket mer vad som görs idag, inom akademin och för att förstå relationen mellan vetenskapen och det omgivande samhället. Artikeln fortsätter:

Det som krävs för att människor ska acceptera berättelser är att det är trovärdiga personer som har förmedlat dem. Olav Hammer har i flera böcker belyst tron på det övernaturliga, hur det mänskliga psyket är funtat och hur vårt tankemönster inte är så logiskt och effektivt som vi gärna vill tro.

Artikelserien handlar om människors tro på övernaturliga väsen, men den säger framförallt något om hur människan fungerar. Betänk att vetenskap bedrivs av människor, för människor. Både utövaren samt förmedlaren av kunskap samt mottagaren av det vetenskapliga budskapet är människor. Därför sträcker sig artikelseriens relevans långt utanför dess syfte. Vad som krävs för att se det är bara lite kreativitet. Då ser man att det som sägs om tron på spöken har bärighet även för synen på vetenskap. Fler forskare borde lyssna på varandra istället för att strida om vem som har den bästa kunskapen.

– Vi är inte logiskt konstruerade varelser utan går runt med ett lapptäcke av olika funderingar och kartor över hur verkligheten är konstruerad. Ibland tar man till den ena förklaringen och ibland den andra och märker inte själv att man motsäger sig, säger Olav Hammer.

Det som sägs här är en förklaring till vetenskapens anseende, och en uppmaning till vaksamhet till alla som litar blint på allt som sägs i namn av vetenskap. Om man vet att man inte är så logisk som man tror, då kan den insikten användas i arbetet med att kritiskt granska vilka rön man kan/bör ta till sig av allt klokt som sägs inom vetenskapen.

Förväntningarna som vi människor bär på är högst betydelsefulla för värderingen av det vi lyssnar på och för vad vi tar till oss. Kombinera den (vetenskapligt grundade) insikten med Hammers rön ovan om att en trovärdig person har lättare att övertyga än en mindre trovärdig, allt annat lika. Det är viktiga kunskaper, som manar till eftertanke. Detta är kunskaper som är värdefulla för alla, över hela linjen. Både dem som finns och verkar inom akademin, politiker och beslutsfattare, och den breda allmänheten som är beroende av akademin och resultaten av vetenskapligt arbete. Insikterna ska inte läsas som kritik, utan som en väg till fördjupad insikt om hur världen och samhället fungerar. Det är min kulturvetenskapliga slutsats. Dessa kunskaper säger något oerhört viktigt om vetenskapen och om oss akademiker.

Två saker till nämns i artikeln, som också bygger på omfattande vetenskapliga studier av det mänskliga psyket, som alltså är det samma för akademiker och allmänhet. Den ena är att människor ofta tenderar att överskatta sin förmåga. Tron på den egna förmågan är hos de allra flesta många gånger större än vad man har förmågan att inse. Det andra är att människan har ett selektivt minne och att man har enklare att komma ihåg sådant som harmonierar med det man redan "visste".

Kombinerar vi dessa båda rön om människan med insikterna ovan, och använder kunskapen aktivt i vår vardag (och här talar jag till såväl akademiker och forskare som till allmänheten), då finns det goda chanser att vi kan skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Tillsammans, ödmjukt men också kritiskt, lyssnande, mer på vad som sägs än vem som talar. Det är vägen fram, för både akademin och för samhället. Forskning visar det, och det är upp till oss all lyssna och värdera rönen.

För mig som kulturvetare är det enkelt att kombinera dessa olika typer av kunskap. För tankarna ligger i linje med mina forskningsintressen: Makt, Kunskap och Människor (enskilt och i grupp). Kultur uppstår i mötet mellan dessa aspekter, och då blir all kunskap som på ett eller annat sätt adresserar någon av aspekterna viktig att beakta. Kulturvetenskaplig forskning visar att det inte finns ett svar på frågor som rör många komponenter i samverkan. Det finns ingen sanning om människan, inte som kulturvarelse i alla fall. Och det är vi, både vi akademiker och allmänheten vi tjänar.

Lyssna gärna på mig, men lyssna på mig för att det jag har att säga är klokt och användbart, inte för att jag är docent. Beakta det som sägs i namn av vetenskap, men gör det kritiskt och värdera orden noga innan ni tar dem till er och använder dem i vardagen. Det är en väg till långsiktig hållbarhet, men inte den enda. Men det är den väg som jag finner mest framkomlig när jag beaktat allt det jag vet om, människor, kunskap och makt. Det är ett resultat av mångåriga, kulturvetenskapliga studier av samhället.